Direkt från missionsfältet beskriver här Berno Vidén några mycket dramatiska dagar för en haitisk familj i Palavé, Dominikanska republiken.
30 september
En tårögd och förtvivlad mamma sitter förtvivlad och uppgiven i sitt lilla skjul i Batey Palavé samtidigt som hon oroligt vakar över sina barn. Tioårige Jonathan är inte längre hemma. Han försvann spårlöst i torsdags kväll och det har redan hunnit gå fyra dagar utan att någon sett eller hört något från honom…
Jonathan var som vanligt ute i grannskapet och lekte med de andra barnen. Klockan var inte så mycket, men det hade hunnit börja mörkna.
Sista kontakten mamma Theresa hade med Jonathan var vid sjutiden. En halvtimme senare när hon skulle be honom komma in var han borta.
Samma kväll som Jonathan försvann gav sig familjen ut och letade. En morbror till familjen som bor i grannskapet gick ut klockan ett på natten. Det var oroligt och spänt i området och vanligtvis går ingen ut mitt i natten då det anses vara farligt. För morbrodern i fråga blir hela situationen för mycket att bära och han kollapsar, slagen till marken av en hjärtinfarkt. Två timmar senare är han död, och lämnar fru och sju barn efter sig.
Sorgen är stor i området i Palavé där alla känner alla och där ingen riktigt kan vare sig förstå eller förklara de abrupta händelser som på ett ögonblick förändrade livsvillkoren för minst två familjer. Hur var det möjligt att pojken Jonathan kunde försvinna från ett område där mycket folk var i rörelse och att ingen verkar ha sett något?
– Sista tiden har han börjat prata mera och jag kunde skicka honom på enklare ärenden till colmadon för att handla, säger mamma Theresa när jag frågar om han brukar försvinna ut ensam. Jonathan har nämligen en grav hörselskada.
Redan dagen efter försvinnandet anmäler Theresa händelsen till Palavés lokala polisstation. Hon åker även iväg till en av Santo Domingos TV-kanaler för att få hjälp att efterlysa Jonathan. Av polisen får hon ingen hjälp, vilket tyvärr är en alltför vanlig erfarenhet man får här i landet. Istället räknar man kallt med att de anhöriga ska utföra polisens arbete och börja söka efter ledtrådar.
Under hela lördagen råder febril aktivitet i Palavé. Många föräldrar uttrycker oro över hur ett barn bara kan försvinna utan att någon reagerar. Tillsammans med grannar och andra påbörjas en mer organiserad sökning i områdena kring Palavé. Bit för bit av den vida landsbygden betas av under ledning av Esther. Esther har varit lärare till Jonathan i Comunidad Maranatas skola, där han gick i en specialklass för barn med handikapp. Esther som är uppväxt i Palavé känner också till områdena och människorna som bor där bättre än de flesta. Samtidigt åker vi runt till samtliga polisstationer och vägkontroller med foto på pojken, för att alla ska vara medvetna om vad som hänt, och larma om något misstänkt äger rum.
Idag har i stort sett varenda buss som kör sträckan Palavé – Santo Domingo en efterlysningsaffisch fasttejpad i eller utanpå bussen. Alla vi mött uttrycker stor oro och lovar hålla ögonen öppna.
Vad som kan ha hänt Jonathan är det ingen som riktigt vågar prata om. Försvunna barn här i landet är alltför vanligt för att riktigt locka medias intresse. Dagligen informeras om mord, våld och andra maffialiknande uppgörelser och ofta är barn inblandade. Senast i dagens tidning skrevs det om inte mindre än fyra olika uppgörelser med dödlig utgång. Vem orkar då bry sig om att ett fattigt haitiskt barn är på villovägar?
Något alla i Palavé minns med skräck, är den pojke som försvann för fyra år sedan och sedan hittades under bron vid infarten till samhället. Kroppen var tömd på blod och organ saknades, förmodligen tagna för att användas inom svartkonst. Det är också vanligt att barn rövas bort för att sedan användas inom prostitution och illegala barnarbeten.
Nu är vi alltså inne på fjärde dagen efter försvinnandet och det var med tunga steg jag besökte mamman utan att ha några hoppingivande nyheter med mig. På jordgolvet var några slitna plaststolar utplacerade och under några ögonblick såg det ut som det var förväntansfulla blickar jag mötte. Samma slags blick jag sett hos en annan morbror till Jonathan dagen innan, då vi efter ett tips åkte till en bensinstation några kilometer från Palavé. En kvinna hade ringt och sagt att de hade en vilsen pojke där som hon tyckte stämde in på beskrivningen. När vi kom fram till macken såg morbrodern en pojke i en liknande blå tröja som Jonathan brukar ha på sig, men det var inte han. På macken visste de inte om någon försvunnen pojke överhuvudtaget. Falskt alarm.
Mamma Theresa berättar under besöket att familjen inte har några ovänner som kan tänkas ligga bakom bortrövandet. De är mestadels hemma på kvällarna och går de någonstans så är det till en näraliggande kristen församling för att vara med på mötena.
– Nu har jag bara två barn kvar, hinner hon säga innan rösten tar slut. Stämningen utstrålar en blandning av hopplöshet och övergivenhet. Vi samtalar en stund, om vad som gjorts, vad nästa steg blir osv. Regnet öser ner och hamrar som en ödessymfoni då det obarmhärtigt slår mot plåttaket. Ingen idé att säga något, orden drunknar i regnet. Men blickarna, sorgen, den tunga bördan, går inte att ta miste på.
Under besöket framför jag hälsningar från troende vänner i olika länder som är med och beder. Mitt i alla svårigheter är det trots allt en tröst att få lägga hela situationen i Guds händer. Han är aldrig långt borta.
…
1 oktober
För en stund sedan ringde Esther. Hon hade precis kommit hem från en lång dags sökande efter Jonathan. Tillsammans med en sökningsgrupp har de finkammat vägar och landsbygder som leder söderut från Palavé sett och kommit till ett område som heter Haina. De kom så småningom fram till en man som hade sett en pojke som stämmer in på beskrivningen av Jonathan. Mannen hade hittat honom gående ute vid en större motorväg och försökte prata med honom, men eftersom Jonathan är hörselskadad och nästan helt stum förstod de aldrig varandra. Pojken fick i vart fall sova över i en lastbil mannen hade. Mannen visste inte om att det finns en efterlysning på pojken varför han lät honom gå iväg på morgonen.
2 oktober
Jonathan är nu återfunnen och återförenad med sin familj! Med Esther i spetsen gav vi oss ut tidigt i morse för att fortsätta sökandet utifrån de spår som fanns. Jonathan hittades i ett hamnområde mer än en mil hemifrån. Av vittnesuppgifter att döma hade han irrat omkring kilometer efter kilometer i försök att hitta hem. Eftersom han är både stum och döv har han inte kunnat göra sig förstådd. På vilket sätt försvann han hemifrån i torsdagskväll? Allt tyder på att någon tog honom med sig.
Väl framme i Palavé blev det en enorm uppståndelse. Skaror av grannar kom ropande och skrattande för att dela glädjen då vi kom körande in i området. Mamma Theresa blev så tagen av att se sin son att hon svimmade. Efter en stund vaknade hon dock till och kunde omfamna sin lille Jonathan.
Ett stort tack till alla som på olika sätt bidragit till den lyckliga upplösningen av dramat. Vi har en bönhörande Gud!