Vittnesbörd av Per-Otto Antonsson
969 var jag 20 år. Jag var vapenvägrare, och kom upp till Solna. Jag bodde i Bagartorp, AMS-förläggningen där tillsammans med 12 andra som gjorde vapenfri tjänst. Vi skulle vara sjukvårdsbiträden på lasaretten i Stockholms län. Då jag kom hit hade det pågått en tid av väckelse i mitt liv. Jag hade varit borta ett par år från Herren i min ungdom, men jag bad varje dag till Jesus, och jag hade kontakt med Herren, och han sade till mig när det kändes som han var långt ifrån mig, var han som närmast. Herren ledde mig och bevarade mig.Men då jag kom hit hösten 1968, löste han mig från allt jag var bunden i. Jag var då bara nitton och ett halvt år. Jag fick en sådan längtan att börja tjäna Jesus då han löst mig från tobak och alla svordomar jag svor så mycket på den tiden. Det var en syster som profeterade över mig:-Om du tror i ditt hjärta, så är du löst nu, sa hon. Och jag blev löst och var så glad. Jag rökte faktiskt 20 cigaretter om dagen, och jag svor mycket och spelade mycket musik jag sedan inte alls ville höra jag bröt sönder alla skivorna. Allt det där var nu borta. Det kom väckelse i mitt liv, Herren sökte mig, talade till mig att jag skulle bli hans lärjunge och lära mig hans ord. Lära mig vandra med honom och höra hans röst.Min kamrat, som upplevt något liknande, började tillsammans med mig vittna för människor i Trollhättan. Under ett halvårs tid delade vi ut över 20.000 traktater till människor i områdena däromkring.1969, i slutet av maj, var jag på Maranatas tältmöten i Tantolunden, Stockholm. Det var Arne Imsen som ledde mötet, och han sjöng en sång det var precis i linje med vad jag upplevt den väckelseperiod jag nämnde om. ”Jag vill hellre ha Jesus än silver och guld”. Det var vad jag kände: Jesus var viktigare för mig än silver och guld. Det är han än idag. Vad hände? Jo, jag kom in mer och mer i verksamheten, jag fick börja understödja missionärer. Jag hade det gott ställt på den tiden. Jesus var dyrbarare än silver och guld. Jag hade erbjudanden om jobb att tjäna mycket pengar, men jag ville hellre tjäna Jesus där jag stod. Sången fortsätter: ”Jag vill hellre ha Jesus än hus och land, jag vill hellre gå ledd av hans sårade hand.” Hus ja, vi behöver någonstans att bo, men Jesus måste vara först. Det var så gripande för mig som 20-åring. Jag är så tacksam till Jesus än idag. När man vandrar med Jesus och fått detta uppdrag och denna väg utstakad av Herren, då finns det ingenting som kan göra att man kommer av den. Vi har en fiende som frestar och vill få oss på fall, och jag har varit med om det många gånger. Men Herren har varit trofast, Herren bevarar, Herren har lagt ner längtan i hjärtat, det brinner. Man kan aldrig glömma det Jesus har gjort. Har man fått ett möte med Jesus, är detta det dyrbaraste. “Jag vill hellre ha Jesus än högt beröm.” Berömmelsen har fått fara. Jag vill bara ha Jesus. Jag har varit en dåre för världen många gånger när jag vittnat. Man har sagt: -Du är inte klok som inbjuder till väckelsemöten. Jo, det är verkligen klokt! Det bästa är att bjuda in till väckelsemöten. Där människor kanske kan bli frälsta och döpta till Jesus. -Jag vill bli trogen min heliga dröm. Jag vill hellre ha Jesus än ära och glans, jag vill hellre stå trogen det namn som är hans.Han är fager som liljan, han är ren som guld. Han är ljuv som honung, han är trogen och huld.Jag törstar, jag har fått känna den helige Andes fläktar, detta levande vatten. Denna törst håller oss kvar hos Jesus, så att vi får mättas och släcka vår törst. Vi får mättas av Guds Ord och dricka av Andens strömmar. “Han ger allt vad mitt hungrande hjärta begär, jag vill hellre ha Jesus och hans ledning här.”Som det står i kören, det är tomhet, allt detta världen erbjuder. Det världen lockar med förgår det är ingenting värt i förhållande till Jesus.Jag har upplevt Guds trofasthet. Jag är nu 57 år, och Jesus har varit trofast. Många gånger har jag inte förstått hur underbar han är, hur trofast han är och kärleksfull. Jag har sett på mina egna svagheter, hur dålig jag är. Kan du verkligen älska mig, Jesus? Men han gör det! Han har skapat oss, han har dött för oss på Golgata. Han har köpt oss tillbaka till Gud. Vi är verkligen Guds tillhörigheter.Nu har en stor del av mitt liv gått; jag måste prisa Gud ännu mer den tid jag har kvar. Prisa honom ur djupet av mitt hjärta, med min tunga och min själ; ja av hela min kraft vill jag upphöja honom för den han är. Han är min Gud, min Frälsare, min konung, vår Fader som bryr sig om oss.
Jag vill till sist läsa några verser om Abraham ur Romarbrevet 4. Abraham blev ju kallad ut ur det kaldeiska Ur, från Babylonien, Irak som det nu kallas. Han skulle dra ut från sin släkt, till det land Gud skulle ge honom. Det var naturligtvis inte lätt att bryta upp och lämna allt. Det var en lång vandring; varma dagar och kalla nätter, som det blir därnere. Men han skulle dra ut. Han hade fått ett löfte av Gud att bli en Fader till många folk. Men hur ska det gå till? Jag är ju så gammal, och min hustru är så gammal. Men Abraham tänkte: Gud som är så stor, han kan göra detta. Det står att han tvivlade inte på Gud, utan trodde på honom som gett löftet. Så när Gud ger dig löften, idag, imorgon, så tvivla inte, utan tro på det. Han ska låta det gå i uppfyllelse. Abraham trodde Gud, han trodde på den som gör den ogudaktige rättfärdig. Så blev han rättfärdig, genom tro. Vi ska läsa i Rom. 4:17, några verser framåt: -»Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till. Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.» Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död han var ju omkring hundra år gammal och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött. Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.Just detta grep mig: Abraham trodde på Gud, han tvivlade icke. Han visste att det Gud gett ett löfte om, det var han också mäktig att infria. Och varför blev han då starkare i sin tro? Jo, han ärade Gud. Kom ihåg det, syster och broder, ära Gud där du är. Ära Gud med din tunga, i ditt hjärta, i din håg; där du går fram. Ära Jesus. Så blir du starkare i din tro och kan övervinna frestelser, övervinna satan och vinna en härlig seger. Så står vi räddade och bevarade fram till dess att Jesus kommer. Amen!
