För nära 80 år sedan gav den kände bibelläraren och författaren Oscar Haglund ut en liten skrift med rubriken ”Himmelrikets hemligheter”. Han hade i sin tidskrift ”Bibliskt Månadshäfte” publicerat en rad bibelstudier över liknelserna i Matt 13, vilka han sammanställt dels från skrifter av Arnu C Gaebelein och Johannes de Heer, samt kompletterat med egna utläggningar. Midnattsropet finner denna skrift mycket aktuell och angelägen att göra tillgänglig för våra läsare. MR kommer att publicera bibelstudie-serien i sin helhet med början i detta nummer.
Det trettonde kapitlet i ev. Enligt Matteus innehåller sju liknelser, vilka Herren Jesus framställde, sedan Hans folk hade förkastat budskapet om Riket.
Detta kapitel är av den allra största betydelse. Det förtjänar därför att alldeles särskilt uppmärksamt studeras av oss, detta så mycket mer, som den uppenbarelse Herren Kristus här giver om ”Himmelrikets hemligheter”, har blivit och alltjämt blir oerhört missuppfattad och oriktigt utlagd. Just det som Herren icke menade, det har man läst in i detta kapitel. Hela kapitlet har så att säga blivit vänt upp och ned av de flesta av kristenhetens lärda utläggare. Om en troende nu går till någon av dessa för att få ljus och undervisning, resulterar detta blott i att han kommer in i mörker och villfarelse. Om detta kapitel skulle bliva rätt förstått och efterföljt av den bekännande kyrkan, skulle följderna därav bliva synnerligen vittgående.
Men man får nog uppgiva hoppet om att den sanna innebörden av de sju liknelserna någonsin skall bliva känd och trodd av den stora kristenheten. Den officiella kyrkan fortsätter och kommer att fortsätta med att på den orätta tolkningen av Herrens liknelser bygga förhoppningsfulla drömmar om kyrkans utbredning, världens omvändelse och surdegens goda verkningar i de tre måtten mjöl, osv. Det är mycket svårt att få den enskilde kristne ut ur de vanliga föreställningarna in i en riktigare uppfattning. Den rätta tolkningen förkastas ofta.
Låt oss nu omsorgsfullt och under bön studera det kapitel, som vi ha framför oss, och må Herren välsigna oss i vår gärning. Och under det att många förkasta, vad som läres i dessa liknelser, skola några få mottaga ljus genom Ordet, och alla, som tro helt på dessa sanningar, skola förvisso bliva vederkvickta och stärkta till den invärtes människan genom studiet.
Vi lägga då allra först märke till tre verser i detta kapitel:
-Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem är det icke givet.
-Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan liknelser talade han intet till dem.
Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade: ”Jag vill öppna min mun till liknelser, uppenbara vad förborgat har varit från världens begynnelse.”
I dessa verser säges det oss sålunda, vad Herren uppenbarar i detta kapitel, nämligen:
1: Himmelrikets hemligheter och
2. Vad förborgat har varit från världens begynnelse.
I 1 Mos. Läsa vi om en, som kallas Safenat-Panea, vilket enligt rabbinernas uttolkning betyder ”Uppenbarare av hemligheter”. Denne är Josef, den hebreiske ynglingen, vilken hade blivit förkastad av sina bröder och som är den fullständigaste och bästa förebilden till Herren. Efter det han hade blivit förkastad av sina bröder, blev Josef genom Guds visdom uppenbarare av det fördolda.
Här i detta kapitel framträder Kristus såsom den förkastade Konungen, vilken bliver uppenbararen av de hemligheter, vilka skola ske
efter det att riket och Konungen hade blivit förkastade av Israel.
Det tolfte kapitlet slutar med skildringen av att Herrens närmaste komma till Honom, och av Joh. 7 finna vi, att de icke trodde på Honom. I det föregående läsa vi om folkets och dess ledares successiva förhärdelse och förkastelse av Konungen och riket.
Med det trettonde kapitlet inträder sålunda en oerhört viktig vändpunkt i frälsningshistorien. Främmande hade Herren Kristus blivit för sitt folk, ja, ”för sin moders barn”, och i Matt. 12:50 upphäver Han de nationella och köttsliga släktskapen och proklamerar den sanna, inre samhörigheten dem emellan, som göra den himmelske Faderns vilja.
”Samma dag gick Jesus ur huset och satte sig vid havet” (Matt. 13:1, ordagrann övers.). Att Han lämnade huset, står som en sinnebild av att Han upplöste förbindelsen med sitt folk, som vi ha sett i det föregående. Att Han satte sig vid havet, vilket symboliserar folkvärlden, nationerna eller hedningarna visar, att den undervisning, som Han nu skulle giva, de hemligheter, som Han ville uppenbara, föllo inom ett nytt område, att de gällde nationerna eller folkvärlden.
-Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden.
Han skilde sig från mängden. I den första delen av detta evangelium rör Han sig mitt i mängden, men här sätter Han sig helt allena. Vilken märklig syn måste det icke ha varit! Där på sjöstranden äro folkmassorna, och Han sitter där ensam ett stycke från land. Han kan icke nås genom beröring nu. Allt har sin djupa betydelse. Och när nu allas ögon hänga fast vid Hans läppar, begynner Han att tala.
Vad Han säger, blir sagt i liknelser, och utan liknelser talade Han icke till dem. Han framställer sju liknelser. I intet annat evangelium finna vi dem sammanställda på det sätt, som här skett. Varför det? Anledningen därtill är påtaglig. Här uppenbaras Guds frälsningsvägs olika perioder som i intet annat evangelium. Vad den Helige Ande giver oss i detta evangelium, Nya Testamentets Genesis (Första Mosebok), är icke sammanfört i sträng kronologisk ordning, utan Han ordnar allt i ett bestämt syfte. Sedan riket hade blivit förkunnat och förkastat, meddelar Herren vad som skulle ske efter Hans förkastelse och under den tid, som Han är borta (jfr Luk 19:12). Och därför äro just dessa liknelser till antalet sju, vilket tal betecknar fullständighet, insatta just här.
Sex gånger säger Herren i dessa liknelser: ”Himmelriket är likt”. Det är av grundläggande betydelse att få klarhet angående innebörden av uttrycket ”himmelriket”. (På hebreiska ”ha-malkut haschamaim”; på grekiska: ”hä basielia tån ouranån” = himlarnas konungarike.) Att det icke är som någon av himlarna, är ju självklart. Är det då månne detsamma som det ”himlarnas konungarike”, som omtalas i Dan. 7 och andra ställen i GT? Det kan icke vara så. Som sådant hade det blivit förkunnat och förkastat. Herrens och Hans apostlars budskap var detta: ”Himlarnas konungarike är nära, gören därför sinnesändring.” Om detta höra vi icke ett ord i det trettonde kapitlet, ej heller i fortsättningen efter detta kapitel. För det andra kunde det icke om Herrens undervisning i kap. 13 sägas, att Han ville uppenbara vad förborgat hade varit ifrån världens begynnelse, om Han med ”himlarnas konungarike” hade menat det i Gamla Testamentet till Israel utlovade riket. Ty detta rike är ju icke någon hemlighet utan det är fastmer klart uppenbarat.
Många säga, att ”himlarnas konungarike” är kyrkan eller församlingen. Ja, detta är måhända den populäraste och allmännaste uppfattningen. (Vilken blivit till ytterlighet förtunnad genom den nyteologisk-sociala uppfattningen om ”Guds rike” som ett socialt program, som skall åstadkomma världens förbättring. Denna riktning är socialistiskt orienterad. Representeras i vårt land av Nat. Beskow, Sam. Thysell, J. Julén, Bertil Mogård, Axel Andersson, N. J. Nordström m.fl. Det gäller att få detta program respekterat i stat och samhällen. När det har skett, blir världen ”Guds rike”. Med Kristi ställföreträdande försoning och Hans personliga återkomst räknar man icke, fastmer tror man på världens successiva förbättring och frälsning genom stigande kultur och moral.) Man säger, att Kristus här börjar att undervisa om församlingen. Så t.ex. läres det, att Herren, när Han säger: Himmelriket är likt en surdeg, som en kvinna tog och lade i tre mått mjöl, osv, så skulle detta betyda kyrkan eller församlingen och evangeliet. Men församlingen kallas ingenstädes ”himlarnas konungarike”. Det härskar en lika allmän som beklaglig förvirring i fråga om detta viktiga ämne.
Herren nämner för första gången ordet ”församlingen” (grek. ekklesia) i det sextonde kapitlet av Matteus’ evangelium, där Han säger, att Han skall bygga sin församling. Församlingen existerade icke i GT, den var inte alls känd då; den fanns icke heller till, då Herren vandrade omkring på jorden, och ingenstädes talar Han om församlingen såsom himlarnas konungarike, och den Helige Ande gör det icke heller. Anden talar om församlingen såsom en Guds boning, ett hus, ett tempel, Kristi brud och Kristi kropp, men – vi upprepa det – aldrig såsom himlarnas konungarike. Hela denna moderna tillämpning av himlarnas konungarike på församlingen eller kyrkan är främmande för Guds ord. Det är en obiblisk, mänsklig teori.
Innan vi gå till den egentliga undersökningen av liknelserna om ”Himmelrikets hemligheter”, vilja vi stanna inför den omständigheten, att fyra av dem äro talade utanför och tre inne i huset, där Herren bodde. Från båten talade Han till den stora skaran, sedan Han hade gått ”ut ur huset, där Han bodde”. Så berättade Han där liknelsen om såningsmannen och gav även folket uttydningen därav; vidare talade Han från båten i tre andra liknelser, nämligen om ogräset i åkern, om senapskornet och om surdegen (v 24, 31 och 33).
De två grupperna på vardera fyra (2+2) och tre kännetecknas rent språkligt av att liknelserna i den första gruppen (om såningsmannen och om ogräset, om senapskornet och om surdegen) förbindas med varandra genom uttrycket ”en annan”, medan de i den andra gruppen (om skatten i åkern, om pärlan och om fisknoten) förbindas inbördes med ordet ”ytterligare”.
De tre sistnämnda liknelserna återfinnas i vv. 44, 45 och 47 och äro framställda endast för lärjungarna, sedan Jesus hade låtit folket gå och själv begivit sig hem med sina lärjungar, v. 36. Dessa liknelser voro sålunda icke avsedda för allmänheten och för den tidens skriftlärda men väl för de ”skriftlärda, som blivit lärjungar för himmelriket”, v. 52, för att dessa av de därigenom förvärvade skatterna skulle kunna frambära ”både nytt och gammalt”. Ty de som hava öron till att höra, äro ”saliga” (v. 16); åt dem gives beständigt mer och mer, de undfå hela serien av sju liknelser såsom ett ”förråd”, ur vilket de kunna dela med sig åt andra.
Vi kunna således icke vänta, att vi skola förstå de sista liknelserna, om vi icke låta Ordets ljus falla över detaljerna i de första. En skriftlärd, som blivit lärjunge för himmelriket, fås icke genom utbildning genom mänsklig vetenskap och ej heller genom kunskap om olika åsikter i dessa ämnen. De skriftlärda på den tiden voro icke så hemma i de av Gud ingivna Skrifterna som i en Hillels eller en Schammais utsagor, liksom våra dagars teologer och predikanter och präster i stort äro mera bevandrade i Gunkels (eller Staves, Herners eller Audéns) läror än i bibelns ord och undervisning. Dessa skriftlärda hade ej heller den övertygelsen och Andens kraft som profeterna, vilka sade: ”Så säger Herren!” De återgåvo beständigt allenast vad andra hade sagt om Skriften. Så gjorde icke Herren Jesus, vilken talade med makt och myndighet och icke såsom deras skriftlärda (Matt. 7:29). En skriftlärd eller ”grammateús” (grekiska = skriftlärd), som blivit en lärjunge för himmelriket, måste återgiva vad Skriften säger, och helst med Skriftens egna ord, och icke vad andra säga om Skriften. Därför är en sådan skriftlärd en auktoritet, som icke känner till eller gör några medgivanden för mänskliga åsikter utan allenast frågar: ”Vad säger Skriften?”
Så blir en sådan skriftlärd ”en husbonde”, som utövar makt och myndighet, böjande sig för ingen utom för Gud. Här blir det inte att diskutera olika ”åsikter” utan fastmer att inhämta Skriftens lära och att sedan böja sig för denna.
För att underlätta studiet av dessa liknelser, vilja vi avsluta vår inledning med en ”Allmän översikt”, vilken avser att vara en schematisk överblick över den utförligare behandling, som sedermera följer. Alldeles på samma sätt som man i Kommunikationstabellen har en allmän översikt över järnvägar m.m. i början av boken men också inuti denna en större och mera detaljerad karta, för att den resande på denna skall kunna göra sig mera hemmastadd med avseende på enskildheterna.
Så vilja även vi i denna allmänna översikt angiva blott de bärande huvudtankarna, medan vi i de särskilda utredningarna över var och en liknelse komma att behandla dessa mera detaljerat.
1. Liknelsen om såningsmannen (eller liknelsen om säden), vilken ger oss lärdomar om huru den enskilde blir frälst genom att enfaldigt tro på Herrens ord. Här omtalas också de hinder, som möta dess mottagande och tillväxt i ett mänskligt hjärta. Av denna liknelse framgår desslikes klart, att den goda säden av naturen icke befinner sig i hjärteåkern; den måste sås på den, och först efter det att säden blivit mottagen i ett gott och hörsamt hjärta, kan och måste den bära frukt.
2. Liknelsen om ogräset visar oss, att den goda säden identifieras eller likställes med de människor, vilka såsom rikets barn ha blivit sådda i världens åker, medan den sataniska ogrässådden är ondskans barn, och att bådadera, de sanna kristna och de religiösa hycklarna, måste växa tillsammans till denna tidsålders avslutning. Vi kunna av denna liknelse draga den direkta slutsatsen, att en fullkomligt ren kyrka på denna jord icke kan förväntas och att alla försök att utrota ogräset (vilket icke är de grova ogudaktiga syndarna utan sådana som bekänna sig för att vara Guds barn utan att verkligen vara det och vilkas liv icke strider mot bekännelsen), äro hopplösa, emedan det icke ingår i Guds plan. Härav får naturligtvis icke den slutsatsen dragas att ingen församlingstukt skall utövas och ingen gräns dragas mellan världens och Kristi församling av de heliga, d.v.s. från världen avskilda pånyttfödda.
3. Liknelsen om senapskornet, vilken lär oss, att evangelii oansenliga sädeskorn nått en abnorm utveckling och blivit ett träd, i vilket himmelens fåglar, som redan i första liknelsen hotade sådden, nu ostört kunna bygga sina nästen. ”Himmelriket” blir något stort i denna världen. Av ett ”trons senapskorn” har det blivit ett ”träd”, fast rotat i ”åkern”, d.v.s. världen, och ”himmelens fåglar” däri antyda för oss, att trons säde saknas, medan denna världens ting och intressen ha en säker tillflykt där.
4. Liknelsen om surdegen visar oss det inre tilltagande fördärvet i ”himlarnas konungarike” i grell motsats till den glänsande yttre utvecklingen i förra liknelsen. Här i denna fjärde liknelse finna vi, att till slut allt blir genomsyrat av surdegen. Surdeg har i Skriften alltid en ond betydelse och betecknar något, som är dåligt och fördärvbringande. Så skall också den officiella kristenheten, det som utåt representerar ”Guds rike” på jorden, genomsyras av all slags surdeg, så att den kristna kyrkan vid slutet av denna tidsålder knappast längre kan igenkännas vid en jämförelse med den ursprungliga apostoliska församlingen, vilket också är i överensstämmelse med andra profetiska uttalanden.
I dessa fyra nämnda liknelser har sålunda för den stora hopen framställts resultatet av den gudomlige Såningsmannens verk, i det att Människosonen kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Likaledes skildras också den store motståndarens diaboliska schackdrag att förhindra Guds frälsningsrådslut. De därpå följande tre liknelserna innehålla en undervisning av en mera intim karaktär, vilken gives ”inne i huset” och till ”lärjungarna”. Det är sålunda tydligt, att de i många hänseenden stå i nära förbindelse med de förra, under det att de dock på samma gång i någon mån äro av en annan beskaffenhet.
5. Liknelsen om skatten i åkern visar oss någonting för Huvudpersonen i kapitlet (Såningsmannen osv.) övermåttan dyrbart i åkern (världen), som Han förvärvade sig genom att offra allt. Vid den utförligare behandlingen härav längre fram skola vi snart finna, att den traditionella, katoliserande uppfattningen, att Kristus vore skatten och vi köparna, icke på någon punkt stämmer med Bibeln eller erfarenheten, lika litet som den allmänna utläggningen av surdegen såsom evangelium kan vara riktig.
6. Liknelsen om den kostbara pärlan visar oss, huru Köpmannen med offret av allt som Han ägde förvärvade sig något av oskattbart värde ur havet (folkhavet). Vad detta är, liksom vad skatten i föregående liknelse avser, därom skola vi närmare tala vid den detaljerade utläggningen av denna liknelse.
Den femte och den sjätte liknelsen utgöra sålunda, liksom den första och den andra samt den tredje och den fjärde ett nära sammanhörande par för att belysa en sanning från två sidor.
7. Liknelsen om fisknoten visar oss till slut i stora drag vad som skall ske vid Herrens tillkommelse och änglarnas uppgift i samband därmed.
Och nu, efter dessa inledande korta anmärkningar vilja vi övergå till en något utförligare behandling av varje liknelse för sig.