Intervju
Dan Woodling i samtal med David Wilkerson
År 1984 gjorde den brittiske journalisten och författaren Dan Wooding en intervju med David Wilkerson för ett kristet magasin i USA. Bästsäljaren Korset och stiletten initierade predikantens berömmelse – en dramatisk och gripande redogörelse för Wilkersons arbete att nå och rehabilitera gatugäng i New York under sent femtiotal och tidigt sextiotal. Boken följdes upp med en filmversion, och publiciteten ledde till att Wilkersons namn och tidiga församling, Teen Challenge, var på allas läppar i evangeliska kretsar.
I början av sjuttiotalet gav Wilkerson ut boken Synen, en varning om händelser som skulle utspela sig på jorden inom en nära framtid. Boken möttes med mycken skepsis och uppståndelse, vilket gjorde författaren än mer välkänd. Under tiden turnerade Wilkerson runtom i världen, åstadkom rubriker och anordnade möten i de största mötessalar som fanns att få tag på.
År 1983 gjorde han överraskande en av de mest radikala vändningarna i sitt liv. Han vände sig bort från sin roll som en så kallad kristen superstjärna. Han ledde inte längre några korstågsliknande kampanjer och han tog ledigt ett år från sin fullspäckade almanacka. Predikanten ville ägna tid åt bön, så att Gud kunde ”klä av honom” och ge honom ”en ny gudsuppenbarelse”.
Här följer något omredigerat valda delar av den intervju som han gav, där han bland annat påpekar hur budskapet om Jesu andra tillkommelse tystnat.
Intervju med David Wilkerson (1931 – 2011)
Tidigare publicerad i Midnattsropet nr 5 1998
”Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hit ut” (Höga Visan 2:10). Wilkerson använder det ordet till att förklara sitt beslut att fly bort ifrån den religiösa verksamhetens virvlar och återvända till Jesu fötter.
– Du förstår, Gud kan inte bygga någonting förrän han har brutit ner allt som har pågått i åratal, förklarar predikanten. Han hade så mycket att riva ner i mig, och han är fortfarande inne i denna process. Men nu känner jag att han börjar bygga på den frid som han har givit mig, på denna starka förtröstan på hans kärlek och hans försoningsverk.
(…)
– Det är förbluffande att se hur människor är helt uppslukade av aktiviteter i dag. Jag vet att det finns människor som beklagar att jag har tagit ett sabbatsår. De säger att jag gömmer mig och att jag borde vara ute och evangelisera. De inser inte att vi inte i första hand är kallade att evangelisera. Det är ju det som är problemet. Församlingarna har blivit aktiviteternas eller verksamhetens församlingar. Det handlar bara om aktiviteter, aktiviteter – men det finns ingen gemenskap, inget inbördes samband. Det händer aldrig att man sitter med Kristus i himmelska boningar. Folk frågar sig hela tiden: ”Gud, vad kan jag göra för dig i dag?” Människor inser aldrig att Guds mål är att vinna hela mig, snarare än att jag vinner hela världen för honom.
– Gud har alltid avskilt människor i syfte att skickliggöra dem. Han gömde undan Moses i fyrtio år. Och han förberedde folket likaväl som Moses. Han håller tillbaka människor, ja, han gömmer till och med undan dem. Vad kan vara fel med att vara instängd med Gud och lära sig mer om honom? Jag tror att varje kristen ledare bör stänga igen butiken emellanåt, avskilja sig och vara ensam med Gud. När du är en kristen ledare bör du se till ditt hjärta och låta Gud visa dig vad du själv inte ser. Undvik applåderna och avglorifiera dig själv. Om du verkligen predikar evangelium i enlighet med Guds eget Ord, så kommer du att bli mindre och mindre framträdande och Kristus blir i stället mer och mer förhärligad. Herren tillåter aldrig någon annan att glänsa; att ha företräde framför honom.
Jag vill inte längre ha någonting att göra med det företag som blivit – aktiviteterna, detta rastlösa vansinne. Jag vill bara uppleva Honom. Jag vill att han skall få förhärliga sig själv i mig så att människor säger att de ser Kristus i mig, inte att de betraktar mig som en stor predikant.
(…)
– Jag tror att den människa som tar sin position i den andliga världen på allvar och avskiljer sig från världen lär sig att förstå Guds syften, för att han är i, sitter i, Guds råd. Han kan då träda fram och säga saker som kommer från Gud, och det han säger blir det klaraste vittnesbörd. Jag är inte där, men jag vill komma dit – ett klart vittnesbörd i hans befriande makt.
– Jag tror också att vi tänker alldeles för mycket i termer av numerär. Det är något av det mest avskyvärda i kyrkan i dag. Ledare frågar: ”Hur många blev frälsta? Hur många själar rymmer din kyrka? Hur stor är din lokal? Hur många TV- och radiostationer samarbetar du med?” Den som borde berömmas är den som börjar med en kvarts miljon människor i kyrkan och predikar helighet och gudsfruktan så starkt att han slutar med det gideonitiska fåtalet som är berett att bryta ner starka fästen.
Jag kommer aldrig mer att tillåta någon att applådera mina möten. Det bedrövar den helige Ande. När en evangelist, en predikant, går upp på plattformen får han en stående ovation – och den helige Ande försvinner ut genom bakdörren. Det är köttet, köttet rakt igenom. Vi har blivit en generation av köttets tillbedjare. Vi är väldigt långt ifrån att förstå Anden och urskilja vad som är kött. Vi har inte bara utvecklat en pingst i kris, utan vi har också skapat en sinnlig pingst.
Med det vill jag inte ha sagt att Kristi sanna kropp ligger i ruiner. Den sanna kroppen är intakt. Kristi sanna kropp håller på att sammanfogas och varje levande byggsten läggs på plats – med Kristus som hörnstenen.
En enorm helighetens väckelse föregår Herrens återkomst. Kom ihåg att pingstens högtid inte var den sista högtiden. Det är Tabernaklets högtid – och vi är på väg in i den nu. Helighet är nyckelbudskapet, men man kan inte predika helighet utan Kristi fullhet.
Den karismatiska rörelsen kommer att bli renad för att förbereda bruden. Anden och bruden säger ”Kom”. I den karismatiska rörelsen finns idag en lovsångens ande, men lite av anden som säger ”Kom, Herre Jesus, kom”.
Det kommer att bli en återgång till en väntan på hans återkomst – en hunger och törst, och denna väntan leder till frigörelse från materialismen. Man kan inte predika hälsa och välstånd och samtidigt i sitt hjärta vänta Jesu Kristi omedelbara återkomst. Ett liv i denna förbidan präglar människan som en del av den brud som säger: ”Kom, Herre Jesus.”
– När jag var pojke i pingströrelsens ungdom fanns det ropet. Man blev frälst, uppfylld av helig Ande och började säga ”Kom snart, Herre Jesus”. Vi längtade efter honom. I dag vore det helt förskräckligt. Det skulle föra oss bort från våra Cadillacs och Mercedes – och våra underbara församlingsämbeten.
– Ångrar jag att jag dragit mig tillbaka? Nej, jag tackar Gud all min vakna tid för att han hjälper mig bort från den centrifugalkraft som pressar ner verksamheter och pastorer.