Karin Vidén rapporterar
Baptiste är ett samhälle i Haitis bergsbygder, ca 3 mil från gränsen till Dominikanska republiken. Till den haitiska huvudstaden Port au Prince är det ”fem timmar”, som man uttrycker avstånden, men som egentligen handlar om 8 – 9 mil.
Comunidad Maranata befinner sig i Baptiste i ett begynnande arbete för att komma människor till hjälp socialt och andligt. Fattigdomen är påtaglig och man erfar sviter efter jordbävningskatastrofen på olika sätt. Människor lever idag under svåra levnadsförhållanden trots att katastrofen där inte innebar så stor materiell skadegörelse och inte heller skördade något dödsoffer. Varuleveranser från huvudstaden har försvårats och minskat drastiskt i antal, och de matvaror som når fram har därmed blivit betydligt dyrare. Som en konsekvens av katastrofen i januari är också hela landets skolstart framskjuten ända fram till den 4 oktober.
Under några dagar i början av september var Berno Vidén där i ett speciellt ärende, och det handlade om att bes
öka hem efter hem för att finna de barn som av olika anledningar ännu inte fått skolgång trots ålder därför. Väl framme i Baptiste, efter att ha tvingats övernatta vid gränsen pga av dåligt väder knutet till orkanen Earl, sammanstrålade han med Marceló Revolus, en spansktalande haitisk broder med rötter i Baptiste, för att tillsammans med honom besöka de familjer som skulle erbjudas hjälpen. Det blev en lång vandring, ca 1,5 mil till fots på smala stigar och steniga svårframkomliga bergsvägar i tryckande värme under tropisk sol, för att nå fram till de familjer som bor spridda utöver landsbygden. Mot dagens slut hade de antecknat och skrivit in inte mindre än 22 barn i två olika skolor i Baptiste.
– I kontakt med två olika skolor i samhället har vi åtagit oss att bekosta skolgång för dessa elever, berättar en glad och uppmuntrad Berno, och det handlar om terminsavgifter, skoluniformer, skor och de läromedel varje elev behöver.
– Jag blev djupt rörd av nöden i de hem jag kom till, fortsätter han. Det är smärtsamt att se människors levnadsvillkor, och man önskar man kunde göra så mycket för dem alla. I vårt enkla lilla hus som vi hyr i Baptiste har vi i princip bara ihopfällbara sängar, ett bord, några stolar på det karga cementgolvet, och en liten gasspis. Trots sin enkelhet är det ändå betydligt mycket mer än vad dessa jag besökte har. De bor i hus byggda av sten och lera med jordgolv, och överallt ligger sot och smuts från koleldarna man lagar sin mat över. Den hjälp vi nu kunde ge till 22 barn att få möjlighet att gå i skolan är en ringa begynnelse, och att se föräldrarnas lättnad och hoppfullhet var gripande!
De två skolorna eleverna ska gå i heter: L’education de Baptiste och Ecole Chrétienne de Baptiste. Den första är en konstruktion med en vit presenning virad ett varv runt som väggar; där också den evangeliska församling som driver L’education har sin möteslokal. Baptistförsamlingen i samhället driver den andra skolan som har 5-6 skolsalar för sin verksamhet. Skolsalarna är långt ifrån vad vi associerar till då vi hör benämningen, men barnen får i alla fall undervisning. Målarfärg finns inte utan allt är grått, träfärgat och oerhört nedslitet och smutsigt, men samma sak gäller de flesta byggnaderna i samhället.
– För övrigt är Baptiste en vacker plats med fantastisk natur, berättar Berno. När jag nu var där fanns det ingen el på hela tiden eftersom elbolaget var i konflikt med sina kunder som inte har råd att betala. Detta innebar totalt nattmörker redan tidigt på kvällen, vilket i sin tur var en upplevelse då himlavalvet var molnfritt och otroligt vackert. Dessutom är tystnaden helt obeskrivlig då det inte finns varken TV eller radio knappt hos någon; samhället är mycket isolerat och kontakt med yttervärlden sker främst genom mobiltelefoner.
Berno berättar vidare om då han tillsammans med sonen Zebastian, vid ett besök i februari blev inbjuden till en årligen återkommande högtid som Baptistförsamlingen anordnar. Det visade sig vara en enorm fest med ca tusen inbjudna från olika håll. Kvinnor lagade till getkött och rotfrukter i jättegrytor över öppna eldar och alla fick äta och bli mätta. Hela skaran promenerade också till floden som ligger tre kilometer bort och där hölls det årliga dopet, som detta år innebar 75 dopkandidater.
Baptistpastorn talade till hela den samlade folkskaran och uppmärksammade även Comunidad Maranatas närvaro vid detta tillfälle med orden: Då vi drabbades av jordbävningen blev pastor Berno så orolig för oss så han skickade genast hit sin son Zebastian för att få veta hur det gått för oss. Det är bevis på sant brödraskap!
– Ja, medger Berno, vi erfor speciella band till denna bygd i de haitiska bergen redan då vi innan katastrofen, i slutet på 2009 besökte platsen. Flera av syskonen i församlingen i Palavé har sina rötter i Baptiste och vi ser behov av vår närvaro; behov av ett förkroppsligat evangelium, ett evangelium för hela människan. Böneämnen finns hur många som helst och ett bland dem alla som gripit mig den här senaste resan, är den lille poliosjuke pojken. Under vandringen mellan de olika hemmen var det en mamma som ropade efter oss. Hon ville att vi skulle träffa en av hennes söner; Gladine, sju år gammal. För två år sedan var han en frisk levnadsglad pojke som olyckligtvis drabbades av polio, barnförlamning, och sedan dess har hans lilla kropp förvridits av infektionen så att han idag inte kan gå. Vi samtalade med mamman, träffade hennes övriga barn, och bad till Gud tillsammans innan vi skildes åt. Jag ville så gärna skriva in denna annars så vakna och allerta grabb som elev i en av skolorna, men det finns inte i någon av dem praktiska möjligheter att ta emot honom. Kvar etsade sig frågan fast: Vad kan vi göra för denna pojke? Vad kan vi göra för människorna som lider?
Frågorna är många, men svaren finns – i ett i praktisk handling förkroppsligat evangelium! Budbärarnas förmåga är begränsad, men ”evangelium är en Guds kraft till frälsning”, det är den bärande styrkan i all mission!