Undervisning av Jan-Egil Hafsahl
Vi måste åter resa absoluterna. Sätta upp vägskyltarna och skriva texten klart. Vi måste skapa en sådan gemenskap att människan får identitet. Du är värdefull i gemenskapen. Du är inte vem som helst, inte bara en nomad på flykt genom tiden. Det gäller att skapa identitet i människan.
Bibeln lär att historien är indelad i tidsåldrar. Det finns ett grekiskt ord, ayon, som ibland blir översatt med tidsålder i vår bibel. Ibland blir det översatt med världen, och ibland med evighet. Det är litet beroende av vilken bibelöversättning vi använder oss av. Paulus talar exempelvis i Efesierbrevet 3:5 i den svenska översättningen om förgångna släkter. I norska bibeln står det ”forgangne tidsaldrer”. Han talar alltså om tidsperioder som har varit och ligger bakom. I Romarbrevet 12:2 säger Paulus: ”skicka er inte efter denna tidsålders väsende”. Här handlar det alltså inte om gångna tidsåldrar, utan denna tidsålder. Om vi återvänder till Efesierbrevet, nu 2:7, så säger han att Kristus ska bevisa sin nåds rikedom i de kommande tidsåldrarna.
Det finns alltså gångna tidsåldrar, och så finns den tidsålder som nu är och tidsåldrar som skall komma, enligt Paulus’ undervisning. De olika tidsåldrarna bygger på varandra så att den ena är förutsättningen för den andra. Exempelvis heter det i Galaterbrevet 3:19 i den norska bibeln att ”lagen blev lagd till”; i den svenska bibeln står att den ”blev efteråt given”. Och så står det att den har sin tid till dess att; en begränsad period. Den kom efter något och varade fram till något. I bibeln brukar vi för att förenkla indela i olika tidsperioder. Vi brukar tala om oskuldens tid, tiden före syndafallet. Så talar vi om samvetets tidsålder, och lagens tidsålder, och så talar vi om den tid vi nu är inne i; nådens, eller församlingens tidsålder. Och så brukar vi tala om tusenårsriket som kommer, och så talar vi vidare om kommande evigheter. Det är olika tidsperioder vi möter i den frälsningshistoriska tidslinjen.
Begreppet postmodernism, som vi har annonserat för den här eftermiddagen, hämtar vi inte ur frälsningshistorien, utan ur idéhistorien, eller vi kan snarare säga ut ur sociologins tidshistoria.
Jag har gjort ett påstående att vi lever i en postmodernistisk tid. Med tanke på att post betyder efter, säger jag att vi lever i en eftermodernistisk tid. Om detta är sant, innebär det också att det har funnits en modernistisk tid. Modernismen eller postmodernismen hänger inte i luften, utan bygger på något som har varit.
Vi lever alltså i en postmodernistisk tid; den tid som följer efter modernismen. Modernismen är ett resultat av något som utvecklats genom historien. Vi kan säga att dessa tidsperioder har sina specifika kännetecken. På sitt sätt skapar de sin tids människor. Ett exempel: Om jag talar om den mörka medeltiden, så snurrar det omedelbart till i vår föreställning, och vi ser framför oss en typ människor. Vi har liksom redan klart för oss hur de tänkte, hur de var klädda och vad de gjorde. Det är den mörka medeltidens människor.
På ett sätt kan vi säga att människan strängt taget är densamma i alla tider; därför att sanningen om synden, sanningen om frälsningsbehovet ändras inte. Men människotypen, alltså den typen människor vi ska nå med evangelium förändras och präglas av sin samtid. Den ena tidsperioden bygger på den andra; man kan inte riva loss den, det finns alltså en succession, en utveckling vi måste ta till oss.
När vi talar om idéhistoria, brukar vi gärna ta utgångspunkten ifrån antiken, så låt oss börja där. Antiken brukar räknas från tiden då Sokrates levde, omkring 400 år före Kristus och fram till Augustinus, fyra-femhundra år efter Kristus. Efter antiken följer medeltiden, en tusenårsperiod, som sträcker sig fram till 1500-talet. Idémässigt har vi i Italien Tomas av Aquino, och i Tyskland Mäster Eckardt. Dessa var de stora hjärnorna i tiden, de var med och formade sin tid. Historiskt var det då Marco Polo hittade vägen till Kina, och hundraårskriget pågick mellan England och Frankrike. Digerdöden härjade i Europa.
Den senare delen av medeltiden övergick i renässansen, som blev en tvåhundraårsperiod från ungefär 1350-1550. Då fick man en helt ny världsbild. Kopernikus bröt in och vände upp och ner på den världsbild man hade. Fram till nu hade jorden varit platt med fyra hörn, men Kopernikus sa att solen var mittpunkten, jorden kretsar runt solen och snurrar dessutom runt sin egen axel. Det här var totalt nytt, en helt ny världsbild. Samtidigt skedde stora förändringar för människan. Gutenberg uppfann boktryckarkonsten. Den var en total förutsättning för den senare reformationen. Människor kunde nu börja tillägna sig tankar och idéer i form av det tryckta och skrivna ordet, så att detta kunde komma in i varje hem. Detta var något alldeles revolutionerande i tidsålderns utveckling. Så kom då reformationen. 1517 bankade Luther upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg, och så var hjulet i rullning.
Ytterligare några tiotal år framåt i tiden kom reformationen till Norden med uppgörelse mot den katolska kyrkan. Renässansen flyter över i vad vi kallar barocken. Den varade ungefär ett hundra år. Där möter vi sådana människor som Galileo Gallilei, som tog upp tankarna från Kopernikus om världsbilden. Han blev sedan dömd som kättare av katolska kyrkan, men han gjorde samma påstående när det gällde världsbilden och systemet. Bland filosofierna fanns Francis Bacon och Thomas Hobbes som levde i Storbritannien. Han började tala om statsmakten. Det var första gången någon tog upp begreppet om själva statsmakten. Européerna började åka över till Nordamerika. Det stora trettioåriga kriget härjade i Europa. Och så hade man filosofer som René Descartes. Descartes trodde definitivt att det fanns en gud. Det var egentligen typiskt för de tider vi nu har behandlat. Det finns en gud, säger man. Descartes fick en efterföljare i Pascal, som också var en troende människa.
Så hände något. Efter Descartes och Pascal kom nya tankar in med Spinoza. Spinoza trodde också att det fanns en gud, han såg denna gud över allting och i allting. Det glider över i panteism. Gud är i naturen, i träden, i blommorna, osv. Det är en ny vinkling. Men alla dessa filosofer trodde på en gud.
Vi går nu in i en ny hundrafemtioårsperiod, upplysningstiden, som för med sig något alldeles nytt. Det var perioden från omkring 1650 till 1800-talets början. Det kommer något nytt, man sa: ha mod att bruka ditt eget förstånd! Det handlar alltså om förståndets eller förnuftets tidsålder. Rent idéhistoriskt möter vi Kant i Tyskland, John Locke och David Hume Storbritannien, Voltaire och Rosseau i Frankrike. Det var förnuftets tidsålder. Dessa tankar som rådde, ledde fram till franska revolutionen 1789, följd av Napoleonkrigen.
Gemensamt för alla dessa filosofer är att de säger att nog måste det finnas en gud någonstans i universum. Han kan ta sig olika former, tankar och idéer, allt från den rent evangeliska gudstron till panteismen. Men tanken att Gud finns har varit rådande genom alla dessa tider fram till upplysningstiden. Nu skulle det bli annorlunda.
Vi kommer fram till romantiken, eller senromatiken, från 1800 till 1860-1870. Då hände det kolossalt mycket. Det hände mer i Europa då än det hänt under århundraden innan. Den industriella revolutionen kom. James Watt hade konstruerat en ångmaskin som vände upp och ner på den industriella revolutionen. Hargreaves kom med sina spinnmaskiner. I England använde man barn att sota skorstenar. Franklin uppfann åskledare. Stevenson såg till att det började rulla fram ångmaskiner som lokomotiv. Man kunde förflytta sig från en punkt till en annan mycket snabbare än någon gång i historien, för man byggde järnvägslinjer. Det var något alldeles nytt. Bell kom med en helt ny uppfinning. Man kunde ordna en koppling och höra en människa många kilometer bort. Det var telefonen som gjorde sitt intåg i historien. Plötsligt kom människorna så nära varandra. Snabbt förflyttade man sig från plats till plats genom telefonen. I hemmen såg det också så annorlunda ut, sedan Edison uppfunnit glödlampan. Man tryckte på en knapp och det blev ljust! När det gällde tidsbegreppen levde man inte längre med solen och ljuset, utan en helt ny värld hade flyttat in i familjen.
Så kom Lumière som började med underhållningsindustrin. Man samlades i hela Europa och tittade på bilder och genom filmindustrin såg man människor som rörde sig på filmduken. Man kunde se reportage från andra världsdelar. Det var något helt sensationellt. Världen krympte under upplysningstiden. Det fanns ett par bröder som hette Wright. De experimenterade med något som bar genom luften, och som kunde bära människor med sig. Det var flygmaskinen. En totalt ny värld för den industriella människan. Auguste Comte såg detta tydligt. Han insåg att det skedde något med romantikens människor, därför att det kommit en industri som förändrade dem. Comte beslutade sig för att studera relationerna mellan samhällsutvecklingen och människan. Han kallade den nya vetenskapen som han här introducerade för sociologi. Ett helt nytt begrepp kom in i historien. Man började intressera sig för hur en människa formas av det som händer omkring henne i form av tekniska nyvinningar och andra ting.
Rent idéhistoriskt fanns det nu krafter som stod emot varandra. Å ena sidan var det Fichte och Hegel, som talade om staten, rätten, religionen och moralen. Man sade att historien utvecklas genom andliga idéer. Det hade varit gångbart hela perioden, men nu var det en som protesterade och sade: Nej, det är de materiella och ekonomiska idéerna som skapar historien. Marx, satte sig ned tillsammans med Engels och formade det kommunistiska manifestet, 1848. Idéer som sedan togs upp av Lenin.
År 1859 kom det ut en bok som hette Origin of species (Om arternas ursprung). Den skrevs av Charles Darwin. Han kom med det vi kallar utvecklingsläran. Den vände upp och ned på allt vad människor föreställt sig, nämligen att vi skulle vara skapade ur Guds hand. Nu bröt den naturvetenskapliga, den positivistiska perioden in. Stuart Mill i England, tog upp detta och sa: Etik är något man först måste testa. Etiken är inget absolut. Tidigare hade man sagt att Guds Ord var etikens grundregel. Nej, sade han, vi får se på de olika idéerna; vad som för något positivt och vad som för något negativt med sig. Så formade man en helt ny etik utifrån de strömningar som var i tiden.
Nu sparkas alltså Gud åt sidan. Man har inte längre användning för den gamle guden, hans tankar och filosofi – ända fram till Nitzche, som rent ut proklamerade att Gud var död. Han avled av ålderdomssvaghet, och nu finns inte längre någon Gud att ta ställning till.
Vad blev resultatet av Gud-är-död-teologin? Jo, människan började leta efter nya ideal. Det är klart att när Gud är borta, hela den kristna etiken – när man inte längre har den bakgrunden, då måste man söka sig fram efter nya ideal. Tiden från 1800-talet till omkring 1990 är den tid man kallar modernismen.
Darwin har förklarat för oss varifrån vi kommer. Det finns en rad inte värst välsedda släktingar, ända från kvastfisken till dig och mig. Marx säger att vi är helt prisgivna åt historien som för oss vart den vill, det är historiens utveckling genom ekonomin som kommer att styra människans framtid. Freud säger att vi inte har någon som helst insikt i vilka behov vi har. Det enda som kan hjälpa oss är att psykologin kommer in i vår värld som den enda hjälpare och tröstare människan behöver.
Så kom Watson med behaviorismen; beteendevetenskapen, som förklarar att tanken att människan skulle ha en fri vilja är förlegad. Därför att i grund och botten är människan som en kråka eller duva. Vi uppför oss enligt helt andra regler. Vi är på djurets nivå. Skinner talade om den fria barnuppfostran. Nittiofem procent av oss är en produkt av hans tankegång. Så kommer Einstein och säger att egentligen kan vi inte bedöma något alls, eftersom allt är relativt.
Då är det inte mycket kvar. Gångna tiders tankar är skrotade, de gamla begreppen och normerna är borta. Idéerna för medmänskligt samliv är borta. Gud har avgått med döden genom ålderdomssvaghet. Om det fortfarande skulle finnas en och annan som säger att Gud finns till, så är det en liten klubb för speciellt intresserade. Kyrkan blir en liten sekt. Så kommer nya ord in i den senare modernismen. Bekvämlighet. Komfort. Man talar om fart, hälsa, överflöd, teknik och vetenskap. Det är jargongerna för den nya tiden. Modernismen tar över upplysningstidens tro på evig framgång. Varje generation ska få det litet bättre än förra generationen. Vi gör framsteg hela tiden. Det min mamma och pappa kämpade för, det tar jag som självklarhet, och jag förväntar mig att mitt liv ska vara litet bättre. Och vi förväntar oss att nästa generation ska ha det ytterligare litet bättre. Det är alltså drömmen och visionen om evig framgång, eviga framsteg för människan.
I modernismen har vi trots allt några absoluter. Exempelvis i politiken har vi absoluter. Antingen tror man på höger-radikala krafter eller vänster-radikala krafter. Man har placerat sig där någonting är absolut. Man tror på de politiska idéerna som någon förespråkar och associerar sig med dessa idéer. Det fanns en hel generation som sa med Per-Albin Hansson: -Det här var sanning! Eller med Tage Erlander: -Det här var sanning. Så flyttar man sig mellan absoluter och identifierar sig med dessa absoluter. Detsamma gäller kulturellt, socialt och religiöst. Antingen tror jag på att Gud finns, eller att han inte finns. Eller så kommer man i ett mellanläge – antingen finns Gud eller inte. Då är man absolut agnostiker. Det finns alltså något som är absolut. Dessa absoluter kulminerar när vi kommer fram till slutet av 1990-talet i yuppiekulturen.
-Jag har absolut tro – på mig själv! Jag tror på min framgång. Jag tror på min lycka, jag tror på min succé, jag tror på min hälsa, jag tror på mitt välstånd. Det är egotripparnas tidsålder. Det är modernismen.
Vad är postmodernismen? Redan under 1970-talet började man på franska universitet tala om ett nytt filosofiskt begrepp. Man hävdade där att ett paradigmskifte var på gång. Man började på dessa universitet att tala om att det kommer en ny tid efter oss, och den tiden, efter alla moderniteter kallas postmodernismen. Vi ser det nu. I skuggan av den egocentriska människan har växt fram en helt ny ungdomskultur. Det är en helt ny tid med ett nytt folk. Den generationen har haft TV som fosterföräldrar. Reklam, och informationsteknologi har man fått in med modersmjölken. Den postmoderna människan har tillgång till enorm information. Hon kan med ett enkelt tryck på fjärrkontrollen besluta vad hon vill se, vad hon vill höra och välja ut åt sig. Det är den nya teknologin. Med ett tryck försvinner världen. Med ett annat tryck kommer det man önskar att se, formas och bildas av. Den postmoderna människan är superurban. Med bruk av bröderna Wrights uppfinning flyttar hon sig mellan olika stora städer i världen. Ibland landar den postmoderna människan även i vår egen tid. Då sitter hon på café och dricker kaffe latte eller något i den stilen tillsammans med andra, under det att hon hela tiden håller sig informerad med sina vänner med hjälp av den nyaste teknologin. Man vet allt som försiggår. Man har landat, men håller sig hela tiden uppdaterad. Man är vän med hela världen, hela världen flyttar in i min värld. Den postmoderna människan har status.
Sociologerna har givit den postmoderna människan ett namn, ett tecken. Hon har fått namn från den matematiska benämningen för det okända, generationen X. Hon är den okända i tiden, helt annorlunda än andra tiders människor. Den postmoderna människan har en enorm frihet att välja. När man har frihet att välja, är inte valet speciellt intressant. För tycker man inte om det första valet – klick – går man till ett nytt val – klick – så är man inne på ett nytt val, och man är hela tiden i omformning. Det finns alltså inga absoluter längre. Man formas hela tiden. I modernismen var resonemanget ungefär så här: Om jag tar den här utbildningen, så kommer jag att få detta jobb, och med det jobbet dessa inkomster. Och med dessa inkomster kan jag leva detta liv. Det fanns alltså en viss konsekvens i valen. Utifrån sina värderingar gjorde man vissa val som fick konsekvenser. Det fanns en tidslinje man följde, från förtid, nutid och framtid.
För den postmoderna människan har tidsbegreppet en annan form. För att framställa den postmoderna människan så måste det vara en massa olika korta, små linjer på olika nivåer och dessa linjer har inget sammanhang med varandra. Varje stycke illustrerar på sitt sätt nutiden. Man lever absolut i nuet, utan att det finns kopplingar mellan de olika ramarna. Det de postmoderna människorna gör i ena ögonblicket, har egentligen väldigt litet sammanhang med det de väljer att göra i nästa ögonblick. Tiden hänger rent ut sagt inte samman. Människan är fri att välja sin historia, fri att förkasta, fri att välja något nytt. Hela tiden är denna människa i ständig omstrukturering och omformning. Den postmoderna människan har ansvar bara för sig själv och i nuet. I den grad man ska tala om en postmodern personlighet, måste det vara en människa som ständigt är i omformning. Man måste ständigt hålla sig ajour med vad som är inne för ögonblicket; i storstadsmiljön, teknologin eller på andra olika nivåer och områden. För att ha chansen att följa med, måste man ständigt vara inne och uppdaterad. För det som är inne idag, är definitivt inte inne i morgon.
Man måste hänga med i denna process om man över huvud taget ska överleva som människa. Stackars människor! Man ser det på alla områden. Till exempel klädmodet. I morgon går hela det postmoderna människosläktet exakt lika klädd, och nästa vecka så är det något annat som är inne, och man måste hela tiden omstruktureras och hänga med. Likadant med de tekniska nyvinningarna. Man kommer inte dragande med någon gammal mobil. Man måste vara up-to-date, ny, fräsch. Hänger du med? Det är den postmoderna människan. Det är totalt omöjligt att tala om någon gemensam kultur. Allt är privat. Allt är tillfälligt. Alternativet är bara ett: du måste ständigt hålla utkik om vad som rör sig, och hänga med i svängarna. Man måste låta sig förändras hela tiden i överensstämmelse med vad som är nu – i detta nu. Därför möter man människor som hela tiden förändras. Man känner knappt igen dem från vecka till vecka. Därför att det är nya personligheter som hela tiden omformas beroende på teknik. Beroende av vad som för tillfället är inne. I den engelskspråkiga världen talar man om ”the sibling society” – syskonsamhälle. Därför att nu handlar det inte längre om föräldragenerationen som fostrar sina barn. Nu är det ungdom som fostrar ungdom. En helt ny samhällsstruktur. Föräldrarna är inte längre uppfostrare, utan barnen har övertagit styrningen av sitt eget liv. Det som var aktuellt igår är inte aktuellt idag, och man måste följa med. Därför är relationerna mellan föräldrar och barn definitivt i stöpsleven. När min pappa såg att jag hade behov av fysisk aktivitet, så sa han: -Jan, nu går vi ut och fiskar tillsammans! Vi tog metspöt och vandrade tillsammans över fjället, och min pappa pratade med mig. Så fick jag fysisk aktivitet och fostran samtidigt. Han talade med mig om de vuxnas värld, och så formades jag av hans tankar och idéer.
I dag, i bästa fall, om man ser att barnet har behov av fysisk aktivitet, så säger pappa eller mamma: -Jag kör dig till träningen. Så skjutsar man barnet till idrottsaktiviteten, där det fostras tillsammans med sin generation. I bästa fall säger pappa: -Jag väntar i bilen tills timmen har gått, så får du skjuts hem! Det har hänt kolossalt mycket. ”The sibling society”. Barn fostrar barn. Den nya generationens samtid fostrar varandra. Och vi är som föräldrageneration satt på undantag. Det här är sanningen om vårt samhälle. The sibling society. Från att ha varit uppfostrare, har föräldern blivit omsorgsperson. Den som kör bilen med barnen till träningen och sitter och väntar en timme eller två tills de kommer ut. Då har de haft sin socialisering.
Övergången från modernismen till postmodernismen finner du främst i sanningsbegreppet. I modernismens tid hade vi sk absoluter på alla områden. Politiskt, kulturellt, socialt, religiöst. I den postmoderna tiden har sanningsbegreppen blivit individualiserade. Jag bestämmer vad som är sant för mig. Jag tycker. Det här är sant för mig. Det är inte säkert det är sant för dig, men det känns bra så här. Det här är sant för mitt liv, så här tycker jag. Sanningen blir personifierad, individualiserad. Det här är bra för min del. Nog om det. Och är det inte bra, så byter jag. Enkelt. Det här är sant för mig idag. Nu. På religionens område kan den postmoderna människan välja på översta hyllan i religionernas värld. Hon tar det som hon tycker passar. Hon kan ta litet av varje. Det är inte säkert att det har något logiskt samband – men vad då då? Det här är bra för mig. Det här tycker jag är riktigt. Och kom inte och ifrågasätt det jag tycker är riktigt. Känner du igen jargongen? Så har man sin egen religion, i den mån man har en religion. Det man tycker är bra.
Om man inte längre har någon absolut grund för sin tro, då flyter det hela ut. Hör ni, egentligen har väl alla religioner samma Gud i alla fall, de har bara olika namn. Och då är det inte så viktigt att tro på det ena eller andra – alltsammans blir en enda smörja. Det är Gud. Jag tar den bit jag tycker är bra för min del. Det behöver inte finnas någon logik i det, jag har valt det som är bra för mig. Det som passar. Det är inte enkelt. I det postmoderna landskapet har man inte längre något att orientera sig efter. Människan är totalt övergiven åt sig själv, och måste göra alla vägvalen ensam, när de gamla vägskyltarna är tomma, eller omöjliga att läsa, för de är en produkt av tiden. Det finns inga klara anvisningar. Allt är omöjligt att läsa. Står det över huvud taget något att läsa på dem? Så har människan blivit en hemlös nomad i en postmodern öken. Det är postmodernismen.
I modernismen fanns hela tiden drömmen om något som var bättre. I postmodernismen är utopia utbytt mot dystopia. Där är framtidsdrömmen borta. Den försvann samtidigt med de brutna familjerelationerna i vår värld och den förlorade tillhörigheten. Jag hör inte hemma någonstans. Eller som Johnny Logan säger i En handelsresandes död: ”Jag vet inte vem jag är och därför vet jag inte vart jag är på väg”. Det är den identitetslösa människan, det är de brutna relationernas tid. När ingenting är absolut, när det inte finns några skyltar som säger: ”Här är vägen”. Vad gör människan, totalt övergiven i sin egen öken?
Ändå gör jag ett påstående: Det finns en dröm om att få tillhöra någonstans. Drömmen om en identitet, om en plats där jag hör hemma. Och den postmoderna människan har inte fått det svar hon begärt.
Jag ser inte ofta på TV, men jag har läst litet om såpoperorna som går. Jag tycker jag känner igen hur drömvisionerna går. Det finns snälla vänner. Friends. Någon som jag kan höra ihop med, någon som bryr sig om. Såpoperan, där den postmoderna människan sitter och drömmer sig bort. Tänk om jag fick leva i en sådan värld, där jag hade sådana vänner och sådan tillhörighet – här hör jag hemma. Men den här världen är inte som på TV. Man upplever hemlösheten, trots allt.
Sett ur min utgångspunkt, är det drömmen om Edens lustgård. Sett ur min utgångspunkt är det drömmen om tillhörighet. Jag tror att människan liksom känner: det är nog sant som han säger. Nog är det en bild av vår värld. Här ligger din och min möjlighet som evangeliets budbärare.
1981 hade vi de stora homo-mötena. Vi satt i en dialog med henne som var ledare för Förbundet av 1948, alltså den lesbiska frigörelseorganisationen i Norge. Då var det fråga om att vi inte fick kritisera eller se ned på dem. Men så sa vi: -Efter detta kommer långtgående krav att man vill ingå familj, adoptera barn, få hjälp att få barn. Jag minns att hon sade: -Aldrig, det vore helt perverst, sa hon då. Det har gått 25 år. Nu är vi där. Och jag tror att tiden som ligger framför kommer utvecklingen att gå allt snabbare. Nu kommer kraven: om jag har sann kärlek till den eller den, så kan jag kräva att få den legitimerad. Det finns ingenting som är absolut.
Så kommer kristenheten och tror att den har ett erbjudande, när den egentligen serverar samma smörja av postmodernism där ingenting är absolut. Där allt bara flyter. Kom till oss, du kan vara som du är, göra vad du vill! Vi är i alla fall tillsammans och har det fint i gemenskapen. Strunt! Det är postmodernism med kristet förtecken och ingenting annat. Och det kommer definitivt inte att hjälpa en enda människa som är på vandring i postmodernismens öken.
Vad vi måste göra, är att åter skriva namnen på de gamla vägskyltarna och se till att de blir läsbara. Vi måste ha något som är absolut. Jag vågar påstå att den postmoderna människan längtar efter absoluter. För henne har alla relationer gått i upplösning.
Jag minns när jag var pojke, så kom någon till skolan och berättade att hans föräldrar skulle skiljas. Det gick som en chock genom klassen. Jag sprang hem, alldeles gråtfärdig och skräckslagen, och frågade mamma: -du ska väl inte gå ifrån pappa? Familjen var den stabila och trygga värld jag hade. Den människa som växer upp nu, vet knappt vad familj är och sin socialisering har hon inte mött inom familjen eller i församlingen, utan tillsammans med sibling society.
Vi måste åter resa absoluterna. Sätta upp vägskyltarna och skriva texten klart. Vi måste skapa en sådan gemenskap att människan får identitet. Du är värdefull i gemenskapen. Du är inte vem som helst, inte bara en nomad på flykt genom tiden. Vi ska skapa identitet i människan. Här hör jag hemma, detta är mitt hem. Hon behöver inte se kopior av den postmoderna människan. Hon måste få se människor som vågar vara annorlunda. Det längtar hon efter. Möta någon som hon kan se upp till och se att han eller hon är annorlunda. De som går raka i ryggen genom tiden, annorlunda, med ideal i församlingen.
Det går inte med flummighet. Den postmoderna människan söker något som är annorlunda, något absolut. Det är evangeliets möjlighet i vår tid. Det är utmaningen till dig och mig som kristna, att skapa relationer, skapa en värld, skapa en församling som är annorlunda än denna tidsålder. I församlingen – om den fungerar kan smärtan av brutna relationer helbrägdagöras. Där kan man få en plats, där man känner: här hör jag hemma. Gud i himlen, hjälp oss att som ditt folk mitt i en postmodern miljö de brutna relationernas miljö återigen skapa något som står där definitivt och absolut. Detta är vägen, vandra på den!
Jag tror att evangelium kan förändra generation x till en Jesus-generation, om evangelium får släppas till. Människor som inte går okända genom tiden, men människor som vet på vem de tror. Gud vill använda sin församling, han vill använda dig och mig. Herre, fräls oss ifrån flummigheten. Gör oss till förmedlare av dessa absoluter. Det finns ett namn givet under himmelen genom vilket vi kan bli frälsta – det är fortfarande namnet Jesus. Det finns ett namn, inte ett myller av namn. Och låt oss inte blygas för evangelium, utan proklamera det i Herren Jesu namn. Här hemma och på missionsfälten. Det finns ett namn givet under himmelen genom vilket människan kan bli frälst. Det är utan diskussion, det är absolut och står där för sig själv. Det är evangelium som kan förvandla en rotlös människa till en människa med ryggrad. Ja, jag vet på vem jag tror!
Gud välsigne dig! Amen.