Undervisning av Jörgen Lindroos
Jag skulle vilja dela några tankar i all enkelhet som handlar om tron, den tron vi har på Gud. Tron är något grundläggande för oss som är kristna och som tror på Gud. Vi behöver äga den levande tron om vi ska kunna följa Gud och behaga honom. Vi kan läsa om det i Hebreerbrevet 11, trons kapitel:
Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt. Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han vittnesbördet att han var rättfärdig, när Gud själv bekände sig till hans offer. Och genom tron talar han än, trots att han är död. Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom (Hebr 11:1-6).
Utan tro är det omöjligt att tjäna Gud, omöjligt att närma sig Gud och komma inför honom. Tron är en förutsättning. Paulus säger i 2 Korintierbrevet att “vi vandrar här i tro, utan att se”. Det är så många som vill se innan de kan tro. Som Tomas, lärjungen. Han sa att “jag kan inte tro utan att jag ser”. När han sedan fick se, sa Jesus till honom: “Du tror för att du ser. Salig är den som tror även om han inte ser.” Så är det för oss som vandrar här i tiden. Vi måste vandra i tro. Vi tror på något vi inte kan se med våra fysiska ögon, och som vi inte kan känna med våra sinnen. Vi kan endast ta emot det genom tron.
Jag tycker så synd om människor som har den här inställningen att, “jag kan inte tro om jag inte får se”. De är så begränsade. De har ingen möjlighet att komma utanför den här bubblan som är det fysiska livet som vi lever i. De har ingen möjlighet att se längre, för att de säger att de inte kan tro på det de inte ser. Men Gud han har sagt att vi måste tro. Utan tro så är det omöjligt att kunna tjäna Gud och leva för honom.
Jakob skriver i sitt brev om något han kallar för död tro:
Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Den tron kan väl inte frälsa honom? Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar. Nu kanske någon säger: ”Du har tro.” – Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar. Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Även de onda andarna tror det, och bävar. Men vill du inte inse, tanklösa människa, att tron utan gärningar är död? Blev inte vår far Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar när han bar fram sin son Isak på altaret? Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar, och genom gärningarna blev tron fullbordad. Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det tillräknades honom som rättfärdighet, och han kallades Guds vän. Ni ser alltså att människan erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. Blev inte den prostituerade Rahab på samma sätt erkänd som rättfärdig genom gärningar när hon tog emot sändebuden och släppte ut dem en annan väg? Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död (Jak 2:14-26).
Här står det att tron utan gärningar är död. Det kan ju verka som en motsägelse då Paulus säger att vi ska leva genom tro, och inte genom gärningar. Men här talar vi om olika slags gärningar. Se på Abraham. Det var inte några laggärningar som han gjorde då han lydde Gud, utan han litade på Gud. Gud sa till honom: Du ska offra din son Isak. Det var ju absolut inte en laggärning det han gjorde. Inte något han gjorde som var präktigt på något sätt, utan det var att han litade på Gud. Han tog konsekvenserna av att han trodde på Gud, och handlade därefter.
När skökan Rahab tog emot spejarna i Jeriko var det egentligen högförräderi mot sitt eget folk. Hon gjorde det därför att hon litade på himmelens Gud, han som har all makt. Det var en tro som fick konsekvenser i hennes liv. Det är ju så att om man tror någonting så får det konsekvenser. Man kan säga att man tror på någonting men om det inte för med sig konsekvenser så är det faktiskt i själva verket att man inte tror det. Om man verkligen tror att Gud finns, om man verkligen tror att Gud har skapat himmel och jord, att han har skapat oss av en anledning, så måste det få konsekvenser i våra liv. Det finns ingen annan väg. Det är den levande tron som är verksam och som tar sig uttryck och får konsekvenser i våra liv.
Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få. Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden. En sådan människa ska inte tänka att hon kan ta emot något från Herren, splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar (Jak 1:5-8).
Här kan man tycka att Jakob är sträng då han säger att om du tvivlar så kan inte Herren använda dig. Alla har vi tvivlat någon gång. Det händer att man gör det. Men faktum är att om Herren ska kunna använda oss, om Herren ska kunna komma in i våra liv, så måste vi på en punkt låta tvivlet fara och lita på Gud. Vi behöver tro på honom och hans ord och låta det få konsekvenser i våra liv. Låta tvivlet fara därhän, och inte tillåta att det tar kontroll över våra liv. Det finns de som tvivlar hela livet och aldrig kommer i tjänst för Gud. Man tvivlar på att Gud har talat och låter sig inte användas av Herren, därför att man inte är helt säker.
Det är inte så att vi ska ha en bindel för ögonen och ha en blind tro, och bara göra saker på impuls, men när man har sett i Guds ord och låtit sig överbevisas, så måste man komma fram till den punkten där man säger att nu får tvivlet fara, nu vill jag ta ett steg i tro på Herrens väg. Det är så viktigt att tron resulterar i en handling, så att det får en konsekvens i våra liv. Det är vad den levande tron gör. Bli inte lik dem som drar sig undan sig själva till fördärv. Vi hör till dem som tror och vinner våra själar. Det måste vi göra, vänner. Tro på Gud, lita på honom. Han är en klippa som aldrig sviker.
Jesus talar om tro i Lukas evangelium:
Då sade apostlarna till Herren: ”Ge oss mer tro!” Herren svarade: ”Om ni har tro, bara som ett senapskorn, ska ni kunna säga till det här mullbärsträdet: Ryck upp dig med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er (Luk 17:5-6).
Vad handlar det här om? Lärjungarna säger till Herren: ge oss mer tro. Han har precis talat om förlåtelse, om att man ska förlåta sin broder:
Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: Jag ångrar mig, så ska du förlåta honom (Luk 17:3-4).
Kanske var det detta som apostlarna tänkte på, hur de skulle kunna leva det här livet. Ge oss mer tro, säger de. Men så svarar Herren, att om ni har tro, endast som ett senapskorn, det är det minsta kornet, ett väldigt litet korn, så ska ni kunna göra det här. Det här mullbärsfikonträdet med sina långa rötter som omöjligt kan dra sig upp. Det ska ni kunna dra upp med rötterna och sätta ner i havet.
Jag tror att vi lätt missar poängen av det som Jesus säger. Vi tänker att ja, men jag har inte ens så mycket tro som ett senapskorn. Jag klarar inte av att göra de här sakerna. Men det som är Jesu poäng här är att det handlar inte om mängden tro. Det är inte det som är det viktiga. Apostlarna ber Jesus om mer tro, men det är inte mängden tro det handlar om. Utan det handlar om objektet för tron, om vem vi tror på, för det är han som är mäktig att göra det här. Det är honom som vi tror på som är det viktiga. Vem är det vi överlämnar vårt liv till, vem är det vi tror på?
Tänk dig en bild av en bro. Vi kommer fram till en avgrund och behöver ta oss över till andra sidan. Så kommer vi fram till en bro och måste ta ett beslut om vi ska våga gå ut på den här bron. Vi kan se på konstruktionen och fundera om bron håller för oss så att vi kommer över till andra sidan. Om vi då tar ett steg ut på den här bron, så spelar det inte så stor roll hur mycket eller lite tro vi har på bron, det är inte det som är det viktiga, utan frågan är: håller bron eller inte? Om vi står där mitt ute på bron med skakiga knän eller inte, spelar ingen roll. Så länge bron håller, så är det inte tron som bär oss över. Det är bron. Det är bron som bär oss över till andra sidan, därför att den håller att tro på. Så är det med Gud. Han håller att tro på, därför att han är mäktig, han är en klippa som aldrig kommer att svika.
Vi kan tro på honom och ta ett steg i tro. Det är inte mängden tro det handlar om, utan det handlar om att ta steget. Steget ut i det som Herren vill för våra liv. Han har en plan och en tanke för dig och mig, att vi ska komma in i tjänst för honom. Då måste vi lita på honom. Lita på hans ord, att han kommer att bevara oss, han kommer att bära oss fram och bära oss över. Vi behöver ta ett steg i tro.
Ibland när man står så här och talar så låter det plötsligt så enkelt. Det är bara att göra så här och så här, gör det och det så kommer det att hända. Det låter väldigt lätt, men vi vet ju allihopa att livet inte är så enkelt. Vi hamnar i prövningar och får uppleva svåra tider. Faktum är att det är just i dessa tider som tron är det viktigaste att hålla fast vid. Det är i de tiderna som vi måste hålla fast vid tron. Det finns ju olika orsaker till de här svåra tiderna, till det som händer. Det kan vara konsekvenser av våra egna felaktiga val i livet, det kan vara att Gud vill fostra oss, tillrättavisa oss, och pröva vår tro. Det kan vara andra orsaker som bara Gud vet varför. Vi kanske aldrig kommer att förstå varför.
Ett exempel på det här det var när kung David ville räkna sitt folk. När man läser om den händelsen så kan man undra vad som var så fel med att räkna folket. Men det är uppenbart att folkräkningen inte behagade Gud. Gud blir vred på David. David började att se på sin armé, hur stor den var. Precis som att det var det som hade lett honom till seger mot Goliat. Då var han ju helt ensam, en liten herdepojke, när han vann seger mot Goliat. Orsaken till segern var att Herren var med honom. På samma sätt var Herren, härskarornas Gud, med i strid efter strid. Men nu tänkte David räkna folket och se hur mäktig han blivit, med ett stort folk. Det var en fruktansvärd synd mot Gud. Han slutade att räkna med Gud och räknade bara med sig själv och de mänskliga tillgångarna. Gud vill tillrättavisa David och vi läser:
Och Herren talade till Davids siare Gad och sade: ”Gå och säg till David: Så säger Herren: Tre saker lägger jag fram för dig. Välj en av dem som jag ska göra mot dig.” Då gick Gad in till David och sade till honom: ”Så säger Herren: Välj vilket du vill ha: antingen svält i tre år eller förödelse i tre månader genom dina motståndare utan att du kan komma undan dina fienders svärd, eller Herrens svärd med pest i landet under tre dagar då Herrens ängel sprider fördärv inom hela Israels område. Bestäm nu vilket svar jag ska ge honom som har sänt mig.” David svarade Gad: ”Jag är i stor vånda. Men låt mig falla i Herrens hand, för hans barmhärtighet är mycket stor. I människors hand vill jag inte falla.” Herren sände då pest i Israel så att 70 000 personer av Israel dog (1 Krön 21:9-14).
Det här valet som David får av Herren och det valet han tar, det har gripit mig. Jag ser något speciellt hos David här. Han gör fel flera gånger och försyndar sig kraftigt mot Gud, men det finns något hos David som lyser igenom och gör att bibeln ger vittnesbördet om David att han var en man efter Guds hjärta. Han väljer att falla i Guds hand. Han vill inte falla i människors hand – han vill falla i Guds hand. Egentligen var det här det värsta valet för att Gud är den mäktigaste och han kan förorsaka mest skada. Men David sa: jag vill falla i hans hand. Därför att han är barmhärtig, och hans barmhärtighet är stor. Jag vill inte falla i människors hand.
Jag vet inte om jag lyckas förmedla det jag vill ha sagt här, men David han vill hellre falla i Guds hand därför att han litade på Gud. Han visste att Gud var den som visste vad som var bäst för honom och han ville acceptera de konsekvenser som Gud ville att hans felsteg skulle få. Han ville hellre falla i Guds hand. Det är tro. Det är att tro på Gud, det är att säga: Gud, ta hand om mig och gör vad du vill med mig. Jag vill acceptera vad du än måtte sända mot mig, därför att jag vet att du är en barmhärtig Gud och jag vet att du kommer att välja det som är bäst för mig. Jag vill acceptera det som händer i mitt liv.
Det är viktigt för oss att vi accepterar det Gud sänder. Om det är prövningar, olika svåra tider eller vad det nu skulle vara. Ge inte upp upp tron på Gud på grund av prövningar. Tro istället ännu mer på Gud och lita på att han kommer att bevara dig genom den svåra tiden.
Många människor säger i en sådan situation: nej jag går, jag väljer hellre att falla i människors händer. Då har jag kanske en chans till att slå tillbaka, då har jag kanske en chans till att hävda mig. Men David sa: jag vill falla i Guds hand. Jag vill falla i hans hand, han får göra vad han vill med mig. Jag litar på honom.
Job är ett annat exempel. Han var en rättskaffens man och man ser på beskrivningen av honom att väldigt få människor skulle kunna mäta sig med Job. Men det han får uppleva av svårigheter är det också väldigt få människor som har upplevt. Det var Gud som lät det hända. Om vi läser i Job 29:1.
Job fortsatte sin utläggning. Han sade: O, att jag var som i gångna månader, som i dagarna då Gud vakade över mig, då hans lykta sken över mitt huvud och jag gick i hans ljus genom mörkret, då jag var i min krafts dagar, då Guds godhet vilade över mitt hus, då den Allsmäktige ännu var med mig och mina barn fanns runt omkring mig, då mina fötter badade i gräddmjölk och det rann bäckar av olja ur klippan för mig.
– – –
Jag tänkte då:”I mitt eget bo ska jag dö, mina dagar blir många som sanden. Min rot sträcker sig till vattnet, nattens dagg vilar i mina grenar. Min ära är ständigt ny, och min båge förnyas i min hand” (Job 29:1-6, 18-19).
Här ser vi hur Job levde nära Gud, och Gud vakade över honom, Gud var hans klippa som han förtröstade på. Det var en lycklig tid för Job då alla såg upp till honom och han fick uppleva så otroligt rika välsignelser, och så tänker han att i mitt eget bo kommer jag att dö och mina dagar ska bli många som sanden. Ingenting kommer hända mig därför att jag har Gud och Gud är min klippa.
Vi fortsätter att läsa:
Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag, medan jag inte hade satt deras fäder ens bland mina vallhundar.
– – –
Gud har lossat min bågsträng och plågat mig, därför släpper de sina hämningar inför mina ögon.
– – –
Han har vräkt mig ner i dyn, och jag liknar stoft och aska. Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig. Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig. Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort, du skakar mig i stormen. Jag vet att du vill föra mig till döden, till den boning där allt levande samlas. Men räcker man inte ut handen när man faller, ropar man inte efter hjälp när olyckan kommer? Grät jag inte över den som hade hårda dagar, led inte min själ med den fattige? Men när jag sökte det goda kom det onda, när jag väntade på ljus kom mörker. Mitt innersta kokar och får ingen ro, dagar av plåga har mött mig (Job 30:1, 11, 19-27).
Någonting har hänt i Jobs liv. Det är som att Gud har vänt sig emot honom. Plötsligt är det som att Job svävar i livsfara, därför att den här trygga grunden han hade plötsligt hade försvunnit under honom. Han svävar plötsligt i livsfara. Jag tror att vi kan känna igen oss i det här just därför att vi tänker att det går så bra, det går så fint, det kommer bli så här och så här och så här. Jag har en lycklig tid. Men så kommer prövningarna och svårigheterna och man upplever det som att Gud har vänt oss ryggen. Men då, det är just i de här ögonblicken, det är då man måste tro. Det är då man måste lita på Gud. Därför att vi har anförtrott oss åt Gud, vi har gett våra liv i Guds händer. Och om vi upplever prövning så är det för att Gud har en tanke med det. Då måste vi tänka, då måste vi tro och lita på att Gud kommer att bevara oss igenom den här situationen.
Det visade sig att Job behövde den här prövningen därför att han såg sig själv som rättfärdig och Gud ville lära honom att få ett annat perspektiv på Gud. Var var du Job, när jag spände upp himmelen? Var var du Job? Man måste få det här perspektivet på vem Gud är, och vem vi är, och få det här rätta förhållandet mellan Gud och människan, mellan Gud och oss. Många faller i prövningens stund, och jag vill uppmana dig den här eftermiddagen att lita på Gud. Vad än som händer, även om det kan komma tider av prövningar och svårigheter, så gå aldrig bort ifrån Gud. Lita på honom. Det kan hända att man fortfarande kallar sig troende, men man drar sig undan och vill inte vara med för att man tvivlar. Men gör inte det. Lita på Gud, för att det kommer till att hålla. Han är en klippa som aldrig kan svika. Och han kommer att bevara dig. Lita på honom, tro på honom. Det är det viktiga.
Förutom de här prövningarna, så talar bibeln om en kamp som vi har att utkämpa:
Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord (Ef 6:10-18).
Här säger Paulus att vi har en kamp som inte mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter, och världshärskare som råder i mörkret. Det är en kamp för den kristne. Men så finns det en vapenrustning.
Jag jobbar som snickare och idag är det mycket strängare säkerhetsregler än tidigare. Om man ska göra ett arbete så måste man beräkna säkerhetsrisken och använda den utrustning som behövs för att man ska kunna göra jobbet säkert. Om man ska jobba på en höjd så måste man ha en byggnadsställning och en sele så man inte ramlar ner. Det kanske är en lite dålig att jämförelse, men jag vill visa något här. Bibeln säger att vi har en kamp att utkämpa, men det finns en vapenrustning. Det finns en säkerhet för den som ska gå ut i striden. Paulus skriver om trons sköld. Ska vi ut i striden, då är det trons sköld som vi måste hålla upp. Vi kommer att bli attackerade av den onde hela tiden. Han kommer att försöka få oss att tvivla på att vi är Guds barn och tvivla på vår frälsning. De onda makterna kommer att angripa församlingen på så många olika sätt, men då kan vi lyfta trons sköld, den levande tron. Tro på Gud, lita på honom! Det är vårt försvar i kampen och striden. Lyft trons sköld! När man helt och fullt litar på Gud kan vad som helst hända. Då vi är ute i trons värld kan allt hända. Då är vi inte begränsade på samma sätt som människor är. Därför att vi tror på honom som har makt att göra vad som helst.
Jag vill visa på en bild till. Det är något jag aldrig har gjort. Det finns något som heter Bungyjump. Man hoppar då ut från en hög höjd och svävar långt ner i någon dal, och jag kan tänka mig att det är en hisnande upplevelse. Att känna ett fritt fall, se hur naturen visar upp sig från sin bästa sida. Som sagt så har jag aldrig gjort det, och kommer nog aldrig göra det, men tänk vilken upplevelse det måste vara att kasta sig ut i tomma intet. Men det hänger på om man litar på säkerhetsarrangemanget och att linan kommer att hålla när jag kastar mig ut. Allt är ordnat och planerat och jag kommer inte att kunna skada mig. Då vågar man ta det här steget och hoppa. Jag vet inte om jag hade vågat det, men i princip är det ju vad som händer när människor hoppar.
Vad är det jag vill säga med bilden? Herren vill föra oss in i någonting som är helt underbart. Det handlar inte bara om en upplevelse för stunden, utan det handlar om någonting som är otroligt mycket större än allt som finns här på jorden. Han vill föra oss in i tjänst för honom, ett underbart liv i Gud, ett överflödsliv. Men då måste vi våga ta steget. Då måste vi tro på Gud och lita på honom. Våga ta steget och kasta oss ut i det som vi inte vet hur det kommer att sluta, men vi vet att Herren kommer att bevara oss. Det är att tro på Gud. Det är levande tro. Det är det vi behöver göra, vänner. Det har varit svåra tider, men det är just då som vi lär oss att lita på honom. Tro på Gud och gör det här valet som David gjorde, att falla i Guds hand. Han vet vad som är bäst för oss. Jag vill falla i hans hand.