Text: Stig Andreasson
Efter utgivningen av Bibel 2000, som också innehöll de s.k. “Apokryfiska böckerna”, aktualiserades dessa böcker, som tidigare inte funnits med i våra vanliga bibelutgåvor. Somliga påstod att en hel och fullständig Bibel måste absolut innehålla “Apokryferna”. Midnattsropet publicerade då flera artiklar som visade att det är en markant skillnad på Bibelns kanoniska böcker och Apokryferna. Den Katolska kyrkan kallar Apokryferna för “de deutero-kanoniska böckerna” (den andra samlingen kanoniska böcker) och har plockat in dem lite här och där i Gamla testamentet som en naturlig del av bibeltexten. Det växande intresset för den Katolska kyrkan i vårt land har på nytt aktualiserat frågan om Apokryfernas legitima plats i Bibeln. Flera kristna skribenter förhärligar nu Apokryferna och påstår att det är Martin Luthers fel att de blev uteslutna ur de protestantiska bibelutgåvorna. I detta nummer av Midnattsropet låter vi en f.d. katolsk präst, Richard Bennet, förklara sin syn på saken. För övrigt skall vi här bara ta med några få historiska fakta samt ställa några enkla frågor till dem som idag betraktar Apokryferna som en trovärdig och nödvändig del av Bibeln.
Apokryfernas ursprung
De flesta av dem blev skrivna under den 400 år långa period som ligger mellan Gamla och Nya testamentet. Redan före Kristus utförde således ett sjuttiotal judiska lärde från Alexandria en översättning av Gamla testamentets böcker till grekiska. Den fick namnet “Septuaginta”. Från början verkar det inte som om några apokryfiska böcker var med där, men de blev introducerade i senare utgåvor. Den kände pastorn Samuel Vila skrev i boken “Till kristendomens källor” följande: “Septuaginta-översättningen var ingenting annat än ett mänskligt företag vars mål var att göra hebréernas historiska och religiösa skrifter tillgängliga på det grekiska språket, utan någon tanke på att ge dem någon speciell auktoritet. Den svenske Teologen Seth Erlandsson är av samma mening och skriver: “De lärde i Alexandria hade knappast till avsikt att utvidga Gamla testamentes kanon. Man menade ju att Guds direkta uppenbarelse var avslutad i och med siste skriftprofeten Malaki.” Judarnas egen store historiker Flavius Josefus bekräftar detta mycket starkt.
Den första hela Bibelöversätt-ning som innehöll Apokryferna
Av allt att döma var det Hieronymus, även kallad Jerome, som översatte både Gamla och Nya testamentet till latin (den s.k. Vulgata-bibeln) och då även tog med en del apokryfiska böcker. Detta skedde därför att han i huvudsak följde Septuaginta-översättningen. Men även han menade att mycket i apokryferna var rena legender som saknade sanningsunderlag. Varför han ändå tog med Apokryferna förklarar Seth Erlandsson kort och enkelt. Efter att ha påvisat att de tidigare kyrkofäderna endast ville använda de skrifter som hörde till hebréernas kanon konkluderar han: “Andra, exempelvis Augustinus, menade att också annan judisk litteratur från Alexandria kunde användas i kyrkan. Därför blev Hieronymus mot sin vilja nödsakad att översätta också de apokryfiska böckerna till latin”. Ja, det påstås även att från ledande håll i den dåtida Rikskyrkan blev Hieronymus beordrad att ta med Apokryferna.
Tridentinska mötets
fatala beslut
Strax efter reformationens genombrott i Europa behövde den Katolska kyrkan motargument till reformatorernas bibliska förkunnelse. Sådana argument kunde man finna i de Apokryfiska böckerna. På kyrkomötet i Trient 1546 blev det därför bestämt att hädanefter skulle inte hebreisk och grekisk grundtext vara grundvalen för kyrkans lära men uteslutande den latinska Vulgata-översättningen, som ju också innehöll de apokryfiska böckerna. Kyrkomötet uttalade också en förbannelse över alla som inte godtog även dessa böcker som Guds inspirerade ord. Den förbannelsen drabbade faktiskt också bibelöversättaren Hieronymus själv. Som nämnt var han inte alls övertygad om att Apokryferna var gudomligt inspirerade. En av våra stora förkämpar för bibeltron, David Hedegård skrev på sin tid: ” I Gamla testamentets apokryfer finns villfarelser, och på somliga av dem har den Katolska kyrkan, som jämställer dem med de kanoniska, byggt flera av sina villoläror.”
Vad gjorde egentligen Luther?
Han menade faktiskt precis detsamma som Hieronymus, nämligen att det var en markant skillnad på de kanoniska och de apokryfiska böckerna. De sistnämnda hörde inte hemma bland de heliga skrifterna. Men eftersom de delvis kunde utgöra nyttig läsning därför att de innehöll en del historiska upplysningar, satte han in dem som ett tillägg eller bihang till Gamla Testamentet. Katolska kyrkan anklagar Luther för att han tog bort Apokryferna ur Bibeln. Men det gjorde han ju egentligen inte. Vi kanske tycker att han borde ha gjort det. Men han gjorde i alla händelser en markant skillnad på Apokryferna och de ursprungliga gammaltestamentliga texterna. Då Bibel 2000 kom ut i vårt land påstod Bibelsällskapet att Luther hade gjort något helt annat än det som Katolska kyrkan anklagar honom för. Han påstås ha upptäckt att det var några böcker som fattades i hebréernas bibel. Det var Apokryferna som fattades. Han fick dem därför med som tillägg till Gamla testamentet. Inte heller detta är historiskt riktigt. Luther hade ju växt upp i den Katolska kyrkans sköte och kände naturligtvis till Vulgata och Apokryferna. Han kan knappast ha menat att det var några böcker som fattades i judarnas kanon. Han ansåg ju att Apokryferna egentligen inte hörde hemma där.
Kan du verkligen tro dessa apokryfiska utsagor?
1. Att en insamling av pengar till ett soningsoffer i förening med bön för de döda kan befria dem från deras synder? Detta sägs i Andra Mackabeerboken vara en from och gudfruktig tanke.
2. Att Daniel under sin vistelse i Babylon dödade en drake, alltså ett fabeldjur, som babylonierna tillbad, genom att kasta en kaka av tjära, talg och hår i gapet på honom, vilket gjorde att draken sprack? Det kan du läsa i “Tillägget till Daniels bok”.
3. Att Herrens ängel tog profeten Habackuk i håret och i susande fart förde honom till Babel för att ge mat till Daniel i lejongropen? Detta sägs också i samma tillägg till Danielsboken.
4. Att ett medel mot onda andar är att lägga lever och hjärta av en fisk på glödande kol. Då driver fisklukten bort den onde anden. I Tobits bok står det tydligt att så skedde.
Den Katolska kyrkans anatema (förbannelse) över alla dem som inte godtar Apokryferna som Guds inspirerade Ord står alltjämt vid makt. Den gäller alltså både konservativa judar och alla evangeliska kristna som gör skäl för det namnet. Därför måste vi ställa en sista allvarlig fråga.
Bör vi frukta detta
påvliga anatema?
Ingalunda. Guds Ord säger: “Förbannelse utan orsak har ingen verkan” (Ords 26:2 Seconds översättning). Enligt judiska lärda kan betydelsen möjligen vara ännu starkare. “Grundlös förbannelse faller tillbaka på den som uttalat den”, står det i Zadok Khans Bibel. Vore jag i påvens kläder skulle jag alltså ha större orsak att frukta för följderna av den gamla förbannelsen från 1500-talet än jag har som evangelisk kristen. För vår del är valet gjort. Vi är överbevisade om att vår Bibel med dess 66 böcker innehåller den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga. Vi glömmer inte vad Bibeln själv säger: “Lägg ingenting till Hans Ord!”