Här följer en sammanställning av rapporter från hjälpinsatser som genomförts av medarbetare från Maranataförsamlingen i Stockholm tillsammans med dominikanska och haitiska syskon.
Haiti 17-19 januari
Zebastian rapporterar:
Efter att på nyheterna ha sett och hört om allt hemskt som drabbat grannlandet Haiti, och då många av syskonen i församlingen i Palavè ännu inte kunnat kontakta sina anhöriga, så beslutades att jag tillsammans med broder Marcelo skulle resa till staden Baptiste för att undersöka läget.
Baptiste ligger några mil innanför gränsen och ganska långt uppe i bergen.
Väl framme blev vi båda ganska lättade. Visst märktes det att jordbävningen drabbat även denna delen av landet. Men inte alls så hårt som huvudstaden. T.ex. så har det inte rapporterats in några döda, i ett område som har ungefär 30,000 invåndare.
Men ändå, det har varit jordbävning, och många hus är skadade. De flesta husen i området byggs väldigt enkelt, helt utan någon form av armering. Det i sin tur har lett till att många hus har fått allvarliga sprickor och hål i en eller flera väggar. Vi såg också en del hus som rasat ihop helt.
Jimani 21 januari
Klockan 5.30 ringde väckarklockan, och det kändes helt fel. Men upp kom jag. Det var dags att resa västerut igen. Denna gången skulle vi resa till staden Jimani, som är den gränsstad mot Haiti där absolut flest hjälptransporter och drabbade passerar.
Väl framme, efter 5-6 timmars bilfärd på bra vägar, och sämre vägar ju närmare gränsen vi kom, sökte vi upp det statliga sjukhuset på platsen. För övrigt så märktes katastrofen av mycket här, väldigt många utländska biståndsarbetare, läkare, sköterskor etc. En stor basebollplan hade dessutom gjorts om till helikopterramp.
Sjukhuset, som egentligen inte är speciellt stort, var självfallet fullbelagt. Korridorerna var fulla med folk som låg gipsade, eller väntade på att tas omhand. Vi sökte först upp sjukhusets apotek dit vi kunde överlämna flera kartonger med mediciner. Det togs tacksamt emot. Efter det så fick vi även möjlighet att dela ut de påsar vi förberett kvällen innan. Tyvärr alltför många patienter för att det skulle räcka till alla, men vi får hoppas att det kom till någon nytta för dem som fick ta emot en i alla fall.
Medan vi var på det statliga sjukhuset fick vi höra om ett barnsjukhus en bit bort, så vi beslutade oss för att även besöka det. Halvvägs dit träffade vi på en haitier som vi frågade om vägen. Han, visade det sig, jobbar som tolk på sjukhusen, och var nu på väg till barnsjukhuset för att uträtta ett ärende. Så både han och vi var tacksamma över att han fick skjuts en bit på vägen.
Väl framme vid barnsjukhuset, som av flaggorna på platsen att döma, drivs av amerikaner, fransmän och dominikaner, möttes vi av en amerikansk sköterska som frågade om vi var där för att hjälpa till. Vi svarade att vi var där med saker som vi gärna ville överlämna till barnen.
Det var dock inte så enkelt. Det var en helt annan organisation där än på det andra sjukhuset, och allt som lämnas måste lämnas på en speciell plats, varifrån sedan de som arbetar på platsen delar ut det. Då vi var där var dessutom den platsen överfull av diverse lådor och liknande. Då berättade haitiern vi plockat upp om en kyrka som de använder som väntsal för patienter och flyktingar, och att den platsen inte fått riktigt lika mycket hjälp som de andra större platserna.
Några kilometers bilfärd till och vi var framme. En haitisk baptistförsamling hade upplåtit sin kyrka för behövande. Det var väldigt strikt där med vilka som fick komma in, och fotografering var absolut förbjuden. Efter att Veronica talat lite med föreståndaren för platsen, gjorde han dock oss till ett undantag. Men vi fick inte ta för mycket närbilder, av respekt för dem som var inlagda där.
I kyrkan fanns det vid tillfället 43 personer som vårdades. Det vi hade kvar i bilen var 43 påsar med förnödenheter. Vad säger man då?
I alla fall så togs gåvorna tacksamt emot och vi var färdiga med vårt uppdrag för denna dag. Men ändå finns det hur mycket som helst att göra, och nu har vi börjat förbereda för nästa resa.
Port-au-Prince på lördag.
Veronica rapporterar:
Då blir det Port-au-Prince på lördag. Vi har köpt en massa mediciner och stora bagar och åker med buss en grupp på ca. 10 personer tidigt lördag morgon, och stannar förmodligen till söndag. En lång och skakig resa, som sägs vara i det obekvämaste laget, och vi vet inte under vilka förhållanden vi kommer att sova eller hur det ser ut alls. Men det värsta kommer att vara att se den extrema nöden på så nära håll. Den hjälp vi kan komma med är som en droppe i havet bredvid de oändliga behoven.
I tisdags lyckades en haitisk mamma med sina tre små döttrar ta sig över gränsen och ta sig ut till Palave där de har släktingar boende. De pratar inte ett ord spanska, endast kreol och franska, men med tolk fick vi veta att de bott strax utanför huvudstaden Port-au-Prince och att deras hus hade rasat samman helt. Under hela den tiden sedan det hände har de levt nästan helt utan mat och vatten, och det lilla mamman fick tag på gav hon till sina barn. Hon berättade att nästan ingen hjälp alls har nått fram till just det området, och själv är hon nu sjuk eftersom hon blivit svårt uttorkad.
Fler människor kommer att dyka upp i vår väg, och vi ber att vi ska kunna räcka ut en hjälpande hand till de som behöver oss mest.
Ett besök i Port-au-Prince
Zebastian:
Äntligen var det dags. Efter två besök i Haiti, och ett besök i gränsstaden Jimaní var målet äntligen inställt på huvudstaden Port-au-Prince. Målet var visserligen inställt där en gång tidigare, i lördags, men det slutade snopet, då det visade sig vara visumtvång för dominikanerna som skulle resa med.
Då vägarna i Haiti, samt nära gränsen till Haiti, är i väldigt dåligt skick, duger inte den bil vi har i Santo Domingo. Så för att klara av resan chartrade vi en buss från ett bussföretag som brukar köra sträckan.
Så, på morgonen den 2:a februari var det dags. 11 stora bagar fulla med mediciner, mat och tvålar, en massa vattenflaskor, ett antal stora presenningar, med mera. Vi var 9 personer som reste, varav fem personer från Sverige, tre dominikaner och en haitier som bor i Palavè. Resan fram till gränsen gick bra och fort. Med en chaufför som gärna gör omkörningar går det undan.
Väl framme vid gränsen möttes vi först av en lång, lång rad av lastbilar, bussar, militärfordon etc. Vägarna i Haiti kan vara väldigt osäkra nu efter jordbävningen, och de flesta transporterna mellan gränsen och huvudstaden görs med militär eskort. Väl över gränsen fick vi tillfälle att gratulera våra dominikanska vänner som för första gången nu kunde tituleras ‘utlänningar’.
Efter några mil in i Haiti började jordbävningen märkas av. Vi åkte förbi fler och fler hus som fallit som korthus. En av orsakerna till att så många hus har fallit är att de flesta husen i landet byggs utan ordentlig armering i väggarna, vilket förstås gör dem väldigt känsliga för en jordbävning.
När vi närmade oss huvudstaden körde vi även förbi en FN-byggnad som helt tydligt drabbats hårt av skalvet. Vet dock inte om det är den som det skrivits om. Väl framme i Port-au-Prince skjutsades vi runt i stan en stund och blev bekanta med vad som en gång varit stadens katedral, presidentpalats, med mera.
Då vi körde över gränsen mötte vi även upp med en haitisk man som skulle vägleda oss fram till en plats i stadsdelen Carrefour där hjälparbete bedrivs. För att komma till Carrefour var vi först tvugna att köra igenom hela stan, då den stadsdelen ligger väster om stadskärnan. På den vägen hann vi se många raserade hus, men även hur många människor nu hade bosatt sig lite överallt. T.ex. på vägen ut mot Carrefour hade hela mittrefugen omvandlats till ett tältläger. Inga tält som vi är vana vid, utan enkla konstruktioner av lakan och papp. Definitivt inte vattentätt i händelse av regn.
Nåväl. Efter några långa kilometer kom vi fram. Det var ett litet center som vad jag förstod drivs av en kristen organisation. Vi möttes av en läkare, som var en av totalt åtta som utgår från samma organisation. På den plats dit vi åkte hade de inte någon form av läkarmottagning nu då vi var där, utan det hade de en bit därifrån. På denna plats däremot, bodde det folk. På en innergård hade det spänts upp ett par presenningar, och därunder sov folk, dels på grund av att de förlorat sina hus, samt även på grund av rädsla för efterskalv. Vi fick där möjlighet att lämna en del matvaror och mediciner som tacksamt togs emot.
Vi fick också veta att mannen som lett oss till platsen hade öppnat sitt hem för föräldralösa barn, vilket vi förstås ville se. Redan innan jordbävningen hade han haft en del barn boende där, men nu hade det kommit till en hel del.
Vi for hem till honom, han bodde alldeles nära. Så fort vi steg in genom porten till gården möttes vi av sång. Barnen hade i all hast samlats för att sjunga någon slags välkomstsång. Jättefint! Och sedan hälsade de oss välkomna på en massa olika språk. Tyvärr inte på svenska.
Huset där barnen brukade sova hade skadats svårt av skalvet, så nu tillbringade barnen endast dagarna hemma, och sov istället på centret en bit bort.
Även här kunde vi lämna en del matvaror, vatten och annat nyttigt.
Först hade vi planerat att sova över i Port-au-Prince, för att inleda hemresan morgonen därpå. Men när klockan närmade sig 7 på kvällen bestämde vi oss ändå för att vända hemåt. Dels så var det rätt tidigt, och dels så skulle vi ändå få sova i bussen.
På vägen tillbaka kunde vi se hur eldarna började tändas ute. Folk stannar helst ute så mycket som möjligt verkar det som. Vi körde även förbi den internationella flygplatsen där vi i strålkastarnas sken kunde se hur USA’s militär hade lägrat sig. En syn som lägger sig på minnet. Vi fortsatte österut, förbi FN’s högkvarter där det rådde febril aktivitet. Vart man än åkte kunde man se de vita bilarna med beteckningen UN.
Vi kom hem vid halv tre på morgonen
Vi kom iväg!
Veronica:
Så kom vi äntligen iväg till Haiti. Vi var Sebastian, Roger, Nicholas, Nahdja, Kelvin, Sean, Esther, Yeanti och jag. Kl. 7 igår morse åkte vi iväg i en abonnerad buss med packningen jag skrev om tidigare, som vi skulle haft med på vår resa som blev inställd i lördags. Klockan 15 lokal tid var vi framme i CarreFour som det heter, ett område som hör till huvudstaden Port au Prince, där vi genom Yeanti (från Palave) fått kontakt med en man, Civíle, som för en tid sen öppnade sitt hem för föräldralösa barn. Efter jordbävningen har han tagit emot fler barn, som förlorat sina föräldrar och familj, och nu har han hand om ca. 35 barn. Civíles hus fick efter jordbävningen sprickor i väggarna, och liksom majoriteten i huvudstaden vågar man inte sova inomhus, så han går med barnen varje dag till en granne som är pastor, som också han öppnat upp för människor som inte har någonstans att ta vägen. Där sover de, på några sängar som står mitt på gården. En haitisk läkare kommer också ut dit om dagarna och har mottagningar, så till henne lämnade vi mediciner.
Mycket hjälp har kommit från olika länder och organisationer till huvudstaden, men till många platser har den inte nått fram. Platsen vi besökte saknade mycket hjälp, och både pastorn och Civíle var enormt tacksamma för de mediciner och den mat vi hade med oss.
Kl 3 inatt kom vi hem, efter en lång och skakig resa på Haitiska vägar, men tacksamma över att vi nått fram till dessa föräldralösa barn med det vi kunde, och vi planerar nu en andra resa till dem. Barnens situation är hemskt svår. De har förlorat sina mammor och pappor, och lever under svåra förhållanden, och vi vill åka tillbaka till dem med något uppmuntrande. Sedan kommer vi också att ta vägen förbi den plats där en annan läkare arbetar, dit vi skulle rest i lördags. Där kommer vi att lämna mediciner och annat.
Det var en upplevelse att resa igenom Port au Prince. Raserade hus överallt, tält uppslagna vid dikeskanterna, och de som inte har tält har spänt upp presenningar eller lakan mellan några pinnar. Där sover de, dels de som inte har något hus att sova i, men också de som har kvar sina hus sover ute – av rädsla för nya jordskalv.
Vi fick ha munskydd pga liklukt (många lik ligger fortfarande begravda under rasmassorna) och pga olika smittor, som det finns gott om nu.
Gud var med under vår resa, och allt gick bra. I och med att vi abonnerade en buss, tog vi oss snabbt förbi både den dominikanska och den haitiska migrationen, eftersom busschauffören känner personalen där, och vi slapp alla köer och dylikt, som vi annars hade förlorat halva dagen på. Vi var lite på spänn under resan eftersom vi hört mycket om överfall och annat på hjälpsändningar, men allt gick bra.