Små avsteg och dess konsekvenser

Undervisning

Hans Lindelöw

Predikan från februari 2025

”Låt ingen bedra er på något sätt. Först måste avfallet komma och laglöshetens människa träda fram, fördärvets son, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud. Minns ni inte att jag sade er detta medan jag ännu var hos er? Och ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka så att han kan träda fram först när hans tid kommer. Laglöshetens hemlighet är ju redan verksam. Nu måste bara han som håller tillbaka röjas ur vägen” (2 Tess 2:3-7).

Mina tankar har rört sig kring uttrycket: ”Han som håller tillbaka” (2 Tess 2:3). Det är tydligt att genom historien, vi ser det både i Gamla och Nya testamentet, så är det oerhörda fördärvskrafter som väntar på sitt tillfälle och vill bryta fram. Jag har iakttagit vissa saker som handlar om avguderi till exempel. Det tränger fram med fördärvets kraft, och så fort något slappnade av på något vis så tog avgudarna vara på tillfället. Vi ser det i Israels folks historia. Man kan säga att det finns två faser i Israels historia när det gäller avguderiet. Vi ska se på det med Kanaans land som utgångspunkt, efter att folket hade lämnat Egypten. Egypten var naturligtvis fullt av avgudar. Folket gick genom öknen och Gud förde dem på ett sådant sätt att de skulle vänja sig av med de egyptiska avgudarna. De fick klara besked, inte minst genom de tio budorden.

Första buden

Första budet sa: ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3). Det andra var förbudet mot bilder: 

”Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du ska inte tillbe dem eller tjäna dem, för jag, Herren din Gud, är en nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar mig, men visar nåd mot tusentals när man älskar mig och håller mina bud” (2 Mos 20:4-6).

Vi håller oss lite till de här buden som handlar om förhållandet till Gud. Det som buden i övrigt talar om är även det väsentligt, men finns det här rätta förhållandet till Gud så är det klart att det uttrycker sig på det sättet att man respekterar sina föräldrar; du ska hedra din fader och din mor, man dödar inte sin medmänniska; du ska inte dräpa, man begår inte äktenskapsbrott, man stjäl inte. Det flyter ut ur det här sunda och rätta förhållandet, att inte ha några andra gudar jämte Herren Gud och att inte göra sig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himlen eller av det som är på jorden.

Fas 1

I Israel fanns det två markanta faser av avgudadyrkan. Den första fasen ser vi när de tio stammarna skilde sig från Juda och drog norrut, samlade kring Jerobeam som blev kung och lät göra två gyllene kalvar. Rehabeam var kung över Juda, och Jerobeam blev kung över de tio stammarna.

”Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och bosatte sig där. Därifrån drog han bort och befäste Penuel. Jerobeam tänkte inom sig: ’Nu kan riket komma tillbaka till Davids hus. För om folket drar upp till Herrens hus i Jerusalem för att offra, kan folket i sitt hjärta vända tillbaka till sin herre Rehabeam, Juda kung. Då dödar de mig och vänder tillbaka till Rehabeam, Juda kung.’ Sedan kungen hade rådgjort om detta, lät han göra två kalvar av guld och sade till folket: ’Nu får det vara nog med era färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.’ Han ställde upp den ena i Betel och den andra i Dan. Detta blev en orsak till synd. Folket gick ända till Dan för att träda fram för den ena av dem” (1 Kung 12:25-30).

Här ser vi samma sak hända som när de gjorde den gyllene kalven, vid foten av Sinai berg. Nu är det två kalvar men det är samma budskap: Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.

På ett sätt är det här inget brott mot det första budet. Det är det naturligtvis men det är inte det allvarligaste. Trots allt talas det om den Gud som fört dem ut ur Egyptens land. Det är Herren Gud. Men det är ett brott mot förbudet att göra sig bilder och beläten. Tanken finns fortfarande att Israel har en Gud som har fört dem ut ur Egyptens land, men de gör sig bilder, två kalvar, i strid mot budet att göra sådant. Det är alltså en första fas där avgudarna börjar göra sig gällande. Man blandar samma begrepp om Gud med falska element.

Fas 2

Nästa fas i Israels historia är när Ahab blir kung över Israel. Några kapitel senare kan vi läsa om honom. Han gifte sig med en felicisk kvinna som hette Jezebel. När förhållandet upprättas går det ett steg till och Baalsdyrkan införs i Israel. Baalsdyrkan har absolut ingenting med Israels Gud att göra. Baal är en främmande gud som introduceras. Så länge det var två kalvar – det var ju avskyvärt och helt fel att göra kalvar – så talades det ändå om Israels Gud, som hade fört folket ut ur Egypten. Men när Baalsdyrkan kommer då är det en helt främmande gud från ett helt främmande folk.

Vi ser två övergripande faser som leder till att de tio stammarna förs bort i fångenskap till Assyrien, något vi kan läsa om i 2 Kungaboken 17. Det sker några århun­draden innan judarna i Jerusalem förs bort till Babel. Då hade Juda kungar ving­lat. Ibland var det gudfruktiga kun­gar som gjorde upp med avgudadyrkan och ibland var det hur avfälliga kungar som helst. Ironiskt nog, bland de värsta avfälliga kungarna fanns de i Juda, exempelvis Manasse, som tog upp alla förvända seder och all avgudadyrkan som han kunde komma på. Han tog över det från de tio stammarna.

Avgudadyrkan i templet

Det är det här som gör att exempelvis profeten Hesekiel får möta en nitäls­kan­de Gud. Vi ser Hesekiels syn då han möter Gud. Det är en Gud som brinner i eld och levande väsen som är som blixtar. Det är en eld som brinner, av kärlek till folket, till människornas själar som Gud vill rädda, men ett hat mot avguderiet. Avguderiet under Hesekiels tid hade på ett listigt sätt introducerats och etablerats så att det tog sig ända in i templet. I templet skulle man tjäna Herren enligt Mose lag men de ägnade sig åt något helt annat. I Hesekiel kapitel 8 beskrivs hur Herren för honom in, steg för steg, i helgedomen, där det skulle vara en ren och sann gudstjänst:

”I det sjätte året, på femte dagen i sjätte månaden, satt jag i mitt hus och de äldste i Juda satt hos mig. Då kom Herren Guds hand över mig. Och jag såg där en gestalt som till utseendet liknade en eld. Från det som såg ut att vara hans höfter och neråt var eld. Men från hans höfter och uppåt syntes något som liknade strålande ljus och var som glänsande metall. Han räckte ut något som liknade en hand och tog tag i en lock av mitt hår, och Anden lyfte upp mig mellan himmel och jord. I syner från Gud förde han mig till Jerusalem, till den inre förgårdens port som vetter åt norr, där avgudabilden stod som väckt Guds vrede” (Hes 8:1-3).

I själva Jerusalem stod den avgudabild som hade uppväckt Guds nitälskan.

”Och se, där var härligheten från Israels Gud, så som jag hade sett den på slätten. Han sade till mig: ’Människobarn, lyft din blick mot norr.’ När jag lyfte min blick mot norr, fick jag vid själva ingången norr om altarporten se den avgudabild som hade väckt Guds vrede. Han sade till mig: ’Människobarn, ser du vad de gör? Det är så hemska vidrigheter Israels hus ägnar sig åt här att jag måste lämna min helgedom. Men du ska få se mer och ännu värre vidrigheter’” (v 4-8).

Det blir värre och värre ju längre in han kommer.

Jesus om sista tiden

När Jesus talar med sina lärjungar på Oljeberget om vad som ska ske i framtiden, så brinner Jesus av denna nitälskan. Han förklarar att det inte finns något annat att vänta än att former av avguderi kom­mer att göra sig gällande i slutfasen. Han lyfter bland annat fram vad profeten Daniel har sagt.

Jesus talar dels om födslovåndorna, fruktan för allt som hör till födslovåndorna, att villolärare kommer att vara verksamma, men också att folk ska resa sig mot folk, rike mot rike, att det ska bli hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra. Han beskriver hur begynnelsen till födslovåndorna kommer att innebära förföljelse och så säger han så här:

”Många falska profeter ska träda fram och bedra många, och eftersom laglösheten ökar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma. När ni ser ’förödelsens styggelse’, som profeten Daniel talar om, stå på helig plats …” (Matt 24:11-15).

På helig plats stod avgudarna, de som hade uppväckt Guds nitälskan. Här talar Jesus om något helt liknande, ett fenomen av samma karaktär, men det här kommer att vara universellt. Förödelsens styggelse, eller den vanhelgande skändlighet som profeten Daniel talade om, står på helig plats. Förnimmer ni denna nitälskan? Jesus talar med samma nitälskan som profeten Hesekiel. Han talar med samma nitälskan och påminner uttryckligen om hur profeten Daniel varnade.

”När ni ser det, då ska de som bor i Judéen fly upp i bergen” (v 16).

Sedan kommer inte födslovåndorna, de har varit. Nu kommer vedermödan, den stora vedermödan. Då kommer det inte att finnas någon hejd längre. Det kommer att vara krafter verksamma som kan göra stora tecken och under, som kan kalla ner eld från himlen. Tidigare fanns det inte så mycket av det, men här i vedermödan kommer fördärvets krafter att få fritt spel.

Det handlar om att vara vaksam inför vad Ordet säger, att kunna skilja mellan ont och gott, mellan ljus och mörker. När jag ser det som Daniel skriver om förödelsens styggelse, eller en vanhelgande skändlighet, så är det verkligen starkt. En sådan nitälskan och hat. Kärlekens Gud både älskar och hatar. I Psalm 45 står det:

”Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet. Därför har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.”

Profeterna ser vad saker och ting till syvende och sist representerar. Därför är de vaksamma när de ser en beblandning som det var med de gyllene kalvarna och när det sker ett totalt avfall och helt nya, väsensfrämmande former av avguderi. Det var Elias uppgift att stå i gapet när baalsdyrkan hade införts. Han fick verkligen lida. Han hade ingen plats i det allmänna sociala livet. Han fick hålla sig i utkanterna av samhället. Han fick bo på ödsliga platser där det egentligen inte fanns några möjligheter att leva om inte Gud gav honom det han behövde. 

”Korparna kom till honom med bröd och kött på morgonen och med bröd och kött på kvällen, och han drack ur bäcken” (1 Kung 17:6).

Gud är mäktig att bevara och upprätthålla, att spara en rest. Även om det bara var några få kvar i församlingen i Sardes så var det några få med stor betydelse för Jesus (Upp 3:4).

Daniel talar om den vanhelgande skändligheten eller förödelsens styggelse vid minst tre tillfällen. I kapitlen 8, 9, 11 och 12 står det något om hur det ska komma prövningstider över Guds folk. Från bocken och väduren i åttonde kapitlet:

”Bocken blev mycket mäktig. Men när han var som starkast, brast det stora hornet och fyra andra stora horn kom upp i dess ställe, riktade åt himlens fyra väderstreck. Från ett av dem sköt det ut ett nytt litet horn, som växte kraftigt mot söder och öster och mot det härliga landet. Det växte ända upp till himlens här och kastade ner en del av hären och av stjärnorna till jorden och trampade på dem. Det förhävde sig till och med mot härens furste och tog ifrån honom det dagliga offret, och platsen där hans helgedom stod revs ner” (Dan 8:8-11).

Mycket intressant det här. Han tog bort det dagliga offret Mose hade stadgat om. Mose stadgade om helgedomen/tabernaklet. Sedan fick David också denna syn, att templet skulle byggas där det dagliga offret skulle frambäras.

I kapitel 11 står det också om det här skeendet:

”Då ska han vända tillbaka och rikta sin vrede mot det heliga förbundet och ge vreden fritt utlopp. Och när han har kommit hem, ska han lyssna till dem som har övergett det heliga förbundet. Härar från honom ska komma, och de ska orena helgedomen, tillflyktsorten, avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens styggelse” (Dan 11:30-31). 

Kom ihåg vad Jesus sa i Matteus 24:

”När ni ser ’förödelsens styggelse’, som profeten Daniel talar om, stå på helig plats – läsaren bör förstå det rätt – då måste de som är i Judeen fly upp i bergen.”

Det dagliga offret

Det är tid för flykt. Hade Daniel talat om det? Förödelsens styggelse, den vanhelgande skändligheten. Lägg märke till det här. Det handlar om helgedomen och hur det dagliga offret skulle avskaffas. Det här återkommer även i kapitel 12 där Daniel får se en mäktig syn:

”Jag lyssnade till mannen som stod klädd i linnekläder ovanför flodens vatten, och han lyfte sin högra och sin vänstra hand mot himlen och svor vid honom som lever för evigt: ’Efter en tid och tider och en halv tid, när det heliga folkets makt är krossad, då ska allt detta fullbordas.’

Jag hörde det men förstod inte, så jag frågade: ’Min herre, vad blir slutet på allt detta?’ Då sade han: ’Gå, Daniel, för dessa ord ska förbli gömda och förseglade till den sista tiden. Många ska bli renade och tvättade och luttrade, men de ogudaktiga ska utöva sin ogudaktighet. Ingen ogudaktig ska förstå detta, men de förståndiga ska förstå det. Från den tid då det dagliga offret avskaffas och förödelsens styggelse ställs upp ska det gå 1 290 dagar’” (Dan 12:7-11).

Daniel talar vid minst tre tillfällen om det här helgerånet som kom historiskt att ske i Israel under Antiokus IVs tid. Jesus ser inte tillbaka när han talar om det här. Han talar till sina lärjungar om kommande ting. Han säger att de här profetiorna inte har upphört att gälla utan kommer att fullbordas universellt på ett sätt som angår hans efterföljare och hela världen.

När nu Jesus var så angelägen att inskärpa budskapet om förödelsens styggelse, varför säger han ingenting om det dagliga offret? Det skulle ju kunna vara till hjälp att förstå när de här sakerna händer. Varför säger han inget om det dagliga offret? Det dagliga offret talar Daniel om. Skulle man verkligen kunna bestämma att nu är vi här, nu kommer förödelsens styggelse, därför att vi ser ju att det dagliga offret har avskaffats? Men det finns inga möjligheter för oss att säga, då den mosaiska gudstjänsten praktiskt taget har upphört. Det finns inget tempel och inga präster, även om många brinner av iver att få det till stånd. På det sättet är det ju korrekt historiskt och profetiskt att Jesus inte nämner det. Men det måste ju ändå vara en indikation av särskild betydelse.

Jag har funderat på om det då inte är så att det finns någonting i Nya testamentet, i Andens tidsålder, som motsvarar att det dagliga offret tas bort. Då har jag sett att både Herren Jesus, aposteln Paulus och aposteln Johannes, uppmärksammar något som kommer att tas bort. De säger inte uttryckligen det dagliga offret, men de talar om tecken av särskild vikt för Jesu efterföljare.

Aposteln Paulus undervisar församlingen i Tessaloniki om laglöshetens människa, fördärvets man, som ska träda fram. Det är ett annat sätt att säga förödelsens styggelse. Gud har inte skapat människan till att vara en laglöshetens människa. Han har inte skapat någon man för att vara en fördärvets man. Ändå ska en sådan man träda fram. När Paulus undervisar om att det här ska ske talar han också om något som ska tas bort. Han säger inte det dagliga offret, men någon som håller tillbaka:

”Minns ni inte att jag sade er detta medan jag ännu var hos er? Och ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka så att han kan träda fram först när hans tid kommer. Laglöshetens hemlighet är ju redan verksam. Nu måste bara han som håller tillbaka röjas ur vägen” (2 Tess 2:5-7).

Vid två tillfällen talar Jesus om något som försvinner. I Matteus 24 nämner han kärleken:

”… och eftersom laglösheten ökar kommer kärleken att kallna hos de flesta” (v 12). 

I Lukas 18 suckar Jesus:

”Men ska Människosonen finna tron på jorden när han kommer?” (v 8)

Aposteln Johannes talar också om något som tas bort och röjs ur vägen, nämligen de två vittnena i Uppenbarelse­boken 11. Den gudstjänst som upprättas i och med att Jesus kommer förklaras speciellt av aposteln Paulus. Det är inte bokstav utan Ande. Likväl ska det som Daniel och Hesekiel sa gälla. Det kommer en fullbordan, en universell makt kommer att introducera ett avguderi och när profeterna och Herren Jesus uttalar sig om detta så ligger det en väldig glöd, en väldig nitälskan i de uttryck som de använder. Det är inte utan vidare. “När ni nu får se förödelsens styggelse, den vanhelgande skändligheten stå på helig plats.” 

Hur kan någon någonsin övertyga en enda människa om att den vanhelgande skändligheten skulle ha med helighet att göra? Här ser vi den förskräckliga beblandningen som börjar med att två kalvar ställs upp och man säger: Det här är din gud, Israel. Att Israel har en Gud är sant och att deras Gud har fört dem ut ur Egypten är sant. men att det ska göras två kalvar är ett förskräckligt brott mot Gud och det leder i sin tur till att något ännu värre kommer.

Jag funderar på den andliga situationen, hur mycket egentligen har vi att göra med när det i kristna sammanhang beblandas, något som motsvarar de här kalvarna, vilket naturligtvis inte kommer att hålla provet utan kommer att ersättas av något som är totalt främmande. Man kanske talar om Jesus och läser bibelord men det är trots allt beblandat.

Det är verkligen ett böneämne att vi ska vara vaksamma och kunna pröva andarna. Var man tycker sina vägar vara rätta men Herren är den som prövar andarna. Han vill göra det. Det är inte roligt, lustigt eller behagligt, när Herren prövar andarna. Om vi har tagit emot Guds Ande så vet vi att det finns en gåva att kunna skilja mellan andar. När den gåvan är verksam så är det inte roligt, ljuvligt eller bekvämt men det är nödvändigt. Må Herren hjälpa oss.

Var ivriga att undfå de andliga gåvorna, först och främst profetians gåva.

Vi behöver utbedja oss nåd från Gud. Det är ingen nåd i världens ögon men det är nåd från Gud att kunna placera de apokalyptiska storheterna från den historiska scenen i vår tid eller i kom­mande dagar. När man möter människor debat­teras ofta alla möjliga synsätt. En del har till exempel uppfattningen att Uppenbarelseboken inte handlar om något som ska komma utan den handlar om kejsar Neros förföljelse under det första århundradet. När jag läser Uppenbarelseboken så skälver den av liv och när jag läser så är det som en Guds röst som ingen undgår, men den är på sätt och vis alldeles för mäktig för vä­rl­den. När Guds röst lovprisas i Psalm 29 så verkar det nästan destruktivt. Den rycker av skog­arnas klädnad och den får öknen att skälva, men den får också hindarna att föda. Den kan verka destruktiv men den är också livgivande. Det är nödvändigt att lyssna in Guds röst, vilket är vår räddning: ”Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna.”

I 1 Tessalonikerbrevet 5 påminner Paulus om Jesu tillkommelse:

”När det gäller tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kom­mer som en tjuv om natten. När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drab­bar undergången dem lika plötsligt som värkarna hos en kvinna som ska föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker så att den dagen kan överraska er som en tjuv” (1 Tess 5:1-4).

Det står att dagen kommer som en tjuv och att Herren själv kommer som en tjuv. Det är en sak med Herrens dag och en sak med Herren själv. Jesus säger i Mat­teus 24: 

”Men det förstår ni väl att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus.” 

Vilket ord! Guds Ord är så tveeggat, levande, kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd. Vi tänker att han talar om husbonden som att det skulle vara vi, men det är inte hans lärjungar som är rädda att han ska komma, de är ju glada när han kommer. Det är husbonden som är orolig och nervös och vakar över att det inte ska komma någon tjuv. Vad är det för husbonde när Herren kommer som en tjuv? Det är den som får makt med världen i slutfasen. Då har scenen på ett lömskt sätt förbytts. Det som en gång var det äkta har förvandlats till något som ser ut att vara äkta men inte längre är det. Jesus sa: 

”Jag kommer snart. Håll fast vid det du har så att ingen tar din krona” (Upp 3:11).