Jesus är svaret! Men vilken är frågan?

Vi tycker väl ganska ofta att vi själva är rätt så goda, snälla och hyggliga människor. Här i Skandinavien har vi det så gott. Vi har så mycket, ofta mer än vi behöver. Vi ser inte på oss själva som så värst onda. Vi ser en utveckling, en evolution mot det bättre i det mesta. Socialt, kulturellt, vetenskapligt och teknologiskt. Allt vi utvecklar och forskar oss fram till som gör livet enklare och bättre för människor. Man kan kanske säga att denna tidens accelererande gudlöshet för med sig en uppåtgående trend till det bättre för människan. Vi blir mer fokuserade på oss själva och våra liv. Vi utvecklas, blir våra egna gudar och vi för oss själva ännu längre in i vårt egenskapade paradis.

Men det finns alltid en medaljens baksida, ty vi ser också en värld utanför vår dörr som tilltar i våld och orättfärdighet, där avståndet mellan rik och fattig blir allt större. I vårt arbete i Rumänien ser vi dagligen nöden och fattigdomen. Människor som lever under omänskliga förhållanden. Många fryser ihjäl under vintern, då de inte har värme i sitt hem av jordgolv och tak som inte täcker. Detta är våra grannar, bara ett stenkast ner i Europa. Gudlösheten för med sig orättfärdighet. Man behöver inte bibeln för att läsa och förstå det, utan det räcker att man tittar ut genom fönstret. För de flesta av jordens invånare är världen ingen god plats. Vi ser krig och hungersnöd och människo­skapade miljökatastrofer. Bakom vår rikedom ligger människors djupa fattigdom. Vi trampar över lik för att nå vårt välstånd.

Men vi känner oss fortfarande inte som några onda människor. Vi älskar våra vänner. Vi har ju innerlig kärlek till vår familj och vi ställer upp för våra närmaste. Visar inte detta godheten i oss? Bibelns ord om ondskan som bor i varje människa kan ju inte stämma helt? Jesus ber oss att älska våra fiender och göra gott emot dem som hatar oss. Försök det, så skall du se. Vart har kärleken tagit vägen? Vart försvann godheten som vi berömmer oss av? Även den värsta människa älskar sina vänner, men det visar knappast godheten i den människan? Se på världen. Hade alla varit goda människor hade det inte funnits krig och våld. Bedöm själva – Men vi är ju inte sämre än andra människor. Vi är bara en produkt av vår samtid och den värld vi lever i – Jag kan ju inte göra något för att ändra världen. Nej, kanske kan vi inte det, men det är min orättfärdighet som rättfärdigheten kommer att döma och mig den kommer att kräva sin rätt utav.

På senaste tiden har vi läst i nyheterna om hur tiggarna har intagit vår stad. Om hur de utnyttjar våra rika länder, hur de har slagit läger uppe vid skogsbrynen och vilken svinstia det blir där de är. Och kanske skakar vi med lite irriterat samtycke på huvudet och håller med om att detta är inte något vi önskar oss, så får det inte vara i vår stad. Vi kan ju tänka själva på hur vi ser på tiggarna som sitter vid alla gatuhörn och som med gråt och klagovisor eller pågående fräckhet vill ha våra pengar, som vi så hårt har arbetat för. Hur är det med medömkan och godheten i våra hjärtan? Det är nöden som ropar emot oss. Den nöd som vi i vår giriga orättfärdighet har skapat. Fattigdomen skriker ut sitt budskap, men, och jag citerar dagspressen: Vi måste jaga bort tiggarna så de inte får fäste i vår stad och trivs här. Vi måste statuera ett exempel, så att inte alla tiggare kommer hit.

Vi vill för allt i världen få bort det, så vi slipper se det och ha det så nära inpå oss. Så att vi inte hela tiden blir påminda om den här andra världen, det som inte hör hemma i vår egen perfekta värld. Vi kan acceptera att se det på tv, då det är långt långt borta och inte berör oss eller har kontakt med vår värld. Vi tycker synd om människor, och ger gärna våra bidrag, så att våra samveten får ro och vi är fortfarande goda människor, bara det inte kommer hit och stör oss.

Vi rustar upp vår militära makt för att trygga vårt land. Vi ger det namn så att vi kan rättfärdiggöra vårt krig mot fienderna. Vi har lanserat namn som antiterror och fredsbevarande styrkor. Det är det onda och farliga där ute som måste oskadliggöras, så att det inte kommer in över oss och hotar vår fred. Men så vill vi kanske inte förstå att det ännu en gång är nöden som ropar; människor som kämpar mot orättfärdigheten. De har slutat hoppas på en bättre värld och då finns bara hatet kvar. Men vi måste trygga vår lycka, bygga murar omkring oss, skydda oss mot allt som kan förstöra det vi har byggt upp.

Vi pratar gärna om våra insamlingar för att hjälpa människor där nöden härjar. Vi ger villigt med den ena handen och utarmar landet med den andra och tar landets rikedomar. Vi vill inte förändra oss. Jag läste för en tid sen om en organisation i Norge som kallade sig Vit vinter. Flera av Norges profilerade skidåkare hade samlat sig för att kämpa för snön. I en intervju berättade de om miljöförstöringen i vår tid. Om det varma klimatet, och om snönivån som så drastiskt har sjunkit i Norge. Snart har vi ingen mer snö! Hur skall vi lösa problemet? Jo, vi måste göra det på ett sådant sätt att vi inte behöver ändra på något i våra liv, och hur vi lever, för det vill vi ju inte. Organisationen skulle ge stöd och inspirera till forskning på hur man kan använda ny teknologi för att göra vår livsstil mindre miljöfarlig. Inte att vi skall sluta flyga, men hur flygen skall förorena mindre. Ty, vi vill ju inte ändra vår livsstil, men vi vill ha en vit vinter.

Det finns inget svar på hur vi kan skapa en rättfärdig värld. Vi bär orättfärdigheten i vårt väsen och i vår natur. Det finns så många kloka män som genom historien har försökt skapa en rättfärdig och god värld. Problemet har inte i första hand varit idéerna eller tankarna. Problemet har varit dig och mig. Vi vill inte förändra våra liv. Det finns inget hopp för den här världen, den är på väg mot sin undergång och vi kommer att dras med den.

I Romarbrevet skriver aposteln Paulus om Guds vrede som uppenbarar sig över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Finns det orättfärdighet måste det med nödvändighet också finnas rättfärdighet. Det man sår vill man skörda. Rättfärdigheten kommer alltid att kräva sin rätt. Gud är Rättfärdig. Det är hans egennamn. Han inte bara gör rättfärdiga handlingar, utan han är rättfärdigheten personifierad. Det finns inte orättfärdighet i honom, och nu uppenbaras hans vrede över människors orättfärdighet. Det finns ett straff som väntar denna tid. Paulus fortsätter att skriva att vi genom vår hårdhet och obotfärdighet samlar på oss vrede som skall drabba oss på vredens dag, då när det blir uppenbart att Gud är en rättvis domare. Ty han skall vedergälla var och en efter hans gärningar.

Vi kan gripas av det här. Vi kan ge sanningen rätt. Vi kan se nöden och orättfärdigheten och tänka att vi inte vill ha med det att göra, vi vill ut ur detta, leva ett annorlunda liv. – Jag måste göra något. Någon har sagt: Stoppa världen, jag vill kliva av! Men världen kommer inte att stanna, den stannar inte vid nästa hållplats så att du får stiga av. Vi kommer att dras med världen mot dess fördärv.

Detta är inte sagt för att ge dig ett akut dåligt samvete eller för att vi skall rycka oss själva i kragen och börja kämpa för en bättre värld. Ge en penninggåva till en organisation eller åka till ett fattigt land och stödja ett humanitärt arbete, även om det är berömvärt, och många människor gör en stor insats för fattiga människor av ett uppriktigt hjärta. Gud kommer att döma med rättfärdighet, men vi kommer alltid till korta och kanske är det oss själva vi tjänar mest, då vi inte orkar med det dåliga samvetet. Vi ger våra offer för att ge samvetet frid för att så gå tillbaka till våra liv med upplyft blick tills nästa gång vi blir påminda om orättfärdigheten.

Men kristna människor är ju inte bättre. Man har ju läst och hört hur de är. Kristendomen som moral frälser ingen. Det gör oss bara till egenrättfärdiga människor och bibeln har samma dom över dessa: De är under Guds vrede. Ty hos Gud finns inte anseende till personen. Men vad hjälper det mig om alla andra inte är bättre, vi kommer var och en att dömas för vad vi har gjort och hur vi har handlat, inte i förhållande till hur andra människor är. Gud dömer med rättfärdighet.

—

Hur kan vi frälsas? Finns det då inget svar eller en lösning? Jo, Jesus är svaret!

Jesus, vad kan han göra för att frälsa mig? Jesus är ingen religion. Jesus är ingen -ism. Jesus är ingen ny eller bättre filosofi eller tankebyggnad som vi kan sluta oss till eller anta. Jesus är ett nytt liv. En ny början.

Vi har inget svar att ge till dig som lever i den lyckobubbla och för allt i världen icke vill ut därifrån. Som är nöjd med ditt liv och hur sakerna är. Men till dig som har sett verkligheten och blivit gripen av skam, och i förtvivlan försöker att komma ut ur bubblan, men som upptäcker att fördärvet i ditt egen väsen gör det omöjligt. Vi har blivit så ett med vår girighet och vårt ha-begär att vi inte förmår att riva oss loss från välfärdskarusellen. Vi vill, vi har försökt gång på gång, men vi förmår det inte. Vi måste bara konstatera att vi inte längre är herre över eget skepp. Vi har blivit fångade av ett system som vi själva har varit med om att skapa.

Till dig med ett förtvivlat hjärta. Till dig som bara har kvar ett rop om hjälp, en innerlig bön från djupet av ditt hjärta om frälsning från ditt fördärv. Till dig vill vi berätta om Jesus. Han som hörde vårt rop och öppnade himmelens portar för oss och själv steg ned och drog oss upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn vi hade sjunkit ner i.

En dag fick vi höra om Jesus, och budskapet om honom som dog på ett kors för vår skuld skapade tro i våra hjärtan. Ett hopp om frälsning. Det var inget märkvärdigt i sig själv. Ett enkelt, fast innerligt, vittnesbörd från människor som hade upplevt ett möte med Jesus, och i det mötet blev allting förvandlat.

Det är väl en dårskap att tro på en man som en gång i historien dog på ett kors och som nu skulle kunna hjälpa oss i vår hopplösa situation. Ingen kan övertalas att bli en kristen. Vi vill inte komma med kunskapens övertalande ord, för att du skall hänge dig åt vår lära. Ordet om korset och vittnesbördet om Jesus kan inte reduceras till en intellektuell diskussion. För människor är det en dårskap och en anstöt, ty vi söker visdom och bevis. Men om du fäster din lit till Jesus, om du kommer till honom med ett helt hjärta, inte som ett alternativ bland andra alternativ. Inte som ett tillägg till allt det andra, eller som en försäkring mot något som eventuellt ligger framför, men med ett rop om hjälp i en omöjlig situation, som en sista utväg då allt annat har felat och man har slut på alla hopp, då blir ordet om korset en Guds kraft till frälsning för ditt liv. Till den bönen böjer Gud själv sitt öra, och så frälser han dig, förlåter dig din synd och skapar frid i ditt hjärta.

Bibelns budskap är så enkelt och så klart: Tro på Herren Jesus, så blir du frälst. Genom tron blir vi rättfärdiggjorda. Vi kan inte göra oss förtjänta av rättfärdighet. Det kommer alltid att vara en gåva till den som böjer sig inför sanningen och tar emot ordet om frälsning genom tro. Tron är helt suverän. Det vi i all vår visdom och förstånd inte mäktade göra, det gjorde Gud genom sin dårskap. Han förvandlar vårt hjärta. Han skapar nytt liv i oss. Han ger oss en ny natur, och tar själv sin boning i oss. Denne Jesus som blev korsfäst för vår skull, men som uppstod igen från döden genom en evig Ande. Den Ande som uppväckte Kristus från de döda, han är den som verkar med sin kraft i våra liv. Är inte detta en dårskap för en intellektuell människa anno 2010, äventyr och fabler?

Tron är över förnuftet, då den rör sig vid det som ligger utanför vårt förstånd. Men för den som griper trons hopp, blir det en upplevd verklighet genom ett förvandlat liv. Då blir tron erfarenhet och visdom från Gud. Försök, så skall du se att han också kan förvandla ditt liv, som han har förvandlat våra. Denna förvandlande tro kan inte förringas av människor, ty den sätter inte sin lit till dig och mig, men till honom som är trons subjekt, och det är Jesus Kristus, och han förmår!

Detta är inte ett budskap om att du och jag kan få ett bättre liv. Ett paradis på jorden, där det fortfarande handlar om mig och mitt och min lycka. Det handlar om ett annorlunda liv och en ny livsstil. Där vi inte gör det goda som ett straff från ett fördömande och dåligt samvete, eller som en slavisk plikt, som en träl under en lag, men därför att Guds lag är skriven i vårt sinne och Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan. Där det finns en möjlighet till förvandling och en möjlighet till att leva ett rättfärdigt liv, det som förut var en hopplös omöjlighet. Vi kan bara ge dig vittnesbördet från våra hjärtan, inte från vårt intellekt eller vår hjärna. Vi kan inte beskriva eller förklara hur han löste oss, men ett vet vi, vi som förr var syndens trälar har nu blivit fria. Från våra hjärtan vill vi säga, ja ropa: Kom till Jesus, ropa till honom om hjälp, så skall du få se att han kan förvandla ditt liv, skapa frid i ditt hjärta. Frid med Gud, som resulterar i frid med dig själv och frid med människor omkring dig. Han som kan fylla tomheten i ditt inre och ge livet mål och mening.

Bibelns frigörande proklamation är inte bara för några speciella människor. Det är inte heller ett budskap för den rike och ett annat för den fattige. Inte ett för den kloke och ett annat för den som är enklare utrustad. Gud har inte lagt möjligheten till frälsning på intellektets ouppnåeliga nivå, utan på trons plan, så att det skulle finnas en möjlighet för alla att gripa det. Så annorlunda än allt i tiden. Här räknas bara vad vi kan, vet och förmår. Skolgång, utbildning och diplom, men in i Guds rike kommer vi inte som ett resultat av vad vi är i oss själva, men på grund av vad Jesus är och vad han har gjort och vad han gör. Så djupt måste vi böja oss. Så helt måste vi lägga ner vår stolthet och erkänna vårt tillkortakommande. Erkänna våra egna möjligheters bankrutt, men den som kastar sig i frälsarens armar, den reser han upp och ger värdighet. Inte i första hand i människors ögon, men i Guds, och det måste ändå vara en större ära värd.