Text: Paulus Eliasson
Då jag första gången närmade mig den ukrainska gränsen från den rumänska sidan, var det en väldigt unik upplevelse. Vi var på väg med mat som skulle sändas in i Ukraina, och några mil före gränsövergången mötte vi fler och fler bilar med ”UA” som landmärke. Väl framme i Sighetu Marmatiei parkerade vi bilen en bit bort, och gick mot gränsstationen. Det vi såg där var grupper med mödrar och barn som med skräck i blicken drog på resväskor, på väg mot ett osäkert mål. De flydde från sönderbombade hem, som offer för ett politiskt maktspel som inte visar svaga människor någon hänsyn. Synen som vi mötte har i eftertid fått mig att tänka på vad Bibeln har att säga om de krafterna som ligger bakom krig och storpolitik, och det visar sig att särskilt en bok med 2000 år på nacken kan uppenbara vad det är som verkligen sker när våldet råder.
Johannes Uppenbarelse är Bibelns sista bok. Den är antagligen en av Bibelns mest missförstådda böcker, och ett av många tecken på just detta, är att det grekiska ordet för uppenbarelse (apokalupsis) i vår tid används för att beskriva tanken på att världen ska ta slut genom en förfärlig omvälvning, apokalypsen. Johannes fokus är inte världens slut, utan att avslöja vad som egentligen sker i konflikten mellan Guds folk och Staten. Han satt som fånge för sin tro på ön Patmos, och därifrån tecknade han sin bild av samtiden och framtiden.
Tänk dig att du är Alexander från Smyrna. För 40 år sedan kom den förste kristna missionären till staden, och förkunnade budskapet om den judiske snickaren Jesus som hade dött genom korsfästning, men som efter tre dagar hade uppstått – och som den ende sanne Gud nu hade upphöjt till Herre och Frälsare. Herre och Frälsare – titlar som du visste att Rom givit till kejsaren, men förkunnelsen du tog emot var att en man från Judéen var insatt som en ny kung, och han regerar ifrån himmelen. Då du tog emot budskapet i tro, lät du dig döpas som en ingång i det nya livet tillsammans med Jesus och hans folk.
Men det är inget lätt liv, och sedan evangelium först kom till Smyrna har nu sju kejsare satt sin prägel på din och församlingens vardag. En del var fientliga, som Nero på 60-talet, medan det under andra tider fanns en viss frihet att vara kristen. Men de senaste åren, med Domitianus vid makten, känns det som att kristendomen ska gå helt under. Det är förbjudet att vara kristen. Soldater kan när som helst komma och fängsla troende – och utvisning eller avrättning blir mer och mer vanliga. Till och med den siste kvarlevande aposteln, Johannes, har utvisats till fängelseön Patmos.
Det är förvirrande, för om man å ena sidan förkunnar att ”Jesus är Herre”, och menar att Gud har insatt honom som kung över världen – men å andra sidan blir förföljd och jagad från hus och hem av en annan som menar sig vara Herre, då är det inte underligt om man börjar tvivla. Och när man dessutom hör om andra kristna som har börjat samarbeta med myndigheterna, acceptera vissa kompromisser för att slippa förföljelse och social utstötning ur samhället – då är det lätt att börja fundera: Vad är det som händer? Vilka krafter är verksamma? Och var är Gud i allt detta?
Det är här Uppenbarelseboken är relevant för såväl Alexander från Smyrna för 1900 år sedan, som Tanya från Kyiv i år 2022, och för dig och mig. Johannes avslöjar och avkläder makterna och visar vad de egentligen är. Låt oss se lite på det.
1. Vem sitter på tronen?
Efter de inledande hälsningarna till de sju församlingarna i Uppenbarelseboken kapitel 1-3, får Johannes se en öppen dörr in i himmelen. Man kan säga att han bjuds in i en värld där han kan se verkligheten från Guds perspektiv. På Patmos var han fånge, utlämnad till kejsaren och de som utförde hans order – men nu fick han se in i en värld som var mer verklig än den han befann sig i rent fysiskt, och det första han såg var detta:
”Genast var jag i Anden. Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen” (Upp 4:2).
Någon sitter på tronen. Det är en stor tröst för den som kan drabbas av skräck inför honom som sitter på Roms tron. Kanske är Gud detroniserad? Men med ord som påminner om profeten Jesajas vision av himmelen 700 år tidigare, säger Johannes att de som står runt Guds tron ropar ut ”Helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig, han som var och som är och som kommer” (Upp 4:8). Han som sitter på tronen är allsmäktig – och existerar från evighet till evighet. Hur omöjligt att rubba Romarriket än kan verka (vid denna tid hade detta imperium spridit sig i ca 300 år), så sitter Gud på himmelens tron.
Inte bara detta, men i kapitel 5 introduceras vi för en ny karaktär. Först presenteras en bokrulle, ett köpebrev som i antiken användes som bevis på äganderätt. Detta köpebrev handlar om hela världen – vem är det som har rätten till folken på jorden? Är det Rom? Är det Gud? Är det någon annan? Men det visar sig att ingen i himmelen eller på jorden är värdig att öppna bokrullen – och Johannes gråter när han får höra det. Det är enda gången som aposteln gråter i denna bok, och man undrar varför – tills man förstår att det handlar om människors frälsning. Är mänskligheten prisgiven Roms våldsamma och destruktiva makt, eller finns det någon som kan friköpa mänskligheten? Om svaret är att ingen kan frälsa, så är det verkligen anledning att gråta.
Då fick Johannes höra en röst som sa: ”Gråt inte! Se, Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat. Han kan öppna bokrullen och dess sju sigill” (Upp 5:5). Uttrycket ”Lejonet av Juda stam” var ett väletablerat uttryck i den judiska miljön på denna tid. Man väntade att Gud skulle sända sin frälsande Messias, en kung som skulle träda fram som ett lejon ifrån Juda stam. Ett lejon som kunde bita ihjäl alla björnar och pantrar – ett vilddjur som var starkare än alla andra.
Detta fick han höra. Men så får Johannesse något annat: ”Och jag såg: i mitten mellan tronen och de fyra varelserna och de äldste stod ett Lamm, som såg ut att ha blivit slaktat” (Upp 5:6).
Han hörde om lejonet, men han fick se ett slaktat lamm. Ett lamm som är på tronen! Och det Lammet fick ta emot följande tillbedjan från himmelens äldste:
”Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt människor åt Gud av alla stammar och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungarike och till präster åt vår Gud, och de ska regera på jorden” (Upp 5:9-10).
Detta är en fantastisk beskrivning av evangelium. Gud sände sin Son till en fallen värld, och därför att han blev slaktad som ett lamm, är vi idag friköpta till att vara Guds kungar och präster. Vår kung är Lammet. Och Lammet går nu ut i konflikt med vilddjuren.
2. Vem står bakom vilddjuret?
Jag växte upp med Sovjet som det stora hotet i öst. Jag föddes två dagar efter att den sovjetiska ubåten U137 gick på grund utanför Karlskrona. Sovjet var en koloss som härskade över många folk och språk med militärmakt, övervakning och ett ständigt hot om arbetsläger i regi av Gulag för den som vågade tänka annorlunda. Men Sovjet föll i början på 1990-talet, och Boris Jeltsin tog över makten i ett krackelerande Ryssland. Tiden har gått, och idag reser sig än en gång den ryska björnen och river och sliter med sina klor och tänder.
Och Johannes på sitt uppenbarelseuppdrag avslöjar någonting viktigt om sin tids Romarrike och vår tids Ryssland, Kina, USA, EU etc.
”Och jag såg ett vilddjur komma upp ur havet. […] Vilddjuret som jag såg liknade en leopard, och det hade fötter som en björn och ett gap som ett lejon. Och draken gav det sin makt och sin tron och stor auktoritet” (Upp 13:1-2).
Draken, i Johannes berättelse, är det väsen som har gått under många namn i historien: Satan, Djävulen, Den gamle ormen osv. Och han ger makt, sin tron och auktoritet till det monstruösa vilddjuret som är en mutation av leopard, björn och lejon. På samma sätt som den Allsmäktige (Fadern) gav makt och auktoritet till Lammet (Sonen), så gav Djävulen sin makt till Romarriket. Det är en slags omvänd och perverterad treenighet i Draken, Vilddjuret och Den falske profeten. Den sistnämnde motsvarar Den Helige Ande, därför att han leder människor att tillbe Vilddjuret, som en kontrast mot Anden, som leder människor att tillbe Jesus.
De samma makterna ser vi idag, i världens ekonomiska, politiska och militära maktkonstellationer. Vi frågar oss än en gång: Vem står bakom? Och svaret är: Draken ger vilddjuret makt. Därför är det inte fel att teckna krigets fasor i andliga termer, för det är precis det som är verkligheten. Mänskligheten är i Den Ondes våld, och vi är alla både förövare och offer i den kamp som pågår. Förövare när vi väljer att ge Draken makt i våra liv – då vi utnyttjar dem som är svagare än oss själva, för vår egen lust. Och ju mer makt – desto djupare korruption och större konsekvenser får Drakens påverkan. Vad händer när Draken får klorna i en diktator med atomvapen?
Vissa lever i harmoni med historiens och samtidens vilddjur, utan att tänka på vem som ligger bakom. Detta kallar Johannes i sin vision för ”skökan”. Precis som Guds Lamm (Sonen) har en brud (församlingen), så har vilddjuret en sköka – en kvinna som utnyttjar Vilddjurets makt och rikedom för att leva sin utsvävande livsstil. När man läser Uppenbarelseboken kallas Skökan för ”Det stora Babylon”, och kan med lätthet identifieras som det samhälle som frodas i skuggan av Vilddjuret. Rom, Korint, Efesus, Aten och Alexandria var sådana samhällen på Johannes tid. De var rika och välmående, därför att de hade övergett troheten mot det de visste var sant och rätt, och i stället valde den herre som kunde ge dem mest njutning. Faran var att många av församlingarna var på väg in i samma prostitution, och därför varnar Johannes dem för att likformas med världen, och han manar dem till kärlek och trofasthet mot Lammet, deras brudgum.
Kristna är inte kallade att tillbe vilddjurets bild, utan att gå Lammets väg, där vi i uppoffrande kärlek sträcker ut våra händer mot de svaga i världen – samtidigt som vi i okuvlig protest vägrar att formas efter Vilddjurets modell. Gud hjälp oss! Hjälp oss att gå korsets väg, att följa Lammet var det går – och att inte älska våra liv så mycket att vi drar oss undan döden.
Idag går en eskatologisk darrning genom den hörsammes öron, när man ser de bibliska mönstren upprepas. En broder i Rumänien frågade mig: ”Är Putin Antikrist?” Självklart är han det. Precis som Nero, Caligula, Diocletianus, Djingis khan, Pol Pot, Stalin, Hitler – och många andra – var det. De är Lammets motsats och världens förstörare.
Dessvärre ska man nog inte leta så långt innan man hittar Drakens lakejer i vår värld. Jag behöver inte leta i Kreml, Bryssel eller Washington. Jag behöver bara titta på mig själv och hur jag ser ut när jag inte låter Lammets natur råda. Världen behöver honom som hängde på korset – och vi behöver formas av honom. Då slutar vi skrika på krig, hämnd eller blod – och börjar anropa himmelen om förlossning från högre ort. Gud, hjälp oss!
3. Lammet och vilddjuret
Två äldre systrar, Nadya och Ljubo (”Hopp” och ”Kärlek”) har kommit från Ukraina till oss i Rumänien. För mig är de båda själva sinnebilden på en ”baba”, och jag kan utan problem se dem för mig, sittande i sin hemstad Irpin, omgivna av små barn, i en fridfull och vackert grönskande vår. Men de får inte uppleva våren i Irpin i år – i stället är de på flykt från sitt hem och befinner sig i ett främmande land. Jag får ibland meddelanden på Viber från systrarna med bilder på sönderbombade hus, och Google Translate hjälper mig att förstå deras meddelanden: ”Där bodde vår granne.” ”Det här är församlingens hus.” En dag fick jag veta att Nadya hade kommit gråtande till en av vännerna i Rumänien, och försökte förklara att en släkting hade farit illa. Om vi förstod rätt hade ukrainska polisen misshandlat och förnedrat hennes släkting.
I skrivande stund är jag i Norge, och det är veckan efter påsk – men i så väl Ukraina som Rumänien firas påsken denna vecka. Jag fick just två meddelanden från syster Hopp och syster Kärlek: ”Kristus är uppstånden! God påsk broder! Gud välsigne dig!” Det är Lammets seger över vilddjuret! Och snart en dag kommer vår uppståndne brudgum, för att vi ska fira bröllop med honom. Det är en verklighet som får mig att utbrista med Johannes i Bibelns sista bön: ”Amen, kom Herre Jesus!”
