Stina Fridolfsson intervjuar Lill Hafsahl för Radio Maranata
Radio Maranata fick tillfälle att intervjua Lill Hafsahl i samband med att hon tillsammans med sin man Jan-Egil deltog i Maranataförsamlingens bibelskola några dagar. Tidningen Midnattsropet vill också till sina läsare förmeda hennes skildring av det hon funnit ge livet mening. Gripande och utmanande!Jag föddes på en liten ö i Trøndelag som heter Frøya. Pappa var fiskare, men det blev dåligt med fisk, då började han resa i utlandet. Mamma ville då flytta närmare barnen, som bodde på fastlandet. Vi var sex syskon. Själv var jag yngst, född ganska långt efter de övriga, så jag fick känna mig som enda barnet.Mamma tillhörde pingstförsamlingen, så jag är uppväxt i en liten, levande pingstförsamling med bönemöten och liv. Jag tyckte om detta liv, fram tills jag var omkring tretton år. Varje morgon hade mamma bönemöte och jag brukade vara med, men när jag då blev litet äldre, orkade jag inte gå ner på de här bönemötena hon hade. Då låg jag längre, och väntade tills hon var klar. Skoltiden gick, jag var med i församlingen och lät döpa mig då jag var 14 år. Jag upplevde verkligen pånyttfödelse. Det var väckelse i församlingen, vi var en ungdomsskara som ivrigt sökte efter andens dop. Innan jag döptes i vatten, blev jag döpt i anden. Det var en mäktig upplevelse. Så jag bestämde mig tidigt för att bli en kristen.Men så flyttade jag hemifrån och tog jobb på en fabrik. På kvällarna gick jag skola, och läste in handelsexamen. Jag började komma bort ifrån mitt kristna liv. Visserligen gick jag på möten i Maran Ata-templet i Oslo, men, ärligt sagt – det var nästan inget innehåll i mötena. Det var mycket sångarglädje och lovsång, men ingen fördjupning. Det fanns inga bibelstudier. Man kom tom till mötena, och var lika tom när man gick hem. Det gav ingenting.Till slut reste jag tillsammans med en väninna på en semesterresa. Då hade jag kommit långt bort från Gud. Men jag var litet rädd, så jag packade i alla fall med mig bibeln. Och på den här semesterresan levde vi verkligen inte som kristna. Och jag hade frågan inom mig: vad händer nu, Lill? En kväll då vi varit ute, var jag väldigt rädd. Då tog jag fram bibeln och slog upp den. Den öppnades på Psalm 139:
-Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån. Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.-En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den. Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
Och fly för Guds ansikte – det var det jag försökt göra! Det här blev så väldigt för mig, så jag böjde mina knän och bad om frälsning. När jag kom hem, sa mamma: Vad har hänt? Jag har haft sådan nöd för dig! Och det visade sig att just vid den tidpunkten hade mamma bett till Gud för mig. Från den stunden – jag var kanske 18 år då – så blev jag frälst på nytt, kom tillbaka till Jesus. Men så var det ju problemet med församlingen och tomheten där. Men en dag sa en väninna till mig: nu ska vi åka till ett möte, där en predikant från Sverige undervisar! Då fick jag höra undervisning från första Korintierbrevet, om församlingen som en kropp där alla behöver varandra. Det var Arne Imsen som hade det mötet. Från den dagen förstod jag att församlingsliv inte var bara möten. Det var en väldig upplevelse för mig. Det var ett väldigt möte för mig, för jag hade aldrig förr hört undervisning om församlingen. Det var det som var så speciellt. Att församlingen är en enhet, och att man behöver varandra, och om någon inte är där, så saknas han.
Sedan reste vi till bibelskola i Sverige. Vi tog ledigt ifrån jobbet. Det var något stort. Varför ska du ha ledigt en hel månad? Jag ska på bibelskola! Men vi fick ledigt en hel månad, och åkte. Detta var starten för något helt nytt i mitt liv. Då sa Arne Imsen något: Tänk när den tiden kommer att hela församlingen kan vara tillsammans en hel söndag! Jag tänkte: det kommer aldrig att gå! Hela församlingen tillsammans en hel söndag! Men vi ser nu hur det har gått! Vi kom att bilda storfamiljer, och vi fick vara tillsammans hela tiden.
1970 träffade jag Jan Egil, han kom till ett möte i Maran Ata-templet. Han kom från kyrklig bakgrund, vi började samtala först om dop, för han var inte döpt. När han så blev döpt, upplevde han kallelse att bli ordets förkunnare. Han mötte också budskapet som Arne Imsen från Sverige förmedlade och blev mycket fascinerad. Efter det att vi gift oss, åkte vi till bibelskolan i Stockholm. En dag kom Jan Egil hem och sa: nu flyttar vi till Stockholm!-Nej, sa jag, det går inte! Vi har så bra jobb, jag trivs så fint och vill inte flytta till Stockholm. Men en månad senare flyttade vi, det var den första december 1972.
Ni var med på församlingshemmet Johannelund, där vi levde och arbetade tillsammans. Sedan flyttade ni tillbaka till Norge?-Ja, och där kom vi först till en församling där det blev litet svårigheter när vi förmedlade den här tanken. För de flesta kostade det för mycket att bryta upp ifrån det etablerade. Vi hade ju redan brutit upp och ville inte tillbaka. Men det fanns en grupp människor som upplevde detsamma som vi. De bröt upp med oss, vi köpte ett hus och bodde tillsammans i en storfamilj. Vi hade inte allt tillsammans den gången. Men en kväll då vi satt och samtalade, kom detta på tal. Varför skulle vi inte ha egendomsgemenskap? I den första kristna församlingen, hade de ju behov av att vara tillsammans och ha allt gemensamt. Och nu lever vi i slutet av tidsåldern. Jesus kommer snart. Vi gick och hämtade alla våra räkningar och alla våra pengar. Vi lade allt på bordet framför oss, och sa: det här är vårt! Och från den stunden har vi haft gemensam ekonomi. Det har inte varit några problem med den frågan. Det har inte varit svårt med egendomsgemenskap, utan en väldig styrka.
När vi möter människor i samhället, kan de fråga: hur kan det där gå? Men det fungerar väldigt bra. Vi har haft både framgång och motgång. Som Paulus säger, jag vet att leva i ringhet och även i överflöd. Till att börja med hade vi svåra ekonomiska problem. Nu har vi det mycket bättre, Gud såg till oss på ett speciellt sätt. Vi bodde på landet, långt från huvudstaden. Vi hade många barn som började växa upp, och vi bad till Gud om möjlighet för dem att arbeta i vår gemenskap, så att inte samhället fick tag i dem.
Såg ni samhället som ett hot mot barnen?-Ja, vi vet ju hur det ser ut i samhället i våra dagar. Får de tag i lillfingret, så tar de snart hela personligheten, förvandlar den och gör den gudsfientlig. Hela samhället har vänt Gud ryggen. Vi hade haft barnen i hemundervisning och gett dem vad vi ansåg vara viktigt. Vi var väldigt angelägna om att de skulle bevaras i församlingsgemenskapen. Vi hade bott på Hadeland i Brandbu, där vi hade det bra, men nu när barnen växte upp behövde de en utmaning. Så vi bröt upp.
Hur skulle det konkret gå till?-Vi ville skapa arbetsmöjligheter så att ungdomarna kunde arbeta i församlingsgemenskapen. Inte bara arbeta för sin försörjning, utan arbeta i utgivande evangelisation. Vi bestämde oss för att flytta till Oslo och där försöka etablera oss. Vi började arbeta i Oslo som gatuevangelister och upplevde att vi måste få en fast punkt där. Vi fick tag i ett hus som vi rustade upp, men när det var klart, så skulle det rivas. Då var vi förtvivlade, och ropade till Gud. Han löste vår situation på ett väldigt speciellt sätt med ett nytt hus, och ett stort arbete i Oslo så att vi kunde försörja oss.
Ni hade ju under många år rest runt och sålt korv på marknader. Det betydde väl också väldigt mycket som evangelisationsmöjlighet?-Ja, vi mötte många människor, och var ett vittnesbörd för dem vi mötte. Men vi blev väldigt utspridda, och upplevde att den tiden var förbi, vi måste få komma samman på ett bättre sätt, och det kunde vi nu genom det nya arbetet.
Hur kom det sig att ni började ett missionsarbete i Rumänien?-Vi upplevde att vi fått så väldigt mycket, både andligt och materiellt. Norge är ett rikt land, och med den städfirma vi nu hade, blev inkomsterna stora. Vi ville inte sätta pengar på banken. När vi har nog, måste vi dela med oss åt andra. Vi hade mött några rumäner genom församlingen i Stockholm, och reste på en semesterresa till Rumänien.Gud är förunderlig. Då vi kom dit, så förstod vi och såg vilka behov som fanns där. Väldigt mycket nöd. Vi förstod att det inte var något infall, utan Guds finger var med. Vi började söka möjlighet att hjälpa någon där. Vi kunde inte språket, vi kunde ingenting, men förstod att Gud kallat oss dit. Vi köpte ett hus i Rumänien, och började etablera oss där. När man tänker på mission, så brukar det ju vara så att någon reser ut till ett land utsänd från en församling, men vi är litet annorlunda i vårt sätt att tänka…
Varför är ni det? På vilket sätt?-Det är församling. Allt i vårt liv handlar om församlingen. Och vi tänker att det är församlingen som är missionärer. I förhållande till det budskap jag mötte om församlingen som en kropp – alla behövs. Det budskapet har jag haft inom mig i alla dessa år, och jag kommer alltid tillbaka till det. Och nu gör vi så i vår församling att vi alla reser c:a två månader var till Rumänien. Medan några är där, så arbetar de andra för dem. Vi har ett sådant jobb att vi kan hjälpa varandra. Det här är en väldig styrka. Alla har vi varit där, alla har vi sett behoven och det ger oss en väldig nöd i församlingshjärtat. Detta arbetet i Rumänien har utvecklat sig väldigt.Vi köpte en hel by, Santoma, därför att människorna som bodde där skulle tvingas därifrån utan att ha någonstans att bo. Det var ett stort internationellt företag som ville köpa platsen och riva alla hus. För människorna som bodde där, var soptippen alternativet. Vi hade kommit i kontakt med dem på ett mycket speciellt sätt, och såg nöden där. Så vi bestämde oss för att försöka köpa byn Santoma. Vi gjorde det, och har nu arbetat där sedan 1999. Den sociala standarden där har blivit mycket bättre, och vi kan ju inte bara fortsätta där. Vi har nu utvidgat en del, och det sista vi kommit till, är en by som heter Tsipar.
Här gör Lill en paus, drar ett djupt andetag och säger: -Vet du Stina, jag har sett mycket. Jag har varit i Santo Domingo och vet hur folk lever där. Jag har varit i zigenarkvarteren i Rumänien och i Santoma. Men den här platsen är värre än allt annat jag sett. Människorna lever i en sådan fruktansvärd misär. De lever i Europa år 2007. Landet är med i EU. De har jordhus och jordgolv, och nästan inte tak, de har plastskynken. När det regnar – och snöar. Barnen har nästan inga kläder. Vi var där en vacker sommardag när allt var idylliskt, det regnade inte och var varmt. Men på vintern kan det bli 15-20 minusgrader.Vi vet inte riktigt vad vi ska göra för att hjälpa dem. Vi tänkte bygga en värmestuga, men det är för sent detta år, så nu har vi köpt ett stort tält med två kaminer där vi ska elda under vintern så att människor kan komma dit och värma sig.
Vi som lever i välfärdsländerna känner många gånger skuld. Vi har det så bra och blir så försoffade. Men Pilgrimsfolket finner tydligen vägar att hjälpa behovets barn?-Vi har det väldigt bra, materiellt. Men i Norge finns en väldig nöd. Vi är ofta ute på torgmöte, och att nå norrmän med evangelium är svårt. De är så förstörda, redan från skolan. I norska skolor får man inte säga att Gud är Gud. När vi kommer med evangelium, vet de inte vad det är. De vet inte vem Jesus är. De har inga begrepp. Det är en fruktansvärd andlig nöd i vårt land. Jan Egil talade under bibelskolan om det stora folkmordet, aborten. Och det är ju ett kompakt mörker i våra länder, både Sverige och Norge. Hur evangelii ljus ska kunna tränga in vet jag inte, men jag vet att det kan.
-Den andliga nöden kan inte vi med våra resurser hjälpa. Vi är helt beroende av att Guds Ande talar till människornas hjärta så att Jesus kan bli verklig. Jesus säger ”han ska ta av mitt och förkunna för er”. Han ska förhärliga Jesus så han kan bli verklighet. Det finns ingen annan väg till Gud utom genom Jesus Kristus. Där märker man åter den här visionen som du alltid förmedlar. Det du upplevde i unga år om församlingen – att göra Jesus synlig på jorden som kropp, men också som den brud som han snart kommer för att hämta. Ser du detta få sin konkretion i missionsarbetet?-Församlingen är mitt liv. Hade jag inte haft församlingen, så hade jag…Här avbryter sig Lill, ivern och rörelsen blir för stark. Så återtar hon:-Församlingen är Jesus på jorden i vår tid. Jag minns så väl att det var någon som skulle undervisa några ungdomar som kom till oss med frågor. Han sa: Ni ska inte se på oss, ni får se på Jesus! Då tänkte jag: om de inte får se på oss, hur ska de då kunna se på Jesus? Församlingen måste bli synliggjord som Jesus i tiden.
Du menar att människorna har rätt att få förvänta sig se Jesus i oss?-Ja, det har de. Om inte vi har den dimensionen, den tron att vi är Jesus i tiden som de kan se, då blir det svårt. Det blir diffust. Vem är Jesus? Det står om Paulus när han mötte Jesus på vägen mot Damaskus, då sa Jesus: Jag är Jesus, som du förföljer. Och Paulus förföljde församlingen. Så Jesus identifierar sig med sin församling på jorden. Vi är inte färdiga, vi vet inte allt. Men allt eftersom vi lever så lär vi oss. Vi vill göra Guds vilja.-Bibeln säger att den som vill följa Jesus, han ska bryta upp. Där finns ingen kompromiss. Vill du följa Jesus, så måste du bryta upp, och ta korset på. Och korset är kärlek.
-Om jag ska beskriva mitt liv – för det första handlade det om barnen. Mitt liv blev Pilgrimsskolan. De handlade inte bara om mina barn, men barnen i församlingen. Vi var så lyckligt lottade att vi hade många barn, och vi fick ha Pilgrimsskolan – hemundervisningen – för våra barn tillsammans. Många tycker att jag kastat bort mitt liv. Jag gjorde aldrig någon yrkeskarriär, jag blev hemmamor. Idag är mina barn vuxna, jag får undervisa mina barnbarn. Det är Guds nåd. -Det är Guds nåd, säger Lill igen, och rösten bryts av rörelse. Så återtar hon:-Jag tror att Pilgrimsskolan har varit bevarande, men inte frälsande. Man måste själv ta emot Jesus till frälsning. Det går inte uppfostra barn till att bli kristna. Men den dagen valet kommer, så ska de ha en valmöjlighet. De kan välja Jesus. Det är väldigt viktigt. Idag har vi i vår storfamilj i Norge en ny generation med massor av barn. Och jag har förmånen att få dels vara med i skolan, och dels vara barnvakt. Det upplever jag som en väldig nåd, så det här med yrkeskarriär saknar jag inte. Hade jag fått välja om, så hade jag valt detta liv, säger Lill med stort eftertryck.
Det finns inte många som skulle kunna säga så. Och du Lill, utstrålar verkligen något som jag önskar våra läsare kunde se! Har du kanske en speciell hälsning till dem?-Jesus kommer snart. Det visar hela världens situation. Det blir allt mörkare i världen. Sök Jesus medan han låter sig finnas, och åkalla honom medan han är nära! Livet med Jesus är så spännande. Det är helt otroligt när du kommer in i detta liv. Men du måste ge dig helt. Inte litet grand, både världen och Jesus. Men om du ger dig helt, så ska du uppleva att det är enormt spännande.