Undervisning av Paulus Eliasson
Jesu död och påstådda uppståndelse är evangeliernas klimax. Jag säger påstådda, för det är absolut inte alla som utan vidare godkänner evangelisternas historia som fakta. ”Det är för många motsägelser i evangelieberättelserna”, ”människor uppstår inte från de döda” eller ”något annat hände med Jesu kropp” är vanliga kommentarer.
I denna artikeln vill jag utgå från en argumentation som kanske kan verka ovanlig för evangeliskt troende. Vi ska nämligen ta utgångspunkt i en ”minsta gemensamma nämnare” mellan troende och icke troende, när det gäller Jesu uppståndelse. Ofta, när kristna samtalar med icke troende, slår man huvudet mot en vägg. När vi säger att ”Bibeln säger…”, så får vi svaret ”Jag tror inte på Bibeln”, och så stannar det där, med ord emot ord, tro emot otro. Därför kan det vara nyttigt att försöka hitta en gemensam grund att stå på.
Den amerikanske historikern och professorn Gary Habermas försökte på 70-talet göra just detta, när han forskade i frågan om Jesu uppståndelse. Det Habermas gjorde, var att se på vad majoriteten av forskare på Nya testamentets område kunde enas om. Oavsett vad man anser om Nya testamentet (NT), så är det några fakta som man inte kan komma ifrån – hur bibelkritisk man än önskar vara.
Jesus levde för 2000 år sedan, det är nästan alla eniga om. Jesus menade sig vara Guds Son, det är också allmänt accepterat. Och när det gäller uppståndelsedramat, så är det fyra fakta – de så kallade ”minimala fakta” – som majoriteten av forskare är eniga om. Ska man förneka dem, så går man alltså emot konsensus i forskningsvärlden.
Vilka är då dessa fakta?
1. När Jesus hade dött, blev hans kropp lagd i Josef från Arimateas grav.
2. Tre dagar senare blev hans grav funnen tom av några kvinnor.
3. Jesu lärjungar hade upplevelser där de såg Jesus levande.
4. Jesu lärjungar var beredda att dö för sin tro på Jesus som uppstånden.
Vi ska se närmare på dessa påståenden; vi kan ju inte tro på något bara för att majoriteten av historiker menar det. Men det som är viktigt, är att vi förstår att om vår förklaring om vad som hände med Jesu kropp ska vara trovärdig, så måste den förklara dessa fyra faktum på ett sammanhängande sätt.
I Josefs grav
Bibeln säger att när Jesus hade dött, bad en man vid namn Josef från Arimatea om att få begrava Jesus. Denne Josef var en judisk rådsherre, som var Jesu lärjunge i hemlighet. Josef och några kvinnor begravde Jesus i Josefs familjegrav, någonstans i Jerusalem med omnejd. Detta var en grav som var ett uthugget rum i klippan – och framför graven rullades en sten på plats.
Varför tror de flesta historiker på detta? Jo, för det första finns denna berättelsen i de allra tidigaste texterna vi har – och nämns från flera olika källor. För det andra menar man att Josef inte kunde vara en kristen uppfinning från senare tid. Judiska rådsherrar var nämligen just de som den tidiga kristna församlingen hade som sin värsta motståndare. Det hade varit pinsamt och onödigt för en senare påhittad historia att placera en judisk ledare som den som tog hand om Jesu kropp.
Kvinnorna vid graven
Den andra punkten som det är stor enighet om, är berättelsen om då en grupp kvinnor kom till Jesu grav. Tidigt på söndagens morgon var de på väg till graven för att behandla Jesu döda kropp med oljor och kryddor. När de kom till graven, fann de den tom.
Den observante läsaren ser att jag utlåter en del av historien – som t ex änglarnas ord. Detta beror på att det inte ingår i historikernas konsensus. Men vad är då anledningen till att man tror på den tomma graven? Jo, än en gång ingår berättelsen i de allra tidigaste texterna vi har, som Markus evangelium och Första Korintierbrevet. I 1 Korinterbrevet 15, säger dessutom aposteln Paulus att han förmedlar det han själv fick höra då han blev frälst – bara några år efter Jesu död – och så följer trosbekännelsen: ”…att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna…” (1 Kor 15:3-4).
Att Jesus var i graven men uppstod betyder naturligtvis indirekt att graven var tom.
En annan anledning att historien är trovärdig, är att det är kvinnor med i den. I det judiska samhället räknades en mans och en kvinnas vittnesbörd inte som likvärdiga. Fanns det manliga vittnen skulle inte kvinnors räknas, och man menade att de var litet trovärdiga. Chansen för att senare tiders påhittade historier skulle innehålla kvinnor är därför högst osannolik. Man skulle hellre ha både lärjungar, överstepräster och andra vittnen närvarande. Detta kan vi också se i senare tiders falsarier, som t ex ”Petrus evangelium”. Där beskrivs hur Jesus stiger ut ur graven med huvudet bland molnen, med ett flygande kors och röster från himmelen – samtidigt som romerska vakter och judiska ledare och många andra bevittnar händelsen.
Den enkla berättelsen om några förtvivlade kvinnor vid den tomma graven saknar alla mytens och legendens kännetecken. Graven är tom – och de förstår inte varför.
Har du tänkt på hur de judiska ledarna reagerade på påståendet att Jesus var uppstånden? En grupp människor predikade på pingstdagen att för bara femtio dagar sedan uppstod deras ledare lekamligen från de döda. Vad skulle man göra? Förslagsvis öppna graven och visa hans döda kropp. Som vi sett tidigare var hans grav känd. Men det gjorde man inte. Matteusevangeliet kapitel 28 ger oss i stället den enda förklaringen man kom med, nämligen att lärjungarna stulit kroppen då vakterna runt graven sov. Bortsett från det rent löjeväckande i att soldater som visste att det var förbundet med dödsstraff att somna på sin post skulle somna, alla som en, medan en grupp lärjungar rullar bort stenen framför graven och bär iväg kroppen där inne – så är detta också ett indirekt erkännande: Graven var tom – och det måste förklaras!
Lärjungarnas möte med Jesus
Efter Jesu uppståndelse hade flera människor någon slags upplevelse där de menade sig se Jesus levande. Så vagt uttrycker sig historikerna i mötet med det oförståeliga; nämligen att Jesu närmaste vänner såväl skeptiker som motståndare var med om något livsomskakande.
Det är svårt att hitta en forskare på Nya testamentets område som förnekar att Petrus (också kallad Simon och Kefas) hade en personlig uppenbarelse av Jesus efter hans död. Likaså menar man att de tolv lärjungarna (som efter Judas död var reducerade till elva) hade en liknande upplevelse. Maria Magdalenas upplevelse anses vara autentisk, liksom Jakob, Jesu halvbrors. Till den listan kan också läggas en uppenbarelse för 500 personer på en gång – och till sist Paulus (Saulus) från Tarsus möte med Jesus på Damaskusvägen.
Paulus säger i 1 Korintierbrevet 15:
”…han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade.
Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig” (1 Kor 15:5-8).
Detta är en substantiell grupp människor som påstår att de mött Jesus – och det måste förklaras. Inte minst Jakobs och Paulus möte med Jesus, eftersom de var skeptiker och motståndare till den kristna tron.
Frimodiga vittnen
Femtio dagar efter Jesu död står Petrus, den man som förnekade honom timmar innan hans död, fram med frimodighet och förkunnar: ”Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken (…) med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda…” (Apg 2:22-24).
Vad kan förvandla en person så till den grad? Vad kan förvandla hela den grupp av människor som såg Jesus lida och dö, till den församling som frimodigt påstår att han var uppstånden? Och inte bara det – de var även beredda att dö för denna tro.
Ett bedrägeri håller bara så länge motiven för bedrägeriet finns kvar. Pengar, makt, respekt… Men i mötet med dödshotet från domare och bödlar blir sådana saker små. Det hade varit enkelt för en Petrus och en Jakob att förneka det de påstod, om det var en lögn.
Någon kanske tycker att det finns nog av människor som dör för allt möjligt som inte är sant; men det finns en viktig skillnad: Petrus och de andra apostlarna måste ha vetat med 100 procents säkerhet att det de sa inte var sant. Någon gång efter påsken skulle de ha kokat ihop en historia om att Jesus levde – och målet skulle ha varit personlig vinning. Men när då förföljelser kommer och de kristna jagas från stad till stad; hungriga, utslagna, hatade… Vad hade hindrat Petrus från att göra som Demas – bara överge alltihop?
Någonting i deras liv hade förvandlat dem så radikalt, att inte ens mordhot kunde få dem bort från bekännelsen om den uppståndne Frälsaren.
Petrus sa inför domarna i det Stora Rådet: ”Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört” (Apg 4:20).
Jesu bror möter den
uppståndne
Låt oss ta Jakob, Jesu halvbror, som exempel. Evangelierna talar inte mycket om honom, men i Apostlagärningarna tar han en framträdande roll i församlingen i Jerusalem. Det vi får veta om Jakob, är att han under Jesu liv i alla fall inte tror på honom som Messias eller Guds son. Han tvivlar också på undren som Jesus gör; och en gång när lövhyddohögtiden närmade sig, uppmanade Jesu bröder honom att göra under i Judeen också, och de sa: ”Man gör inte saker i hemlighet om man vill bli känd. Om du gör sådana gärningar, visa dig då öppet för världen” (Joh 7:4). Och Johannes lägger till: ”Inte ens hans bröder trodde på honom” (v 5).
Självklart var Jakob skeptisk. Han hade sett Jesus i snickarverkstaden och vid matbordet. Han hade lekt med sin storebror ute bland de andra barnen i Nasaret, och nu står Jesus och säger att han är Guds son.
Vad ska till för att du ska tro att din bror är Guds son? Vad var det som bara några år senare fick Jakob att kalla Jesus för ”härlighetens Herre” (Jak 2:1)?
Paulus säger i 1 Korintierbrevet 15 att Jesus visade sig för Jakob. Vi vet inget mer om det mötet; inte vad som blev sagt, eller hur Jakob upplevde det. Men vi vet att han som bara en kort tid innan hade varit otroende, mindre än femtio dagar efter Jesu död är tillsammans med skaran i den övre salen som ber om att Guds Son ska sända sin Ande över dem! ”Alla dessa höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria och hans bröder” (Apg 1:14).
Den som tror att det bara är fanatiska Jesusvänner som hallucinerar visioner av sin döde mästare, måste tänka om. Jakob och Paulus är utmärkta exempel på motsatsen.
Messiasförväntningar och
uppståndelsen
När man försöker hitta naturliga i stället för övernaturliga förklaringar till uppståndelsen, så ligger det nära till hands att tro att lärjungarna kokade ihop läran om uppståndelsen själva. Kanske de hade läst i Gamla testamentet att Messias skulle dö och uppstå, och där hämtade inspiration till läran om Jesu uppståndelse? Det är inte så många som tror på den teorin – av den enkla orsaken att det inte fanns någon förutfattad åsikt bland judarna att Messias skulle uppstå när han har dött. Varje Messias-pretendent innan Jesus hade förlorat sina lärjungar när denne väl dog. Messias, menade man, skulle inte dö – utan regera som kung från Jerusalem. När Jesus dog var samma sak på väg att hända. Vi möter en rädd och ångestanfäktad grupp människor. Petrus var dessutom skuldmedveten efter att han förnekat Jesus, och ville nog helst av allt gömma sig undan; något han också gjorde.
Det fanns inga historier om uppståndna Messiasgestalter. Inte heller några profetior som samtidens rabbiner menade pekade på Messias uppståndelse. Alla profetior som den kristna församlingen senare pekade på, förstods retroaktivt. När Jesus var uppstånden, förstod man profetian.
Horus och andra myter
Var inte berättelsen om Jesus bara en kopia av Horusmyten som var samtida med Jesus? Det är en populär teori på internet, bland annat på grund av Zeitgeist-”dokumentären” som på YouTube hävdar att detta är bevisat. Sanningen är den att 99 procent av de ”fakta” som presenteras där är rena påhitt. Horus hade inte tolv lärjungar. Han blev inte född av en jungfru. Han kallades inte Guds Lamm osv.
För det andra finns inga belägg för att Horusmyten är lika gammal som Nya testamentet. Snarare är Horus en kopia av Jesus än tvärt om. Men den huvudsakliga orsaken till att inga seriösa historiker tror på Horusteorin, är att den inte stämmer med evangeliernas Jesuspresentation. Hela Nya testamentet knyter an till Gamla testamentets profetior och förkunnelse – inte till egyptiska eller grekiska myter. Ska vi förstå lärjungarnas tro på en uppstånden frälsare, måste vi gå till det som faktiskt hände vid korset och graven utanför Jerusalem runt år 29 e.Kr.
Tankebyggnaderna faller
En efter en faller de naturliga förklaringarna på uppståndelseberättelsen. Stal någon Jesu kropp? Det förklarar inte lärjungarnas visioner. Hallucinerade de? Det förklarar inte den tomma graven. Hade Jesus en tvillingbror som dök upp i Jerusalem samma dag som Jesus dog? Det blir för långsökt – och förklarar inte heller himlafärden. Konspirerade lärjungarna för att skapa en ny lära? Det förklarar inte varför de var villiga att dö för sin tro.
Tankebyggnaderna faller. Men tänk om det inte är en naturlig förklaring till uppståndelsen? Tänk om det är sant, det som Petrus förkunnade, och som människor genom 2000 år har bekänt: Gud uppväckte honom från de döda!
Då är det revolutionerande nyheter! Då är synden och döden besegrad! Då finns det framtid och hopp! Och då är också hela uppståndelseberättelsen sann.
”Det var inga utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst för er, utan vi var ögonvittnen till hans majestät…” (2 Petr 1:16).
Om Jesus uppståndelse är en lögn så är hela den kristna tron meningslös. Vi är beredda att luta allt vi håller som sant mot den tomma graven. Vi har inga livlinor som öppnar en flyktväg om uppståndelsen visar sig vara ett påhitt eller en inbillning. Allt beror på detta. Men den kristnes personliga upplevelse av uppståndelselivet och dess källa – Jesus Kristus – ger oss en säker grund att stå på. Tillsammans med bibelns trovärdiga vittnesbörd och Andens inneboende vittnesbörd kan vi med frimodighet säga med aposteln:
”Men nu har Kristus verkligen uppstått från de döda, som förstlingen av de insomnade. (…) Stå därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren. Ni vet ju att er möda i Herren inte är förgäves
” (1 Kor 15:20, 58).