Undervisning
Ur skriften Katolicismen i Bibelns och historiens ljus
Ur den Romerska katolska kyrkans katekes:
Kristus förordnade den helige Petrus till Kyrkans överhuvud med orden: ’Du är Petrus (Klippan) och på den klippan skall jag bygga min Kyrka.’ Påven är kyrkans synliga överhuvud, han är den helige Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare. Påven är ofelbar när han träffar ett avgörande om tros- och sedeläror. Kristi sanna Kyrka måste vara enig, helig, katolsk och apostolisk. Endast den katolska kyrkan har dessa fyra kännetecken. De andra kristna samfunden saknar dessa kännetecken. De har uppstått genom avfall från den sanna Kyrkan och besitta icke alla de helgelsemedel som Kristus anförtrott sin Kyrka. Den katolska kyrkan kallas den allena saliggörande emedan hon allena av Kristus har mottagit uppdraget att föra människorna till den eviga saligheten.
Den katolska läran om kyrkan tål varken Bibelns eller historiens ljus. Då vi börjar söka efter påveväldets historiska rötter upptäcker vi snart att den katolska framställningen av kyrkans ursprung, väsen och natur är en renodlad ”science fiction-produkt”. Det är egentligen gåtfullt och obegripligt att en så uppenbar historieförfalskning nästan inte möter vare sig invändningar eller protester idag. För den som vet något om Nya testamentets innehåll och som har läst några trovärdiga kyrkohistoriska verk framstår den katolska historiebeskrivningen som ett rent falsarium. Låt oss se lite närmare på den.
Den kristna församlingens grundval
Enligt påvekyrkans teori blev aposteln Petrus insatt som den kristna kyrkans förste påve då Jesus sade: ”Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling” (Matt 16:18). Vid ett tidigare tillfälle hade Petrus tack vare sin broder Andreas fått ett första möte med Jesus. Redan då hade Herren sagt till honom: ”Du är Simon, Johannes son. Du ska heta Kefas – det betyder Petrus” (Joh 1:42). Det arameiska ordet ”Kefas” och det grekiska ordet ”Petrus” har alltså samma betydelse. Men kanske vi kunde ”försvenska” egennamnen i de här bibeltexterna en aning för att göra dem mer begripliga? ”Johannes son” kan vi sammanskriva till ”Johannesson”. Namnet Petrus kan översättas till ”Sten”. Vi får alltså veta att vid sitt första möte med Jesus fick Simon Johannes son byta namn till Sten Johannesson.
Vid ett senare tillfälle ställde Jesus frågan till sina lärjungar: ”Och ni? Vem säger ni att jag är?” Simon Petrus alias Sten Johannesson, svarade då med en rungande klar bekännelse: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Det var då Jesus sade de omtalade orden: ”Du är Petrus (Sten) och på denna klippa ska jag bygga min församling.” Men låt oss för all del inte missa poängen! Texten har två olika ord: petros (sten) och petra (klippa). David Hedegårds bibelöversättning skriver så här: ”Du är Petros (Sten) och på denna Petra (Klippa) skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skall icke besegra den.”
Vad menade då Jesus med dessa ord? Vem är klippan som Guds församling är byggd på och som inte ens dödsrikets portar kan övervinna? Det är självklart att Guds församling, som är kallad att övervinna dödsrikets krafter, inte kan vara grundad på en dödlig människas makt och begåvning. Den kan inte vara grundad på något annat än den levande Kristus själv, han som är segerfursten över ondska, död och grav. Andra bibelord bekräftar detta. ”Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus”, skriver Paulus i 1 Korintierbrevet 3:11.
Matthew Henry, av många betraktad som den främste av alla bibelkommentatorer, skrev att han mycket väl kunde tänka sig att Jesus lade handen på sitt eget bröst och därmed hänvisade till sig själv, då han sade: ”på denna klippa … ” Precis som han antagligen gjorde då han sade till judarna: ”Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar” (Joh 2:19). Det var om sin kropps tempel han då talade.
Somliga bibeltolkare menar också att klippan i denna bibeltext syftar på Petri bekännelse av tron på Jesus som Messias och Guds Son. Men antingen man säger att Jesu person är församlingens grundval eller man säger att det är bekännelsen av tron på Honom som utgör grunden, så hänvisar man egentligen bara till två sidor av samma sak. Jesus Kristus är grunden, det är solklart. Men med bara Jesus blir det ingen församling. Det måste finnas människor som i likhet med Petrus öppet bekänner sin tro på Messias, Frälsaren.
Guds församling bygges upp genom personlig, frivillig och hängiven Kristusbekännelse. Då blir betydelsen av Jesu ord helt enkelt denna: Guds församling är ett andligt tempel som vilar på den eviga klippgrunden Jesus Kristus och hans frälsningsverk. I detta tempelbygge blir alla som i likhet med Petrus (Sten) bekänner sin tro på Kristus, insatta som levande stenar.
Ja, Petrus var kallad att bli en betydelsefull sten i det andliga tempelbygget, Det nya namn han fick hänvisar just till detta.
Men varför inte fråga Petrus (Sten) hur han själv uppfattade Jesu ord? Han har ju skrivit flera brev i Nya testamentet. Han talar faktiskt ganska mycket just om stenar i sitt första brev. Så här skrev han: ”Kom till honom, den levande stenen, förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus” (1 Pet 2:4-5). I det här sammanhanget använder Petrus ett annat ord för ”sten”, ett ord som var vanligt då det gällde byggnadsmaterial. Men bilden är densamma som i Jesu egna ord. Petrus inbjuder sina läsare att komma till Jesus, den levande stenen, som han sedan också kallar hörnstenen. Här kan ett kort citat från Studiebibeln angående just denna hörnsten vara av intresse:
”Detta var huvudstenen i en byggnad. Härifrån började man så bygga huset och stenen kallades därför grundstenen. Också byggnadens slutsten kallades hörnsten. Den infogades till slut och höll byggnaden samman. Jesus kallas i Bibeln hörnsten. Han är både den som börjar och den som fulländar det andliga huset.”
Bibeln är tydlig och klar. Jesus är både grundstenen och slutstenen, begynnelsen och fulländningen. Var placerade så Petrus (Sten) sig själv i detta stora sammanhang? Han uppmanar sina medkristna att låta sig uppbyggas till levande stenar i det andliga tempelbygget. Det måste betyda att han betraktade sig själv som en sten bland många andra stenar i Guds stora tempelbygge. Han drömde inte om någon maktposition. Då han omtalar Jesus som hörnstenen säger han också att ”den som tror på den ska aldrig komma på skamc (v 6–9). Men han säger också att ”för dem som inte tror blir den en klippa till fall” (v 8). Här använder Petrus (Sten) ordet petra (klippa), alltså samma ord som Jesus själv använde då han talade om församlingens grundval. Det är alltså fullständigt uteslutet att Petrus kan ha haft den ringaste tanke på att han själv skulle vara klippan som Jesus skulle bygga sin församling på.
Aposteln Paulus säger exakt detsamma i Efesierbrevet 2:20-22:
”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren, och i honom blir också ni sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden.”
Grundvalen är alltså inte aposteln Petrus personligen utan alla apostlarna och profeterna. Han som är hörnstenen och som sammanfogar hela byggnaden är Jesus själv. Var och en som tror blir sedan infogad som en sten i Guds tempel. Bilden är både lättfattlig och fascinerande.
Vi får heller inte glömma att Gud i Gamla testamentet ofta omtalas som klippan. ”Bara han är min klippa och min frälsning”, skrev David i Psalm 62:3. Dessutom säger Skriften att den klippa, från vilken vatten strömmade till Israels barn i öknen, är en förebild till Kristus. ”De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus”, läser vi i 1 Korintierbrevet 10:4. I bergspredikan omtalar Jesus en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Vad betydde det? Enligt Herrens egen förklaring bygger man på klippan om man hör Jesu ord och handlar efter dem. Både Jesus själv och hans undervisning är alltså den fasta grunden.
Katolska apologeter insisterar ofta på att det var på arameiska Jesus talade till Petrus, då han sa: ”Du är Petros” osv. Därför kan vi inte lägga så stor vikt vid att den grekiska texten har två olika ord; petros (sten) och petra (klippa). Det är ett underligt argument. Det är ju på grekiska texten har kommit till oss och tror vi på Bibelns inspiration, så måste ordvalet i grundtexten vara av allra största betydelse. Att inte Petros (Sten) var ett vanligt egennamn bland grekisktalande betyder ingenting. Det hela handlar ju om bildspråk. Att bibeltexten har två olika ord, sten och klippa, kan inte bara vara en tillfällighet. Om Jesus verkligen hade menat det som den katolska kyrkan påstår att han menade, då hade det varit väldigt enkelt för honom att säga; ”Du är Petrus och på dig skall jag bygga min församling.” Istället uttalade han något som i den grekiska texten kan liknas vid en ordlek. Vi har nu sett att i ljuset av andra bibeltexter blir denna ordlek inte alls obegriplig.
Petrus och himmelrikets nycklar
Jesu ord till Petrus: ”Jag ska ge dig himmelrikets nycklar” anses också av katolska teologer syfta på påveväldet. Det har även gett oss den folkliga föreställningen om ”Sankte Per”, som är himmelens portvakt och som bara släpper in de som är värdiga. Men Jesus förklarade tydligt vari nyckelmakten skulle bestå. Det var makten att lösa och binda, vilket betyder att aposteln genom förkunnelse och själavård både skulle visa vägen till livet och varna för vägen till fördärvet. Petrus var en beundransvärd Herrens tjänare. Han fick nåd att använda himmelrikets nycklar både på pingstdagen, då han genom sin predikan förde tre tusen personer till frälsande tro, samt i Kornelii hus, där han fick se en skara sökande hedningar uppleva frälsningens under. Han fick alltså den gången vara ett ett redskap också bland de oomskurna.
Enligt Johannes evangelium gav Jesus de övriga lärjungarna samma makt till att lösa och binda som gavs till Petrus (Joh 20:21-23). Bibeltroende kristna betraktar vanligen himmelrikets nycklar som något Herren har anförtrott sin församling som helhet. Då vår tids missionärer går till nya folkstammar och översätter Guds Ord till deras språk då öppnar de himmelrikets dörr för dessa människor. Då vilken kristen som helst genom sitt vittnesbörd visar okunniga människor vägen till Gud använder han också samma nycklar. Det handlar alltså om nycklar till kunskap om frälsningens väg. Då det gäller porten till själva frälsningen, så behövs inga nycklar för att öppna den, ty den är redan öppen. Jesus sade: ”Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli frälst” (Joh 10:9).
En äldre kristen kvinna på norska Sörlandet fick ibland besök av stadens katolske präst, som gärna ville vinna henne för den katolska tron. En gång använde han ett argument som han trodde skulle vara övertygande. ”Du vet ju” sade han, ”att det är vi i den katolska kyrkan som har himmelrikets nycklar”. Kvinnan var inte så bevandrad i teologi men svarade på sitt enkla sätt: ”Jag vet faktiskt inte vem som har nycklarna. Men jag vet att då jag kom till Jesus stod dörren öppen.” Där kan vi faktiskt se skillnaden på katolicismen och en enkel tro på evangelium.
Trots att han tre gånger förnekade sin Mästare fick Petrus en förnyad kallelse till tjänst. ”Föd mina lamm. Var en herde för mina får” löd då Mästarens kallelse. Enligt katolskt tänkande blev Petrus då insatt till att vara herde med högsta ansvar för hela kristenheten. Det är en mycket långsökt tolkning. Vanliga bibelläsare ser väl hellre ett underbart exempel på hur Herren tar bristfälliga människor i sin tjänst. Ingen blir kallad av Gud på grund av förtjänst men bara på grund av nåd.
Enligt katolsk lära överlät Petrus i egenskap av kyrkans förste påve nyckelmakten till sin efterträdare på påvestolen. Samma makt har sedan genom handpåläggning gått vidare från påve till påve och i andra hand till de katolska biskoparna och prästerna. Detta kallas apostolisk succession. Men liksom påven i Rom hävdar succession från Petrus, hävdar patriarken i Konstantinopel att han fått samma makt från aposteln Andreas. Patriarken i Alexandria plus hela den koptiska kyrkan gör också anspråk på att ha en obruten succession från apostlatiden.
Även Sveriges lutherska kyrka åberopar sig apostolisk succession eftersom Laurentius Petri vigdes till sitt ämbete av en katolsk biskop i Västerås 1531. I Norge och Danmark förlorade man däremot denna apostoliska makt i och med reformationen. Då borde kyrkan i Sverige visa prov på stor andlig styrka jämfört med trosfränderna i Norge, som tappade bort det apostoliska arvet. Det är faktiskt tvärtom. Den liberala teologin och bibelförnekelsen började mycket tidigare bland lutheranerna i Sverige än i Norge. Detta om något borde få oss att förstå att den enda form av apostolisk succession som har något värde inför Gud, är då den kristna församlingen bemödar sig om att hålla fast vid apostlarnas undervisning. Tron på en magisk kraft i raden av handpåläggningar genom seklerna betyder i verkligheten ingenting.