Maranataförsamlingen i Stockholm fick nyligen kontakt med en liten pingstförsamling i Djurås i Dalarna. Den består till stor del av människor som varit missbrukare och efter svåra problem blivit frälsta. Nu lever de i ett utgivande och evangeliserande församlingsarbete. En grupp från församlingen besökte oss för en tid sedan, och flera av dem berättade i ett väckelsemöte om vilken underbar livsförvandling de upplevt. Besöket resulterade i återbesök och djupare gemenskap, och Midnattsropet vill här i ett reportage berätta om hur Gud verkar överallt där han får lydiga redskap.
Kapellet i det lilla vackra samhället Djurås invigdes 1932 av pingstförsamlingen som då funnits i fyra år, och under decennier som följt har många människor mött Jesus till frälsning, liv och tjänst där. Tage Nilsson, en förkunnare som är väl känd för Maranataförsamlingen i Stockholm, var en period församlingsföreståndare och bodde i den lägenhet som finns inrymd på andra våningen. Där bor nu Bill och Marianne Nyman och fungerar som vaktmästare och värdpar. Att de kommit in i denna tjänst, har sin förunderliga historia.
Första tiden detta århundrade levde pingstförsamlingen i Djurås en mycket tynande tillvaro. Allt färre medlemmar fanns kvar, och slutligen var det bara tre syskon i åttioårsåldern som samlades till bön i kapellet. De hade möte varannan söndag, och i övrigt en del bönemöten, men funderade på att lägga ned verksamheten. De hade inte längre råd att värma upp huset, och satt med sina ytterkläder på i minsta rummet och bad till Gud. Så en dag gick Veikko Olofsson förbi. Han hade gått i pension från sin tjänst i LP-stiftelsens center i Borlänge, som nyss lagts ned. Han såg att det fanns en trave ved utanför kapellet, och ville gärna köpa den. Så han gick in, då de tre kämparna just hade bönemöte. De blev glatt överraskade av besöket, och talade om att de just satt och bad för denne broder Veikko, som nu hade öppnat familjehem i Djurås. Han ville gärna stötta den lokala församlingen, och kom att engagera sig där. Han tog också med Bill och Marianne, som placerats i hans familjehem som ett slutled i den behandling de var inne i för att slussas ut i samhällslivet från att ha varit drogberoende många år. Bill och Marianne berättade om sin väg till frälsning i ett väckelsemöte vid ett besök hos Maranataförsamlingen, och här återges en del av deras historia.
Bill Nyman:
-Jag och Marianne har i princip samma bakgrund. Vi var ju tillsammans. Men vi fick gå vår frälsningsväg parallellt. När jag var 13 injicerade jag amfetamin första gången. Jag blev lurad av djävulen. Det öppnade sig en helt ny värld för min barnahjärna. Jag började ljuga för min mamma och i skolan, och jag började klippa av band. Lögnen klipper ju av band till allting som vill rädda en. Så fortsatte det med alla droger, det bara eskalerade. När jag var sjutton var jag på Sergels torg i Stockholm som heroinist. Jag hade hållit på med det i två år utan att ens fatta att jag var beroende.
-När jag stod på Sergels torg i sjuttiotalets slut, hade man kommit från öst med heroin för att slå sig in på marknaden. Men det här var så rent heroin, de kunde inte blanda ut det, så det blev fel i balansen på torget. Myndigheterna gick ut i radio och varnade, eftersom 14 eller 15 stycken dog där på en förmiddag. Jag stod själv på torget och såg på hur man bar ut människor från toaletterna där. Jag stod där med min påse. Vilken paradox! Jag borde ha varit lycklig, jag hade fått tag i rent heroin, det var ju det jag eftersträvade. Men jag tordes nu inte slå in det i kroppen. Då började jag reflektera över synden. När jag var tolv år blev jag konfirmerad. Jag skulle göra saker och ting, man hade ju drömmar. Men djävulen lurade mig första gången med amfetaminet. Och nu tänkte jag: Det här är ju inte meningen med mitt liv. Att jag ska stå här och dra vatten ur vattenpussarna och lösa upp heroin. Om jag går in genom toalettdörrarna där, går det rakt åt helvete. Jag såg det så uppenbart.
-Jag visste inte hur jag skulle komma därifrån. Jag hade ingen trygghet, bara mina lögner och drogerna som jag levde i. Jag tog mig från torget och slutade med heroin, men jag blev massiv blandmissbrukare istället. Jag trodde jag hade kollen, för jag hade minsann tagit mig från Sergels torg och lyckats sluta med heroin. Jag levde i den villfarelsen i tjugofem år till. Jag hade försökt med ett förhållande, fick en son och försökte bli normal, men det gick inte. Jag kunde inte släppa människor inpå mig, för jag hade så mycket lögn. Så jag blev tvungen överge min son, jag körde ihjäl min bästa vän – ja det var så mycket elände i mitt liv. Det var fängelse, det var droger osv, men jag trodde fortfarande att jag hade full kontroll, för jag hade åtminstone lagt av med heroin.
-Sedan Marianne och jag började leva tillsammans, bodde vi i princip i ett soprum. Vi hade fått sjukpension men åt ur containers. Vi tyckte att allt gick bra, och vi behövde inte sova så mycket eftersom vi tog amfetamin och var vakna och bara satt någonstans. Vi tyckte oss inte ha några problem, utan satt i parken och hade ställt in oss på att här kommer vi att dö på något sätt, och hade inget mer att vänta på. Där fanns också en massa andra missbrukare, men vi satt längst in och var såna där hopplösa fall som inte ville ha någon hjälp. Sociala kallade in oss ibland och tyckte vi måste göra något åt vår situation. Men vi tyckte att vi hade det bra, och hade accepterat situationen.
-En dag kom ett äldre par och bröt sig ut från huvudgatan och kom in i parken. Jag undrade: Vad är detta? De hade siktat in sig på oss, de kom emot oss. Jag såg att de var rädda. Det här var inte deras miljö. Det var ett äldre par som var frälsta, och de hade aldrig hållit på med droger. Så kom de fram till oss och sa: -Jesu kärlek är det enda som kan rädda er! Det är vad ni behöver. Jag blev så paff, för det kom så oväntat. Hade de slagit mig med paraplyet, hade jag förstått, men att de sa så, att de kunde komma fram till oss och berätta en sån struntsak; prata med oss om Jesus. Men det gjorde intryck på mig. Det kom så klart och så stilla det de sa. Det liksom bara bröt in i min väg.
Någon tid senare frågade de: -Ska ni inte följa med på ett möte? Där var artigheten slut, tyckte vi. Nej, vi ska nog inte följa med på något möte. Det är ingenting för såna som oss. Men då sa de att det är just sådana som ni som har mötet. Då blev vi intresserade och följde med på ett LP-möte. Vi såg hur de stod där framme i lokalen och sjöng; man såg att det var före detta narkomaner med ärr och tatueringar, hos någon fattades en tand, man var nervösa. Så satte de igång och sjöng: ”Halleluja, vilken Gud vi har…” Jag fick en sådan knuff i bröstet så jag höll på att flyga baklänges, och jag tänkte: Vad är detta? Jag såg att de gamla rövarna som stod därframme började leva. Jag kunde identifiera mig med dem. Och jag frågade: -Hur kan man få tag i det ni har? Är det flaska, påse eller burk? Det var mina begrepp om det som var bra. Men de sa: -Gå fram till förbön! Då tyckte jag att de blev larviga. Men vi återkom och gick på flera möten, för vi hade fått intresse, och den nyfikenhet som väcktes när det där gamla paret kom fram till oss i parken och talade om Jesu kärlek låg bakom det hela. Det var ofattbart!
-Vi gick fram till förbön ett senare möte. Då lade de händerna på oss och bad. Jag blev så rädd. Nu håller de på att lägga besvärjelser på oss, tänkte jag. De talade i tungor och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vi satt kvar där och de bad för oss. Vi gick inte ut svävande med gloria på huvudet – så blev det inte. Vi var tillbaka i vårt elände. Men det var en väldigt märklig förändring som började ske. Drogerna slutade verka.
-Och jag blev så förtvivlad. Nu har de där kristna ställt till det, och tagit bort min enda trygghet. Min enda trygghet var att komma in i det där mörkret och slippa se mina tillkortakommanden. Jag ville inte se min son sitta ensam där i mörkret övergiven av mig, jag ville inte minnas allt som jag ställt till med. Jag blev så panikslagen så jag tappade balansen och slog mig medvetslös. Jag fick åka ambulans in till akuten. Jag fick ju frid två timmar medan jag var medvetslös och de sydde ihop huvudet, men sedan fick jag åka tillbaka igen. Det där började nu upprepa sig kontinuerligt. På akuten frågade de inte ens längre vad jag hette, bara sydde ihop mig och skickade iväg mig igen. En gång kom jag tillbaka samma eftermiddag efter det att de sytt ihop mig på förmiddagen.
-Marianne och jag kom till slut överens om att vi skulle söka oss till ett kristet behandlingshem. Det sa bara ”zwipp”, och inom en vecka var vi på LP-stiftelsens behandlingshem i Eskilstuna. Vi fick vara i en andlig miljö, där man läste bibeln på morgonen. I samma fastighet hade Pingstkyrkan morgonbön varje tisdag. Jag tyckte det var väldigt underligt att börja en bön klockan sju på morgonen. Det var februari månad och ganska mörkt i kyrkan och jag tänkte: här i mörkret kan jag sitta, här kan jag knäppa ihop mina händer litet försiktigt och säga något. Så knäppte jag händerna och – oooh, bang! Jag for ner under fyra kyrkbänkar och bara låg raklång. Jag vet inte vad som hände, men Marianne sa att hon bara hörde ett brölande.
Tänk er den miljön, där alla bara bad och talade i tungor, hur det ekade därinne och helt plötslig förstod jag vad de sa. Jag förstod vad de bad, det blev en kommunikation, jag såg och fattade allt. Sedan reagerade jag: vad är det där för röst? Det var Mariannes röst bredvid mig, och jag fattade allt hon sa. Sedan hörde jag en röst, högst av alla – det var min egen! Där låg jag på golvet och talade i tungor, och skrek högt ut: Jesus! Så började jag tänka: -Här kan jag inte ligga! Min logik var att halv åtta en tisdag morgon ligger man inte på ett kyrkgolv och talar osammanhängande ord. Då har man tagit för mycket droger. Jag måste ta mig upp härifrån. Jag drog mig upp med armarna, för jag kunde inte resa mig. Så stod jag en stund och vacklade och såg mig runt omkring.
Jag såg att jag var kvar i samma kyrka, men allt hade blivit nytt. Jag hade blivit löst ifrån alla mina droger! Jag fattade det inte just då, men kände en sådan frid. Jag tänkte – halleluja!Jag gick ut därifrån, liksom i ett töcken. Jag ringde på mobiltelefon till de syskon som först sökt upp oss, och sa: -Nu får ni tappa vatten i dopgraven, för nu händer det saker!
-Och så kom jag in till morgonsamlingen där vi skulle läsa bibeln, det var ett stort Nya Testamente i A4-format vi läste ur. Dagens text var andra kapitlet i Apostlagärningarna. Jag började läsa där, och halleluja! Här stod det om vad som hänt mig därinne på golvet! Det där att man talade i tungor och alltihop. Jag förstod det. Det står ju också i Joels profetia, och i slutet stod det, liksom i tre steg, hur det fungerade i Apostlagärningarna och hur man skulle göra. I det kapitlet fick jag allting. Jaha! Så här ska jag leva. Men hur har dom härinne fått fram det här kapitlet och hur vet de att jag har varit där – och det här skrevs för två tusen år sedan! Då fick logiken kapitulera. Det var bara att bedja och vara med! Allt började fungera och jag mådde så bra. Jag minns att jag skulle hjälpa till att laga mat, och skar mig med kniven. Då tog jag fart och skulle börja svära, men så kom det: -Ouj! Jag bara stod där i köket och sa ”ouj”! Vad är det som har hänt? Det var så bra.
Jag hade haft två önskningar i livet. Att jag skulle kunna bli fri från drogerna, och att jag skulle få träffa min son igen. Det var helt ouppnåeliga önskningar för mig, och jag kunde inte göra något för att det skulle bli så.
-Tre månader senare var vi på ett läger. Jag hade ännu inte hämtat mig från det första som hänt. Det hade hänt så mycket, jag hade blivit döpt och blivit gift. Jag upplevde allt som hänt som ett ”big bang”. På det där lägret bad jag: -Käre Jesus, kan du göra det litet lättare för mig att umgås med min son. När jag kom tillbaka till behandlingshemmet låg ett brev vid telefonen att min son hade ringt och sökt mig. Jag blev riktigt rädd. Kan jag be mer? Nu händer ju det här!
-Jag hade miljonskulder, både jag och Marianne hade C-hepatit. Marianne blev helad utan behandling, jag fick behandling och Gud har hjälpt mig. Skuldsaneringen går snart ut och jag har också fått körkortstillstånd nu, så jag får ta körkort! Allt har jag fått tillbaka.
Bill talar stilla och eftertänksamt, man anar en djup rörelse bakom orden.
-Jag var 46 år när jag blev frälst. Nu är jag 53. Marianne har samma bakgrund i droger, vi är lika gamla, så vi har tillsammans 70 års missbruk! Vi har varit tillsammans i 12 år och träffades i missbruket. Det har varit svårt att slänga i glömskans hav, men Herren läker, och vi har inte behövt riva i det där gamla.
Det är så fint att vi får vara i tjänst tillsammans.
-Jag hade ett sådant tumult i mitt inre, som hindrade mig att höra Guds röst. Men han stillade mitt inre, så att jag kunde lyssna. Jag hörde och såg liksom bilden av dem som skulle stena synderskan. Jesus sa: den som är utan synd, han får kasta första stenen. Hur länge kan man stå och hålla en sten? En viss tid. Sedan ramlar den. Dunk – donk – donk -donk, donk, donk! Sedan upplevde jag bara hur nåden följde med det där. Jag har fått sådan frid att jag kunde stanna upp mitt eget liv i detta.
Gud är så god. Jag behöver inte fatta, Herren ska vara min herde
Marianne Nyman:
-Jag har levat 35 år i missbruk och elände. För sex år sedan blev jag frälst. Från det jag var tolv år levde jag ett dubbelliv. Arbetade ibland, men gick från drog till drog och tyckte att det fungerade, för jag tyckte att jag klarade mitt sociala liv. Men drogerna tog överhand allt mera och det sociala livet fungerade allt sämre. När jag träffade Bill hade jag gett upp. Hade fått sparken från arbetet, och den lilla lägenhet jag hade, sade jag upp och var sedan tillsammans med Bill, som var en ”värsting”.
Jag drogs rätt ned i fördärvet. Bill trappade ned på drogerna, jag ökade på. Vi hade snart supit och knarkat upp allt vi ägde och hade, och gick där på gatorna i Surahammar. Vi satt i parken, drack öl och tog amfetamin. Vi kände att vi hade inget att leva för. Det ska väl vara så här. Vi slogs, bråkade och gapade och skrek där i samhället.
-Så kom en dag ett äldre par som tillhörde pingstkyrkan där i Surahammar, de banade sig fram till oss och sa: -Ni behöver möta Jesus, det är bara han som kan rädda er! Vi tyckte det var väldigt kraftfullt det de sa, men vi bara skrattade bort det. Vadå? Jesus! Vad är det? Men de här människorna var enträgna. De var lydiga, för de hade fått ett tilltal från Gud att de skulle söka upp oss där i parken, för där fanns nyckeln till något. De kom sedan ofta fram till oss. De bjöd på smörgås och kaffe. Det fanns också ett kategoriboende som de sociala myndigheterna förestod. Man gick dit på morgonen och där kunde man låna telefon, få en kopp kaffe och litet värme, och där samlades alla missbrukare. Det här äldre troende paret kom ofta dit, de spelade och sjöng. Så bjöd de med oss till LP:s verksamhet i Eskilstuna på möte. Där tog det skruv, vad de sjöng. Det kändes som om det de sjöng var riktat direkt mot oss. Oh, hur kan de veta det här om oss? Vi gick fram till förbön och fick en liten känning av att det här var mer än bara sång och spel.
-Efter en tid slutade drogerna att fungera. Hur mycket vi än tog, var det ingenting som hjälpte. Allt var bara total misär och elände. Där började Gud arbeta med oss tills vi kapitulerade och gav upp. Nu orkade vi inte mer. Vad skulle vi göra? Skulle vi ta livet av oss? Så kände vi. Jag var rädd att supa mig full, för jag tänkte att då går jag ner i ån och dränker mig.
-Men så sa Bill en dag: -Ska vi söka hjälp? -Ja, sa jag. Där vände det. Vi ringde en onsdag till sociala och fick komma dit på fredag. Samma dag fick vi åka in på avgiftning och på måndagen kom man från LP och hämtade oss till behandlingshem. På den vägen är det. I februari är det sex år sedan! Vi fick så småningom komma till Djurås på ett familjehem. Det var ju gudomligt för oss att få bo i ett litet hus där med eget hushåll och människor som hjälpte oss.
Där fanns en liten pingstförsamling som var på utdöende. Där satt tre äldre människor i åttioårsåldern och bad. De skulle lägga ner. De hade inte råd att värma upp kapellet men satt där med kapporna på och bad. Mona och Veikko som vi bodde i familjehem hos, beslöt sig för att gå in i församlingen där för att stötta och hjälpa, och även Bill och jag gick med i församlingen. Vi förlovade oss på påskdagen och gifte oss på pingstdagen samma år.
När vi avslutade behandlingen, stod lägenheten i pingstkapellet ledig, och vi fick flytta in där och fick som uppgift att vara vaktmästarpar i kyrkan. Jag fick vara husmor, och Bill som har musikens gåva har fått använda den i allt vad vi står i idag.
-I september 2004 gick vi ur behandlingen, och i oktober tänkte vi börja en fem veckors bibelkurs, med stöd från sociala myndigheterna som stödde helt och fullt så länge vi höll oss borta från drogerna. Efter de fem veckornas grundkurs skulle det vara praktik, och vi tyckte att vi kunde åka tillbaka till Djurås, där hade vi ju en fin praktikplats! Och här har vi varit sedan dess.
-Det är nu trettiosju medlemmar i församlingen, vi har haft flera dop och rustar upp dopgraven som det varit läckage i. Folk kommer på bönemötena, vi har bön och fasta en gång i månaden. Vi känner att det är bönen som håller oss vid liv och ger kraft att leva. Vi har bibelstudium, vi har äktenskapskurs ”Gifta för livet”. Det är viktigt för oss som kommer från så trasiga omständigheter att vi får lära oss att förlåta och allt det som behöver repareras när det finns så många djupa sår.
Vi får vara där och verka och vi öppnar våra hem för människor som är i nöd. Bill och jag har fått befogenheter från socialtjänsten att vara jourhem för barn. Vi har haft en liten flicka hos oss. Först varannan helg-jour, och sedan har vi fått ha henne en längre tid placerad hos oss. Nu bor Simon hos oss och det bara rullar på. Det finns massor att göra. Det är bara att öppna sitt hem.
När en grupp från Maranataförsamlingen i Stockholm anlände dit för några söndagar sedan, för att medverka i ett eftermiddagsmöte var Bill i full gång med att plocka fram och stämma instrument tillsammans med några medarbetare. Marianne kom farande från lägenheten en trappa upp och såg till att allt var dukat och iordning för fikat som skulle bli efter mötet. De hälsade oss varmt välkomna, och fungerar verkligen fint i uppgiften som värdpar. Det kändes mer som att komma till ett hem än till en kyrkolokal. Bill hann berätta att sonen just den dagen kommit på besök med hela sin familj, och även litet om verksamheten.
Varje morgon, tisdag till torsdag, samlas man i kapellet till bibelläsning och bön kl 10.00. Fredag bibelstudium samma tid. På torsdagar samlas en musikgrupp på eftermiddagarna, och via den kursen kommer många till mötena. Bill, som har musiken i blodet och spelar flera instrument, verkar aktivt för att alla ska få en uppgift. Han berättar om hur han letar fram andliga sånger med noter och ackord som är lätta att lära sig. Och hårdrockande ungdomar, som vill lära sig spela gitarr, får finna sig i de sånger Bill letar fram.
-De klassiska väckelsesångerna med enkla ackord och enkelt frälsningsbudskap är bäst. Bill fortsätter berätta om hur de som håller på att lära sig spela, först är helt upptagna med att lära sig byta ackord. Men när de hjälpligt klarar av det, börjar de titta på sångtexterna.
-Vad betyder ”en blick på det blödande Lamm?” kan någon fråga. -Det ska du veta, det är verkligen hårdrock, säger jag. Och Bill får tillfälle att vittna. Han vakar över sina musiklärlingar, får dem med på möte, sätter instrument i händerna på dem, och de kan inte undgå att påverkas av väckelsesångernas budskap. Först nappar de på ackorden, sången och takten. Sen, när rytmen och musiken kommit in, vill de veta vad texten betyder. De har kanske varit med och spelat på scenen ett halvår, och sedan faller anden över dem!
-Jag säger till ungdomarna att ta med instrumenten när de kommer. När man står och sjunger och spelar just de här gamla väckelsesångerna, som är så begripbara, och uttalar orden i sången är man med i en gudstjänst. Och helt plötsligt – så var det för mig – så växte orden in i mig. När jag kom till LP först, och läste i de här musikpärmarna, sa jag: -Det här är inte sant, det står ju Jesus för vart tredje ord! Hur kan ni hålla skillnad på sångerna? Jag stod och spelade och läste texterna. Guds ande öppnade texterna för mig, det kommer jag ihåg. Jag vet att det är ett väldigt bra sätt att engagera människor.
Veckan är alltså fylld av sjudande aktiviteter i det gamla pingstkapellet, som för några år sedan hotades med total nedläggning. Men Gud hade andra planer, och Bill och Marianne har vunnit stort förtroende. De glömmer inte den miljö de kommer från, och är ständigt lyhörda för att hjälpa andra som saknar möjlighet att ta sig ur ett liv i social misär.
-När vi blev frälsta, hade vi ju egentligen gjort upp räkningen med livet. Gud gav oss liv igen, så vi har inte rätt till att leva för oss själva, säger Bill enkelt och självklart.
Bönesamlingarna på förmiddagarna drar ut i samtal, samvaro och fika. Ofta är det någon som ringer eller tittar in, någon som behöver råd och hjälp. Marianne och Bill finns oftast där. Just nu bor Simon hos Bill och Marianne. Han är ursprungligen från England, och har en mycket svår bakgrund med droger och mycket annat ont. Men genom Guds mirakulösa ledning har han funnit ett hem i kapellet hos Marianne och Bill.
Efter ett härligt väckelsemöte bjöds alla på fika. Jag får en liten stund tillsammans med Marianne och Bill där de berättar litet om sin tjänst. Och när vi litet brådstörtat avslutar, då mina syskon från Maranataförsamlingen sitter och väntar i bilen utanför, kilar jag ut i köket för att säga adjö till syskonen som plockar bort efter fikat. Simon står trygg och diskar, med händerna och halva armarna nedkörda i lödder. Det är kärlekens tjänande i ett underbart eftermöte.
När jag några dagar senare ringer för att få kompletterande uppgifter till detta reportage, så är det först ingen som svarar.
-Vi har bönedag idag, förklarar Marianne, när jag vid tredje försöket fick svar. Då hörde jag musikinstrumenten tona i bakgrunden.
-Ja, nu har vi musikkursen, de väntar på mig, så du kan kanske ringa efter halv sex….
Vid nästa samtal undrar jag om det inte blir tröttsamt med att vara i så intensiv tjänst varje dag. Marianne utbrister med eftertryck:
-Nej, det här är ju mitt liv! Det har blivit en livsstil för oss. Gud visste precis vad han skulle göra med oss!
När Marianne i samband med sitt vittnesbörd berättade om sin väg till frälsning och tjänst, avslutade hon med att rikta en maning till alla som lyssnade, och denna kallelse får nu gå vidare till Midnattsropets läsare. Det är en gripande utmaning, från en människa som vet vad hon talar om. Hon har upplevt hur nödvändig den är, både som ett behovets barn – och som benådad och upprättad människa, som lever i tjänst för andra:
-Öppna hemmen syskon, ta emot människor som är i nöd! Man kan rädda en enda människa, och det är så stort. Man får så mycket välsignelser. Vi kan låta människor bo i skydd och vidarebefordra dem till familjehem. I dessa tider är det tufft, dåligt med pengar osv. Kommunerna vill inte bevilja behandlingshem, då är det dags för oss kristna att öppna hemmen så att människor får en fast grund att stå på. Vägen, sanningen och livet är Jesus, det vet vi ju!