A. A. ALLEN
Var är Andens gåvor?
Var är tecknen, som följer de troende?
Var är de gärningar Jesus gjorde?
Sade han inte innan Han for upp, ”Den som tror på mig, han skall och själv göra de gärningar, som jag gör, och änna större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern.” Joh 14:12
Sant är, att några blev helade, några har t, o. m. vågat predika över sådana kraftiga texter, som de nu citerade. Men enhälligt, började de alla att laga till ursäkter, hungerhjärtad ungdom, förfrågade orsaken varför inte löftena blevo uppfyllda.
Gud lyfte upp mig från syndens djup. Jag har inte alltid varit predikant. När jag var tjugoett år gammal, var jag redan en hopplös alkoholist. Men, Gud kom in i mitt liv och lyfte mig.
Jag kände inte Bibeln, ej heller ”de teologiska förklaringarna” men mitt hjärta hungrade mer och mer efter Gud. Allt eftersom jag började läsa Guds ord, tycktes det stå klart för mig. Om och om igen hade Jesus talat sådana ord som, ”Dessa tecken skola åtfölja dem som tro: på de sjuka skola de lägga händerna, och de skola bliva friska.” Mark. 121718. ”Den som tror på mig, han skall och själv göra de gärningar, som jag gör; och ännu större än dessa skall han göra.” Joh. 14:12. Är någon bland eder sjuk, må han då kalla till sig församlingens äldste; . . . . . . . Och trons hön skall hjälpa den sjuke, och Herren shall låta honom stå upp igen; Jak. 5:1415. Och Gud har i församlingen satt först och främst . . . . . . . . ytterligare några till att hava helhrägdagörelsens gåvor och några till att utföra kraftgärningar …” 1 Kor 12:28.
Jag fann inget ställe, där Gud någonsin hade återkallat dessa kolossala löften. Jag följde Apostlarna och deras omvändelser i Apostlagärningarna, och fann där, hur Gud verkade i att uppfylla löftena för dessa som trodde dem, i församlingens begynnelse. Jag fann, att överallt där de predikade evangeliet, arbetade Gud med dem bekräftande Ordet med åtföljande tecken. (Mark 16:20)
Jag fann, att när Jesus hade givit detta stora uppdrag, understött av dessa mäktiga löften genom att stadfästa ordet genom de åtföljande tecknen till sina lärjungar, hade Han aldrig begränsat tiden i vilken Han skulle verka med dem på detta sätt, utan bestämt förkunnar, att emedan de gick, ”jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Matt 28:20.
Vad skulle man mer kunna begära, annat än att jag skulle få se dessa löften uppfyllas inför mina ögon?
Jag visste att Guds löften var sanna, för hade Han inte hållit sitt ord till mig, då Han upplyft en stackars syndare från dryckenskapens och förtvivlans djup och givit honom ett nytt hjärta, så fullständigt nytt, att de gamla tingen inte längre hade någon lockelse? Hade han inte hållit sitt ord till mig, när han lovat att döpa mig med sin Ande, då jag var honom lydig? Hade han inte troget bevarat mig från ondo, alltsedan jag hade kommit till honom? Jag kunde inte tro, att någon brist hos Gud eller i Hans löften, var orsaken till den bristen i uppfyllelsen vad beträffar Guds löfte om Hans UNDERVERKANDE KRAFT till
Hans efterföljare idag. Mitt hjärta har alltid varit berört vid åsynen av någon, som var krympling, sjuklig eller lidande, och nu sedan jag kände, att Jesus och Hans medlidande ande började att verka i mitt sinne, fann jag, att det var nästan mer än vad jag kunde bära, åsynen av dessa, som var i så stort behov av Guds underverkande kraft, men som fick fortsätta att lida. Om och om igen försökte jag, att utkräva Guds löfte då jag lade händerna på de sjuka och lidande och bad om deras befrielse. Några blev helade – MÅNGA FLER BLEV DET INTE!
Jag sökte Gud allvarligt i Bibelläsning, i bön och i fasta. Likväl tycktes jag inte få något svar. Om och om igen frågade jag, ”Gud, varför ser jag inte de sjuka helade och de demonförtryckta befriade?”
Till sist blev detta för mig, det mest angelägna i mitt liv. Jag beslutade, att en gång för alla taga reda på, varför jag inte hade Guds UNDERVERKANDE KRAFT i mitt liv.
”Jag ska fasta och söka Guds ansikte tills jag får ett svar”, lovade jag.
(Det var då, som jag hade mitt livs största strid. Satan var fast besluten, att jag inte skulle mottaga svaret. Många gånger plågade han mig, eller lurade ut mig ur denna bönekammare, för han Visste, att skulle jag kontakta Gud, skulle detta bli till stor skada i hans kungadöme!)
Men, bara några timmar senare, kom den lockande doften av biffstuvning in i min kammare. Den härliga doften av kött. Blandningen av rödlök och kryddor. Jag tyckte, att jag aldrig varit så hungrig i hela mitt liv. Säkerligen, kunde jag lika bra fasta i morgon!
Men, när jag tog plats vid bordet, och tog för mig fulla tallriken av denna läckra föda, tycktes Gud tala till mitt hjärta. Jag avägsnade den första matbiten från munnen och lade den på tallrikskanten. Jag sköt min stol från bordet, och reste mig som ett straffat barn. Gud hade talat till mig, om att inte förrän min åstundan att få höra honom var mer än något annat i Världen – mer än föda – mer än kroppens tillfredsställelse – behövde jag vänta mig svaret på frågan, som var mitt hjärta!
Jag vände mig till min hustru: ”Honey, (smeknamn) jag ska gå tillbaka till kammaren. Och denna gång menar jag allvar med Gud! Jag vill, att du ska låsa dörren utifrån! Jag ämnar stanna där, till jag hör något från Gud!”
Jag vet inte hur länge jag stannade i denna kammare, innan jag hörde något från Gud. Om jag visste, tror jag inte Gud vill att jag skall tala om det, därför att tidslängden, om det är dagar eller timmar, har ingen betydelse. Vad som betydde något var, att jag stannade där tills jag hörde något från Gud!
Jag stred mot djävulen i denna kammare. Om och om igen gav jag nästan upp, Det var så många viktiga saker, som ville ta min uppmärksamhet. Kanhända skulle Gud aldrig tala till mig. Dagar kunde ila förbi. Kanhända skulle jag svälta ihjäl i denna kammare på mina knän! Om endast några dagar skulle det vara söndag, och vad skulle min församling tänka om deras pastor underlät att framträda i predikstolen på Söndagsmorgon. Då, plötsligt trodde jag, att min hustru hade öppnat kammardörren, för den lilla sovskrubben tycktes flöda i ljus. Men, det var ett sådant ljus, som jag aldrig hade sett.
HADE HERREN SLUTLIGEN KOMMIT, för att svara på mitt hjärtas rop? Skulle Han nu tillfredsställa mitt längtansfulla hjärta? Skulle jag bli tillåten, att se hans ansikte? Hur hoppades jag inte, att jag skulle få det, men ändå vågade jag inte upplyfta mina ögon, för plötsligt insåg jag, att skulle jag se honom, skulle jag säkerligen dö! (Se 2:a Mos. 33:30)
Min enda åstundan var, att nu, medan jag var så nära Gud, innan han skulle gå bort ifrån mig, skulle han tala till mig, om svaret på frågan, som hade bränt i min själ. Mina läppar blev stumma i hans närvaro, men mitt hjärta ropade, som från själva djupen av min varelse, ”O GUD, VARFÖR kan jag inte hela de sjuka? VARFÖR lean jag inte utföra kraftgärningar i ditt namn? VARFÖR följer inte tecknen mitt tjänande, som de gjorde för Petrus och Paulus?”
Och då, likt en väldig virvelvind, hörde jag Guds röst. Svaret kom så fort, att jag kände, att jag aldrig skulle kunna minnas allt var Gud sade.
Det var ingen utskällning, eller något anklagande i hans talesätt. Men på ett enkelt och rättframt sätt, skisserade Gud upp för mig, orsakerna till min brist på kraft. Han gav mig en lista på de ting, som måste förändras i mitt liv. Med varje ny fordran, tycktes Gud predika en kort predikan för mig, om betydelsen och meningen med varje punkt.
Jag började söka efter en blyertspenna i min ficka. Då jag fann en, var udden avbruten.
”O GUD,” ropade jag i själsvånda, ”jag kunde aldrig drömma om, att det var så många saker! Hur kunde jag ha fallit, och kommitsa° till korta inför Guds härlighet? Hade jag vetat, att det var så många saker, skulle jag sakerligen haft med mig blyertspenna och papper.”
Snabbt, vässade jag blyertspennan med mina tänder. Jag rev av en pappbit från vinterklädlådan, som jag använt som ett altare.
Än en gång, började Gud med den första, punkten och repeterade fordringarna mera långsamt, medan jag skrev ner dem på en lista.
Då jag hade slutat att skriva, talade Gud till mig de ljuvaste ord jag någonsin hört.
”Min son, detta är svaret. När du har placerat den sista punkten på din lista, på helgelsens och lydnadens altare, då skall du inte endast hela de sjuka, utan i mitt namn skall du kasta ut onda andar, du kommer att få se mäktiga underverk, under det att du i mitt namn predikar ordet. För se, jag giver dig makt över all fiendens makt.”
Och sedan var han borta.
I mörkret tryckte jag pappbiten i min hand. Även om jag inte kunde se den, så Visste jag, att i min själ höll jag Guds svar på mitt hjärtas rop. Tårarna strömmade ner för mitt ansikte då jag insåg, att i man hand höll jag prislappen för GUDS UNDERVERKANDE KRAFT!
Hoppande på mina fötter, började jag dunka på den slutna dörren. Ögonblickligen då min hustru öppnade den och såg på mig, utropade hon, ”Du har mött Gud! Du har svaret!” Tillsammans satte vi oss vid köksbordet, och började att granska punkterna jag hade skrivit ned på listan. Tillsammans grät vi, när vi insåg hur mycket vi hade svikit Gud. Hur avklädda låg inte Våra hjärtan för oss, i Guds uppenbarande ljus. När vi studerade listan, insåg vi, att var och en av dessa fordringar hade stått i Guds ord. Vi hade läst dem om och om igen, men på något sätt hade de inte tyckts oss så viktiga. Det hade funnits så förnuftiga ursäkter. Men nu, då Guds närvaro kretsade över oss, och vi såg dem ligga framför oss, insåg vi, att dessa saker, hade stått emellan oss och vårt hjärtas åstundan, fick en annan mening.
Jag önskar, att jag kunde säga, att från denna dag och framgent, upplevde jag Guds kraft i mitt liv. Men det var inte så. Det var ännu är av kamp framför mig, år i vilka det nästan tycktes, som om segern var inom räckhåll, men alltid kom jag till korta. Det var tider av modlöshet, då det tycktes, att det inte var lönt att försöka. Men hungern i mitt hjärta envisades och växte.
Det var aldrig något tvivel i mitt hjärta om, att JAG MÅSTE BETALA PRISET, om jag någonsin skulle få uppleva underverkande kraft från Gud i mitt liv. Mitt enda tvivel var, att jag kanske aldrig skulle kunna förmå mig till en så djup underkastelse, att jag förmådde betala priset.
Jag tjänade åtskilliga församlingar, men mitt hjärta var inte lugnt. Inom kort, skulle jag vara tillbaka på det evangeliska fältet, strävande att vinna själar och alltid längtande, att kunna bringa hälsa och befrielse till sjukliga och förtryckta. Gud hedrade sitt verk, med ett visst mått av framgång. Jag studerade flitigt, hur jag skulle kunna göra mitt tjänande mera till dragande. Jag lärde mig att måla vackra tavlor med pastellkritor, vilka jag kunde ge till den person, som förde det största antalet människor till mötet. Jag lärde mig alla de senaste populära religiösa sångerna. Jag lärde mig att spela aktningsvärt på åtskilliga instrument. Jag var så upptagen med, att söka bli en framgångsrikjevangelist, att mitt böneliv tog skada. Ofta insåg jag, med ett skuldmedvetet sting, att jag inte tycktes närmare vara målet, som Gud ställt upp för mig, än åtskilliga år tidigare. Jag hade mottagit en del erkännanden från människor, men ingenting av detta kunde tillfredsställa mitt hjärtas längtan efter Guds kraft. Efter de åtföljande tecknen , att se de sjuka helade, de lama gå, de döva höra och de blinda se.
Under alla dessa år, bar jag i min bibel en sliten pappbit – en lista på tretton punkter, vilka Gud hade talat om för mig måste ut ur mitt liv, innan Guds kraft kunde komma in. För var gång jag gjort nya helgelseerfarenheter, hade jag prickat av, först en, sedan ännu en av punkterna på listan.
Till sist kom den dag, då jag fann vid en överblick på listan, att endast en punkt återstod. Endast en punkt mellan min själ och Guds UNDERVERKANDE KRAFT! Om Jag nu endast hade kunnat vinna seger över denna sak, och fått kräva uppfyllelsen av löftet, som Gud hade givit mig! Millioner var sjuka och bedrövade (på grund av sjukdom). Millioner var bundna i Satans träldom. Plötsligt överväldigades min själ av bördan för dessa nödställda. Men tårarna strömmande ner för mitt ansikte, föll jag ned inför Gud, bönfallande om Hans hjälp. Sedan steg jag upp, och genom tron prickade jag av den sista punkten på min lista.
Denna kväll, märktes början till en ny fas i mitt tjänande. VÃGOR AV GUDOMLIG HÄRLIGHET SVEPTE ÖVER FÖRSAMLINGEN. Underverk skedde vid altarna, i bönekedjan och av min hand, de blinda såg, de döva hörde och de lama gick igen. Synliga tumörer försvann på några ögonblick, rullstolar tömdes, kryckor och käppar har kastats och tusentals har funnit Kristus som sin frälsare, helbrägdagörare och befriare. De demoförtryckta har blivit befriade från sina förtryck. De demon besatta har befriats. Brev har kommit från alla delar av världen, med begäran om bönedukar. Och brev med vittnesbörd har kommit i retur i stort antal, inte endast på engelska utan även på andra språk, som omtalar att underverk av ovanlig natur har ägt rum, när dessa tygbitar har kommit i kontakt med sjuka kroppar.
VARFÖR TALAR JAG OM MIN UPPLEVELSE MED GUD FÖR ANDRA?
Av bara en orsak. Världen ligger på sin dödsbädd. Vetenskapen utarbetar medlen för civilisationens undergång. Det är fler hedningar i världen idag, än när det var när Kristus föddes. Och vi har blivit ombedda att predika Evangeliet i hela världen TILL ETT VITTNESBORD (detta är, med bevis, med tecken åtföljande Ordets predikan, så att de, som vägra att tro är utan ursäkt) innan änden skall komma. Tiden är kort. De män och kvinnor, som är skickade att predika detta evangelium med kraft är få. Det måste läggas tusentals till denna armé av arbetare, inom en kort tid.
Hur ska dessa arbetare bli kvalificerade? – Med skolexamina? Med medicinaldiplomer? Med teologiska finesser? Med uttrycksfull vältalighet? Jag ger inget premium för olärdhet, för Gud kan bruka den mest skolade och intellektuelle, om han kan finna honom helgad åt honom. Men: GUDS FOREBILD FÖR MAKT STRACKER SIG BORTOM DESSA SAKER.
Då Petrus och Johannes stod inför Stora Rådet (Apg. 4:13), förnam dessa teologiska värderare, ”att de var olärda och okunniga män.” Men samtidigt förnam de någonting annat! ”De fick kännedom om, att de hade varit med Jesus.” För att vid deras sida stod en man, som varit lam från modersskötet, och han hade blivit helad. Han hade stått upp på sina fötter, gått, sprungit och hoppat och oroat den högtidliga ”religiösa atmosfären” i Templet, på Petrus befallning.
Stora Rådets medlemmar var kvalificerade religiösa ledare genom utbildning!
Petrus och Johannes var kvalificerade genom kraft och makt!
Gud söker efter människor idag, kvalificerade att bära detta evangelium snabbt intill jordens ände – kvalificerade genom kraft!
DU KAN FÅ DENNA MAKT!
När Gud avslöjade för mig de saker, som stoppade till kraftkanalerna i mitt liv, uppenbarade han också för mig, att samma saker stoppade kanalerna hos tusentals andra människor.
Det finns millioner, som är likgiltiga – som aldrig vill offra en natts sömn eller en måltid även om hela världen går till helvetet. Men det är tusentals i världen idag, vilkas hjärtan hungrar efter Guds kraft. Det är för dem, som detta är skrivet.
Du behöver inte längre, känna rastlösheten av en sovande jätte, Du behöver inte längre se dig omkring på de sjuka och lidande, de förtryckta, de besatta, de förlorade och döende, med en känsla av missräkning och hjälplöshet.
Ryck upp dig själv och vakna! Grip möjligheten att få bliva kompanjon med Gud och hans ,son och gör dessa situationer till vad de borde vara. Sök nu Gud ivrigt för en egen lista på de saker, som hindrar dig från att få uppleva fullheten av Guds välsignelse, dröj inte. Natten kommer fort då ingen människa kan verka. Gör det nu!
Se, Nu är den välbehagliga tiden; Se, Nu är frälsningens dag!
2:a Kor. 6:2