fbpx

Så med tårar – skörda med jubel

Appell av Marja Strömmare

Jag tänkte ta med er till en katastrof. För ett par år sedan, dagarna kring nyårsafton, var det ett stort lerskred i Gjerdrum i Norge. Det var under natten då människor låg i sina hus och sov som hela kvarter försvann. Jag kommer ihåg hur jag dag och natt följde tragedin.

Där i Gjerdrum rasade hus och bilar, och människor låg där nere i det stora raset. Man säger att man hörde nödrop, att man hade telefonkontakt med människor som var instängda. Det första dygnet kunde inte räddningspersonalen ta sig ner till de drabbade då det var alldeles för farligt. Marken rörde fortfarande på sig och man kunde inte riskera ytterligare liv för att gå ner och rädda de här människorna som fanns där.

Det här drabbade mig och jag fick se det som hände på ett bildligt sätt. Vi vet att vi går under utan Gud. Jag är så lyckligt lottad att jag tror att jag har fast mark under fötterna. Men det finns människor som ligger där nere i rasmassorna, bildligt talat, utan Gud och utan hopp.

Det första dygnet i Gjerdrum så sände man ut drönare och helikoptrar för att se om det fanns någon att rädda. Sedan gjorde experterna bedömningen att man kanske, möjligtvis, kunde ta sig ner, men man kunde inte gå på marken nere i rasmassorna. Det är nämligen så i Norge och på många ställen i västsverige också, att det är kvicklera i marken. Kvicklera fungerar på det sättet att när den är stilla och fast så rör den sig inte. Då är det stadigt att bygga. Men så fort det försvinner en jordmassa eller kommer till vatten, då blir kvickleran flytande. Det var vad som hände.

Jag talar också bildligt då jag tänker att i våra samhällen, i vår värld, där är det stora jordmassor som har flyttats undan. Människor står inte på någon fast grund.

Vi vet att den fasta grunden är Guds ord och försoningen i Jesus Kristus. Men vi vet också att det har tagits bort ifrån människorna. De har ingen fast mark under fötterna.

Till slut kom experterna på att om vi lägger ut frigolitplattor nere i raset, då kan vi försöka ta oss fram till husen för att se om det finns någon att rädda. Man lade ut plattorna en efter en och fick på det sättet en stabilitet där man vågade sätta ner sina fötter. Man tog sig försiktigt ner i rasmassorna. Men rätt vad det var så ljöd larmet om att nu rörde sig massorna, och då fick hundar och räddningspersonal skynda sig upp. Men man lyckades till sist ta sig ner, steg för steg, med fast mark under fötterna.

Vår fasta mark under fötterna är Guds löften till oss. Jag kanske känner att jag har stadig mark när jag står här och tittar ut över rasmassorna nere i gropen. Du kanske känner att du står på stadig mark, men vi måste ta oss ner till människorna som inte har någon stadig grund, de som sitter fast i det de har byggt, i det de har köpt eller det de har upplevt och varit med om.

Jesus är vår fasta klippa och han vill komma dithän att vi kan gå ut på Guds löften, hans uppståndelsekraft, steg för steg och ta oss ut till människorna.

Det här var ju ingen glädjepredikan, men jag tror att vi behöver få uppleva lite förkrosselse också. Själavinnarglädje, något man talade mer om förr i tiden. Jag vill drabbas utav det. Jag vill inte stå där på kanten och se människor gå under. Jag ber Gud om att han ska skicka mig. Jag tänker att om det är din önskan att få mer utav det här att så med tårar. Var inte rädd för känslorna, tårarna och förkrosselsen. Den som sår med tårar ska skörda med jubel.

Relaterade inlägg

Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x