fbpx

Utanför lägret (del 1)

I Hebreerbrevets sista kapitel finner vi uttrycket ”utanför lägret”. Vi läser i kapitel 13:10-13:

Vi hava ett altare, från vilket de som göra tjänst vid tabernaklet icke hava rätt att få något att äta. Det är ju så, att kropparna av de djur, vilkas blod översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för synd, ”brännas upp utanför lägret”. Därför var det ock utanför stadsporten som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom ”utanför lägret” och bära hans smälek.

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Här ser vi att kropparna av de djur vilkas blod översteprästerna bär in i det allra heligaste bränns upp utanför lägret. Det här liknas vid Jesus. Det finns inga andra offer vilkas blod bärs in i det allra heligaste, förutom offren som hölls samman med det som kallas för den stora försoningsdagen, Yom Kippur. Först då bärs syndofferstjurens blod och syndoffersbockens blod in i det allra heligaste. Gällande alla andra offer kommer blodet aldrig längre än till det heliga.

Av två bockar är det en bock som offras, och vars blod bärs in i det allra heligaste, vilket kan jämföras med Jesus. Men Jesus kallas inte för tjuren, inte heller kallas han bock. Han kallas Lammet.

Uttrycket “utanför lägret” förekommer dock flest gånger i 3 Moseboken, vilket är en oerhörd bok. Den är så speciell. Se på syndofferstjuren till exempel. Hans hud och kött och orenlighet ska ut utanför lägret och brännas upp. Men det handlar också om den spetälske. Den spetälske ska bo utanför lägret, men Jesus kallas inte för den spetälske; däremot botade han den spetälske. Det står också om prästsönerna vars döda kroppar bars ut utanför lägret; prästsönerna som bar fram främmande eld. Men Jesus kallas inte för prästson, han kallas för Guds Son. Han bar inte fram främmande eld, men ändå så kommer hans döda kropp att hängas där på korset. Uttrycket återkommer vid ännu fler tillfällen i 3 Moseboken, den bok som faktiskt är ägnad åt att på ett alldeles bestämt sätt markera lägret, liksom även 2 Moseboken gör det på sitt sätt.

Det handlar om tabernaklet i öknen, som befinner sig mitt i lägret. Tabernaklet där prästerna gör tjänst. Tabernaklet där det på förgården står ett altare. Om det heliga tabernaklet står det att det hade sin särskilda konstruktion, och det är just det här som Hebreerbrevets författare anknyter till i det brev som är riktat till hebréerna. Det är inte utan vidare som författaren till Hebreerbrevet gör sig denna oerhörda möda att förklara för hebréerna evangelium i jämförelse med det som hävdas djupast från Gamla testamentet, från 3 Moseboken. Och här i Hebreerbrevet 9:1-5 beskriver författaren just detta:

Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom. Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas ”det heliga”. Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet, ett som kallas ”det allraheligaste”, med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor. Där ovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggade nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke tillfälle att tala.

När han skrev det här brevet så skrev han att ”vart särskilt av dessa föremål är nu inte tillfälle att tala”. Det kanske skulle komma ett sådant tillfälle. Det borde det väl göra förr eller senare i den kristna församlingens historia när det här är ett sådant oerhört ämne. Tabernaklet som hade sina bestämda mått och som Mose redan i 2 Moseboken får tydliga instruktioner om. Det står om hur han får särskilt veta vad som stadgats om tabernaklet. Och han får inte bara veta det – han får dessutom i uppdrag att utse de personer som skulle förfärdiga tabernaklet. Och de skulle inte göra det utan att ha Guds Ande; de som förfärdigade tabernaklet var uppfyllda av ande och vishet. På ett särskilt sätt ser vi tillbaka på Guds handlande, på själva skapelseverket, men det pekar också framåt mot försoningen. Det finns mycket här som är intressant, och som vi uppenbarligen kan lära av.

”Om vart särskilt av dessa föremål är nu icke tillfälle att tala.” Författaren ville få fram undervisningen om Jesus, om hur Jesus Kristus kommer i överensstämmelse med Guds löften, och detta gör honom så stor.

Det finns ju de som förs ut utanför lägret därför att de inte håller måttet enligt lagen. Exempelvis den spetälske. Han ska ut, utanför lägret. Han får inte vara med inne i lägret. Han ska bo utanför. En annan som ska föras ut utanför lägret som också 3 Moseboken talar om är hädaren som hädar.

Jesus Kristus jämförs med syndofferstjuren, men han kallas inte tjur. Han kallas lamm. Jesus Kristus jämförs på sätt och vis med den spetälske, men han var inte spetälsk. Han botade spetälska. Han jämförs på sätt och vis med prästsönerna, men han kallas aldrig prästson, han kallas Guds Son. Han jämförs på sätt och vis med hädaren. Han kallades hädare, men han var ingen hädare. Hädaren skulle föras ut utanför lägret och stenas till döds, liksom sabbatsbrytaren.

Jesus Kristus höll inte måttet enligt lagen. Men inte på det viset som hädaren eller den spetälske inte höll måttet, fastmer, Jesus överträffade lagen. Han överträffade de mått som lagen satte. Det här kommer tydligt och klart fram i exempelvis Bergspredikan och i hela Jesu gärning. Hebreerbrevets författare förklarar utifrån 3 Moseboken, som bestämt stadgar om prästämbetet och prästgärningar, att vi ska vara präster av Levi stam som utför gudstjänsten i tabernaklet. Hebreerbrevets författare undervisar också om hur Jesus inte kommer från Levi stam. ”Det är en känd sak.” Vi har det här uttrycket just i Hebreerbrevet 7:11-16.

Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska prästadömet – och på detta var ju folkets lagstiftning byggd – varför hade det då behövts att en präst av annat slag, ”efter Melkisedeks sätt”, skulle uppstå, en som icke nämnes ”efter Arons sätt”?(Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen förändras.)Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid altaret. Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om präster. Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri, att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer av oförgängligt liv.

Hur ser den kraft ut som kom av oförgängligt liv? Det kan vi lära någonting om genom att studera Jesus, genom att ägna oss åt att söka Gud genom honom. Hur ser den kraft ut som kommer av oförgängligt liv? Den 3 Moseboken arbetar mycket med bilder, och framställer saker och ting med bestämda mått. Det är en byggnad, nej, ett tabernakel som reses med sina bestämda mått där mitt i lägret. Men den verksamhet som utförs där i lägret, framförallt i de första sju kapitlen, handlar om lagar och om offer. Ikapitel 4 läser vi om syndoffret, om det skulle vara enskilda syndare eller om hela folket syndade. Det står om en tjur här också, när det handlar om det stora försoningsoffret:

Men tjurens hud och allt hans kött jämte hans huvud och hans fötter hans inälvor och hans orenlighet, korteligen, allt det övriga av tjuren, skall han föra bort utanför lägret till en ren plats, där man slår ut askan, och bränna upp det på ved i eld; på den plats där man slår ut askan skall det brännas upp (3 Mos 4:11-12).

Den här syndofferstjurens blod förs inte in i det allra heligaste, utan det bärs in i det som kallas för det heliga.

I 3 Moseboken kapitel 16 står det om syndofferstjuren och två bockar. Den ena bocken ska offras åt Gud, den andra ska släppas fri ut i öknen åt Asasel. Men de offer som då bärs fram, om dem står det på samma sätt som när det gäller kropparna:

Och syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev inburet för att bringa försoning i helgedomen, skola föras bort utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud och kött och orenlighet (3 Mos 16:27).

Det här jämförs med Jesus när han blir korsfäst. Det står så oerhört i Hebreerbrevet om vad Jesu gärning innebar, vad hans död på korset, hans uppståndelse och härlighet innebar. Men så står det i sista kapitlet:

Låtom oss alltså gå ut till honom ”utanför lägret” och bära hans smälek (Hebr. 13:13).

Förklaringen till detta är alltså att kropparna av de djur vilkas blod översteprästen bär in i det allra heligaste till försoning för synd bränns upp utanför lägret. Därför var det ock utanför stadsporten som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Det jämförs alltså här med de kropparna, hud och kött och orenlighet. Tänk vad mycket härligt som sker när Jesus dör, när han uppstår, och det får vi sannerligen inte förlora i sikte. Men här står det att vi ska ut till platsen som jämförs med `hud och kött och orenlighet`; att finna sin plats vid korset inför den korsfäste. Det hör till för att få hela bilden av honom.

Detta är så fantastiskt stort. Syndofferstjuren. Men han kallas inte tjur. Han kallas lamm.

När Aron hade framburit sitt första offer innebar det en väldig sanktion, och det ville hans söner likasom nappa tag i. Vi kan läsa om Arons första offer:

Och eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. Och allt folket såg detta; då jublade de och föllo ned på sina ansikten (3 Mos 9:24).

Sedan står det:

Men Arons söner Nadab och Abihu togo var sitt fyrfat och lade eld i dem och strödde rökelse därpå och buro fram inför HERRENS ansikte främmande eld, annan eld än den han hade givit dem befallning om. Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de föllo döda ned inför HERRENS ansikte (3 Mos 10:1-2).

Deras döda kroppar måste någon ta sig an:

Och Mose kallade till sig Misael och Elsafan, Arons farbroder Ussiels söner, och sade till dem: ”Träden fram och bären edra fränder bort ifrån helgedomen och fören dem utanför lägret.” Då trädde de fram och buro bort dem i deras livklädnader, utanför lägret, såsom Mose hade sagt (3 Mos 10:4-5).

Vi kan läsa om den spetälske i 3 Moseboken. Boken handlar också om orena djur, men även om rena för all del. Det handlar om oren flytning. Och allt det här ska prästerna ska stå mitt uppe i. Det här är också ett vittnesbörd om hur syndaren behöver hjälp, behöver räddas, och om hur den rätta prästtjänsten egentligen bör se ut, och om hur den rätta prästen är. Här ser vi i det levitiska prästadömet konturerna av en rätt och värdig prästtjänst, som står mitt i allt det här – ursäkta uttrycket – snusket. Han står där och tjänar troget Gud, liksom Jesus gjorde när han kom. Han kallas inte för spetälsk, men han botade spetälska, och han delade spetälskas öde. Han kallas för hädare men han var verkligen ingen hädare, men liksom hädaren i 3 Moseboken 24 fördes han ut utanför lägret för att stenas till döds. Så fördes Jesus ut utanför lägret för att korsfästas.

”Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.” Vad lagen verkligen tecknar bilden av är ju den förlorade människan, och den tecknar också på ett väldigt intressant sätt hur Gud, den levande guden, tänker på åtgärder. Men de här åtgärderna kommer inte riktigt att kunna förverkligas förrän hans löften går i fullbordan. Jesus tar de här stegen:

”Därför var det ock utanför stadsporten som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom »utanför lägret» och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden. Så låtom oss då genom honom alltid till Gud ”frambära ett lovets offer”, det är ”en frukt ifrån läppar” som prisa hans namn (Hebr. 13:12-15).

Det handlar om ett tabernakel som har sina bestämda mått. Gud som har byggt allt har räddat människor genom sina sällsamma instruktioner för byggnationer. Det står om Noas ark och om tiden före floden. Hur beskrivs den tiden?

Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden uppfylldes av våld. Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden. Då sade Gud till Noa: ”Jag har beslutit att göra ände på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill fördärva dem tillika med jorden” (1 Mos 6:11-13).

Tidigare står det:

Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden, och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda, då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han blev bedrövad i sitt hjärta. Och HERREN sade: ”Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.” Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon (1 Mos 6:5-8).

Noa fick i uppdrag att bygga en ark. Ett underbart bygge tillsammans med Gud. Sen kom floden och utplånade allt. Vi läser om tiden efter floden och det verkar inte då vara riktigt så illa, och det var inte så mycket våld. Man var då mer konstruktiv och började bygga, står det. Problemet var dock att man byggde utan Gud. Man byggde då en stad och man byggde ett torn, vars spets skulle räcka upp i himlen. Och resonemanget var, “så att vi inte blir kringspridda”.

När Noa byggde tillsammans med Gud, när han byggde på Guds befallning, då blev det till räddning. Men när människorna byggde av sig själva, utifrån eget resonemang … människans tragiska öde. När hon gör ont, då är det väldigt illa, men det är inte säkert att det alltid är så bra att hon gör gott heller. Bygga och att vara konstruktiv är ju gott, men att bygga utan Gud är dödfött. Bygget måste stoppas, och Gud stoppade Babelstornet.

Så kom räddningsaktionen då Gud för en hel nation ut från träldom, och han ger också här ett uppdrag att bygga, eller att tillverka någonting, att skapa något. De som då byggde tabernaklet skapade tillsammans med Gud. De var uppfyllda av ande och vishet, och de skapade tillsammans med honom.

Att få vara med och gå in i det verk som Gud utför, inrymmer ju hela meningen och betydelsen, i alla fall en stor del av meningen. Denne Jesus som Hebreerbrevet, Nya testamentet, ja hela Bibeln talar om, han säger själv till fariséerna och de skriftlärde:

“Ni rannsakar skrifter, därför att ni menar er i dem ha evigt liv.” Den uppfattningen är värd respekt, men, säger han, det är dessa som `vittnar om mig`. Det var där de missade så oerhört. Det var där de riktigt föll igenom.

“Ni rannsakar skrifterna därför att ni menar er i dem ha evigt liv, och det är dessa som vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv.” De menar att jag håller inte måttet. De menar att jag är en hädare. Jag ska föras ut som hädaren förs ut utanför stadsportarna. Utanför lägret, och stenas till döds eller för att korsfästas. Så gjorde de med Jesus vår Frälsare, och vi måste se till att vi inte förlorar Honom ur sikte. Evangelium ska faktiskt predikas med stöd av profetiska skrifter, enligt aposteln Paulus.

Människorna var mer konstruktiva efter syndafloden, och inte så våldsamma. De byggde, men de byggde utan Gud. Det här är ödesdigert. De behövde se hur de byggde som byggde tillsammans med Gud, hur byggde de? Jo, Gud byggde själv! Gud har byggt allt, står det. Är det inte just Hebreerbrevets besked? Gud har byggt allt! Ska vi vara med och bygga med Gud eller vad ska vi bygga?

Som det var på Noas tid. Människorna planterade och byggde, men de byggde utan Gud. Det gjorde de efter floden också – byggde utan Gud. Men Gud vakade över det hela och grep in. Han steg ner för att se staden och tornet som människobarnen byggde utan honom. Det är det här som är så allvarligt, som också Jesaja får förkunna:

Ve eder, I vanartiga barn, säger HERREN, I som gören upp rådslag som icke komma från mig, och sluten förbund, utan att min Ande är med, så att I därigenom hopen synd på synd (Jes 30:1).

Tack och lov att Gud har gjort upp rådslag, och han har skapat människan till sin avbild med förmågan att själv göra upp rådslag. Men när hon gör upp rådslag utan honom, eller ingår förbund utan att Hans ande är med, liknar det väldigt mycket den tid som är den sista, en tid som denna när så många mänskliga rådslag och projekt har satts i verket. Att i en tid som denna bygga tillsammans med Gud, det är ett stort böneämne. Inte skynda före, inte heller komma efter. Man kan skynda före Gud, det var nog det de gjorde när de byggde Babels torn. Gud vill bygga något, och han har gjort upp rådslag, och det rådslaget har sina bestämda mått. Människor har också gjort upp rådslag, och människor ingår förbund – ödesdigert i ändens tid.

Om jag förstår skriften rätt så kommer ett slutgiltigt antikristligt förbund, och det verkar inte så avlägset dit. Det har genom människors rådslag, genom demonernas inblandning, gått i en väldigt olycksdiger fullbordan. Jesus använder uttryck som han hämtar från Daniel, `förödelsens styggelse`. ”Ve eder, I vanartiga barn, säger HERREN, I som gören upp rådslag som icke komma från mig, och sluten förbund, utan att min Ande är med, så att I därigenom hopen synd på synd.” Människor kan vara konstruktiva, men att vara konstruktiv utan Gud, det bereder tyvärr för fördärv.

Vi läser till sist Jesaja 31:1:

Ve dem som draga åstad ned till Egypten för att få hjälp, i det de förlita sig på hästar, dem som sätta sin förtröstan på vagnar, därför att där finnas så många, och på ryttare, därför att mängden är så stor, men som ej vända sin blick till Israels Helige och icke fråga efter HERREN!

Innan de byggde Babels torn så hade de inte vänt sin blick någonstans. Jo, det hade de … de hade i sina föreställningar förväntningar. I sina inbördes samtal hade förväntningar på en stad och ett torn väckts. Man ville se det ta gestalt, och man började bygga. Till slut får man se det framför sina ögon.

Vända sin blick. Här klagar ju den helige Ande. “… men som ej vända sin blick till Israels Helige och icke fråga efter Herren.” Det finns alltså ett alternativ här och det är mycket som vill fånga vår uppmärksamhet, mycket som vi redan ser ha tagit gestalt, och vi lockas och dras: det här ska vi titta på. ”… men som ej vända sin blick till Israels Helige, och icke fråga efter mig.” Det är olyckligt. Det är illa.

Vi ska i nästa del fortsätta att se på Guds byggnadsverk och varför korset är så oerhört konstruktivt. Låt oss gå ut till honom utanför lägret, och icke identifiera oss med härlighet och storhet, prakt och makt i denna värld, men istället med hud och kött och orenlighet där utanför lägret. Då får vi de rätta begreppen om Lammets blod, vad det innebär, och vilken makt som finns i Lammets blod.