Imam i Filadelfiakyrkan – Islam är bara en lättare religiös väg

Vad var det som hände denna mörka januarikväll i Filadelfiakyrkans 500-sal på Rörstrand? På podiet hade fyra fåtöljer ställts fram. En för pingstpastor Erik Andersson och tre för de speciellt inbjudna gästerna. – En historisk dag, förklarade pastorn som annonserade att kyrkan för första gången i sin historia nu välkomnade gäster från andra religioner. Jag var där den där kvällen och det är med sorg jag reflekterar över vad som ägde rum.

 

Den katolske biskopen Anders Arborelius, rabbinen för Stockholms synagoga Ute Steyer och imam Awad Olwan tog plats och välkomnades av församlingen.

Pingstpastorn inledde och sa bland annat att tanken om mötet hade uppstått ur det gemensamma sociala engagemanget för Stockholm och att man från den utgångspunkten kunde skapa ett vi trots olika religioner och tro.

Biskop Arborelius uttryckte att han kände sig trygg med tidigare erfarenheter av pingstkyrkans breda ekumenik. Ekumeniken, menade han, bidrog till ökad acceptans för påven. Han tyckte också mötet var viktigt då religionerna kunde mötas i samförstånd, fred och försoning. Vidare menade han att det är viktigt att de religiösa leden kan ha en samfälld röst, och lyfte med det fram Interreligiösa rådet.

Rabbin Steyer, presenterade sin religion sakligt och utan några försök att omvända pingstvännerna åt ena eller andra hållet. Hon berättade lite om judarnas situation i Sverige och uttryckte sitt missnöje över samhällets åsiktskonsensus.

Imam Olwan däremot menade att det religionerna representerade på mötet i grunden var samma sak. Gud är en, sen får vi välja hur vi vill se honom, sa han. Islam är enligt honom bara en lättare religiös väg än judendom och kristedom. Men han gick ännu längre när han också uttalade att religionerna bara är politiska produkter och därför måste alla ta ansvar för sin religion.

Awad, som är imam i Fisksätra promoterade också projektet Guds Hus, ett fredsprojekt där protestanter, katoliker och muslimer samlas under samma tak. I det projektet har man enats om en gemensam värdegrund som bland annat uttrycker:

– Vi visar respekt för olikheterna i våra respektive trostraditioner och strävar inte efter att rekrytera medlemmar hos varandra.

 

Dokumentet fortsätter med något som liknar en gemensam trosbekännelse:

 

– Vi tror gemensamt:

på en enda Gud, skapare av himmel och jord

att Gud är barmhärtig, nåderik och kärleksfull

att varje människa har samma värde och rättigheter

att Gud kallar oss att älska vår medmänniska och värna allt liv.

 

Imamen gjorde också reklam för sin bok En röd moské med vita knutar som också kan kopplas till projektet i Fisksätra. Detta lyftes alltså fram i Filadelfiakyrkan, och även om pastorn skruvade lite på sig i fåtöljen bredvid, möttes budskapet av nickande och medhållande mötesdeltagare i den för övrigt fulla lokalen.

Detta möte ser jag som ytterligare en markör i en mycket allvarlig utveckling i svensk kristenhet. Ett möte som detta innebär oundvikligt att den kristna tron framställs som en religion bland andra religioner. Något som blir tydligt i exemplet från Fisksätra är att Jesus rationaliseras bort till förmån för gemenskap, fred och samförstånd.

Från perspektivet av det mest grundläggande i kristen tro uppstår en mängd frågor. Finns det försoning utan försonaren? Finns det frälsning utan frälsaren? Vad är meningen med en organisatorisk gemenskap om människor inte kommer tillrätta med sitt oförsonade hjärta och slaveriet under syndens makt? Vad innebär det att den kristna församlingens uppdrag att sprida evangelium förhandlas bort i en gemensam fredstraktat?

Som kristna borde vi söka svaren på dessa frågor i Bibeln. Det står i 2 Korintierbrevet kapitel 5:

 

– Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

 

I 1 Korintierbrevet kapitel 15 heter det:

 

– Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna.

 

Längre fram i samma kapitel skriver aposteln:

 

– Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös.

 

Evangelium handlar alltså om Jesus. Det är dags att påminna om evangeliets suveränitet. Awad kanske har rätt i att religioner är politiska konstruktioner. Eller hellre mänskliga tankebyggnader uppkomna ur människans förståelse av att det finns något mer än det materiella. Men evangelium är något mycket större.

Gud har handlat! Gud steg ner! Gud blev människa! Gud öppnade vägen till gemenskap med sig! Allt detta gjorde Gud genom Jesus Kristus. Den ende. Det enda namnet. Den enda vägen. Utan Jesus har vi ingenting.

Det är uppenbart att Jesus inte passar in i ett religionsbygge där innehållet i tron läggs åt sidan. Som aposteln Petrus skriver är Jesus också för dagens byggningsmän en stötesten (1 Petr 2:7). Aposteln Johannes skriver tydligt att:

 

– Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen (1 Joh 4:2-3).

 

Att Pingstkyrkan agerar plattform för dessa krafter är fruktansvärt. I det profetiska perspektivet blir en interreligiös utveckling än mer skrämmande, då skriften talar om att just Antikrist skall ena världen med religiösa medel (läs MR nr 2 2015, Interreligion på frammarsch).