I detta nummer av Midnattsropet…

I detta nummer av Midnattsropet har vi givit särskilt stort utrymme åt det synnerligen aktuella ämnet de kristnas enhet. Eftersom det ofta, i synnerhet från pingströrelsens ledare, framhålles att vi är partisöndrare och därför skall uteslutas och isoleras eller vad man nu vill kalla det, kan det vara på sin plats att söka ge skäl för den egentliga orsaken till att vi underkastat oss denna behandling och valt att verka utanför den organiserade pingströrelsens domäner. Många av våra vänner på olika platser i landet har, efter det de varit med i våra möten och förnummit att Gud har verkat till själars frälsning, dop 1 helig Ande, helbrägdagörelse 0.s.v. gripits av tacksamhet och glädje för vad Gud utfört i deras och andras liv. Men efter en sådan erfarenhet har de utsatts för en synnerligen omild behandling. Andra har man sökt fånga med list eller smicker, men avsikten har varit en och densamma, nämligen att få de ”förvillade” att omvända sig och ta avstånd från det de själva har sett och förnummit Gud har gjort. Jag skall förtydliga dessa påståenden med ett exempel. Broder Verner Sällström, som tjänat Gud i pingströrelsen i omkring trettio år såsom evangelist och föreståndare, uteslöts ur Filadelfiaförsamlingen i Lindesberg därför att han bevistat och medverkat i två väckelsemöten, som hölls i en profan lokal på platsen. Före uteslutningen fick han besök av en grupp framstående pingstpredikanter. Dessa meddelade honom, att han automatiskt skulle bli blockerad om han icke tog avstånd från all fri verksamhet. Vår broder ansåg icke att’ han gjort något, som krävde att han gjorde avbön och blev därför utesluten ur Filadelfiaförsamlingen. Motivet för detta var att han deltagit i nämnda möten. Hade broder Sällström besökt eller medverkat i en annan av stadens många kyrkor, hade ingen sagt något om det. .Han kunde ha predikar i Vilken stats- eller frikyrka som helst utan att någon församlingsföreståndare gjort något för att varna, hindra eller utesluta honom. På platsen finns det många pingstvänner, som mer eller mindre regelbundet varit med i våra möten och även medverkat med bön och vittnesbörd, men de har aldrig hotats med uteslutning för det. Varför denna inkonsekvens? Var det synd i det ena fallet så måste det Väl också vara synd i det andra? Det är många som frågar sig hur ett sådant tillvägagångssätt är möjligt. Var det församlingsledningens avsikt att statuera ett- varnande exempel? Broder Sällström har sökt gemenskap’ hos oss, och så långt vi har kunnat utröna så är han bevarad i Kristus och lever och verkar med samma mål som förr. Man utesluter och tar avstånd ifrån vänner, som har en enda passion, att leva för Gud och tjäna honom, men behåller avfälliga och ljumma kristna, därför att de är partitrogna. Exemplet kunde mångfaldigas, men det kan räcka med detta tills vidare. Inom pingströrelsen har det skett en nästan otrolig förskjutning från fri Väckelserörelse med andesmorda vittnen och församlingar till sterotyp församlingsinstitution med ett dominerande predikantVälde, där den enskilde alltför ofta är bunden på händer och fötter av ett partimedvetet kollektiv. Den frihet, som från början kännetecknade denna rörelse har gått förlorad. Skaror av pingstvänner måste idag erkänna detta ödesdigra faktum. I detta nummer kan våra läsare ta del av en artikel, som stod i Evangelii Härold för över trettio år sedan. Den syn på allians och ekumenik som med skärpa förfäktas i denna uppsats har undergått en total förändring. I varje fall praktiseras något helt annat idag. Hur kan det vara möjligt’ att andedöpta vittnen och kyrkans statsanställda teologer kan ha ett så förtroligt samarbete? Pastor Lewi Pethrus framträder ju själv ofta tillsammans med statskyrkans dignitärer. Sådant skulle icke vara möjligt utan Våldsamma kollisioner om allt vore som det var från begynnelsen. ”Om så vore, att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare”. Gal 22I8. Arne Imsen.