Curt Olson:
Jesus Kristus löste mig
Jesus frälste mig på Frälsningsarmén i Malmö 1948. Jag är handelsresande till yrket och reser på västra Sverige och besöker bl. a. landskap i Värmland.
Vid ett besök i Arvika för några månader sedan träffade jag några troende vänner där. Vi kom att samtala om Norge och väckelsen där. Så beslöt vi att om möjligt resa en tur till Oslo över en lördag och söndag. Tidigare hade vi läst i Aftenposten om alla dessa ”frikyrkosammankomster” som hålles i Oslo. Därför var vår gemensamma önskan att åka dit och se om det var ”lika torrt” där, som det för närvarande är i de flesta frikyrkor i Sverige. Så kom vi då till Oslo en lördagkväll. Efter ett meningsutbyte gick vi till den Frie Evangeliske Menighet på Möllergatan 38. Folk man talade med på gatan sade att det var en ”sekt” efter T. B. Barrat och då borde det väl vara bra. Därför gick vi alltså dit. Ja, det var mycket att få för sin hungriga själ – erfor jag i varje fall, även om det fattades något. Vid denna tidpunkt förstod jag inte vad som fattades.
Söndag kl 11.00 besökte vi Filadelfiakyrkan i Oslo. Men det var bortkastad tid, skulle jag vilja säga. Det var t. ex. ej tid för bön. Och jag hade en stark känsla av att det viktigaste, Anden, saknades. En kör sjöng en Mozartliknande ”historia”, som inte gav mig någon behållning alls. Först trodde jag, att det var fel på mig, eftersom jag inte kunde ”ta emot” något. Men efter mötet bekräftade de troende vänner jag hade sällskap med att det var klent beställt med ”Anden” i det mötet.
På eftermiddagen var vi på ”Fredsbudet”, missionsbåten, som för tillfället låg förtöjd i hamnen. Det föreföll vara mera smörjelse över mötet där, men ändock tyckte jag att det var litet konstgjort på något sätt. Vi var således inte helt nöjda med våra olika kyrkbesök. Sen kom tiden för kvällsmötet. Nu skulle vi försöka enas om vart vi skulle gå. Som sagt, så var det många olika kyrkor och möteslokaler att välja på. Trots olika önskemål, hade vi dock en sak gemensamt – vi längtade efter mera mat för våra hungriga själar. En broder i ressällskapet, föreslog att vi skulle gå på MaranAta. Dit ville jag absolut inte gå. Jag hade blivit varnad för MaranAta: ”Dessa utbrytare, splittrare Och villolärare, som skulle komma i den sista tiden”. Så MaranAta var det sista stället jag skulle gå på. En troende broder i min hemstad sa bl. a.: ”Dessa som går ut ur de församlingar de tillhör och går med i MaranAta, har urspårat helt och hållet”. Och jag ville givetvis inte vara med bland Villolärare, kände jag.
Men brodern tog åter till orda och sade ungefär så här: ”Vi kan väl alltid försöka att hålla ut ett par timmar, så kan vi samtidigt få oss en personlig uppfattning om vad Maran Ata är”. Okay, sade jag, då går vi dit! Det var Venstres Hus MaranAta hyrt den kvällen. Delvis mot min vilja, gick jag alltså med in på MaranAta, bärande med mig förutom en uppriktig längtan efter mera av Gud, också ett tvivel och en förutfattad mening om dessa ”utbrytare”. Lokalen, som rymde c:a 400 personer, tror jag, var rent proppfull en “halv timma innan mötet började. Strax började sångarna sjunga. Vilken sångarskara! Omkring 80 proc. av dessa var saliga och lyckliga ungdomar i tonåren. Men trots den lycka dessa ungdomar utstrålade, var det en del företeelser som jag reagerade emot. Särskilt två ting: somliga av de yngre systrarna hade t. ex. halsband och flera av dem hade inte någon hatt på sig. I Guds ord står det ju att: ”Kvinnan skall uppträda i hövisk dräkt, blygsamt och tuktigt pryda sig osv.” Så jag satt en lång stund och kompromissade i mitt inre: ”Är detta av Gud eller inte?” Som jag satt där, lade jag särskilt märke till en syster i 17årsåldern, som hade halsband – ingen hatt på huvudet, men likväl syntes vara verkligt frälst och lycklig. Plötsligt, efter cza en halvtimma i mötet, fick just denna syster (som jag tyckte såg väl mycket ”världslig” ut), frambära ett profetiskt budskap med uttydning. Ett så underbart budskap, att det här är omöjligt att återge. (Det är upptaget på hand för eventuella tvivlare.) Då var alltså denna unga, till synes ”världsliga” syster likväl ren inför Herren emedan HAN kunde bruka henne på ett så förunderligt sätt. Efter detta kastade jag alla tvivel och samtidigt hände det underbara – jag kände hur Jesus öppnade hjärtats dörr och in strömmade frid och salighet. Efter den stunden var jag helt övertygad om att: ”Här bor Gud”. Jag förnam att det i sanning var en väckelse från Himlen. En brudeväckelse. Tänk att kristna människor kan bli så förvillade att de varnar sina medbröder och systrar på vägen för MaranAta och liknande ”fria pingstvänner”, utan att ha deltagit på ett av deras möten? Just i denna väckelse fick jag också uppleva att Jesus gjorde mig frisk för en åkomma, som jag hade haft i halsen i flera år. Det var söndagen den 22 oktober 1961. Det var i MaranAtamenigheten i Drammen. Mötet var i det närmaste slut, då Olav Sörensen kom fram och anmodade de som var sjuka och ville ha förbön, att räcka upp händerna.
Det fanns ganska många sjuka och bland dem också jag. Så uppmanade Olav Sörensen oss att stå upp, vilket vi gjorde. När han så började bedja kände jag liksom en klump i halsen och en egendomlig ”ström” som gick genom hela kroppen. Då förstod jag att det var Jesus som hade helat mig. Äran till Jesus för alltid! Halleluja! När dessa rader nerskrives är jag fortfarande helt frisk i halsen. Denna för mig mycket stora och betydelsefulla händelse, har jag redan Vittnat om på en del platser, men till min stora förvåning har jag fått erfara många underliga reaktioner från människor, som anser sig tro på Jesus även såsom den store Läkaren. Exempelvis en broder i den församling som jag för närvarande tillhör i Malmö säger: ”Du behöver inte resa till MaranAta i Norge för att bli frisk, du kunde lika gärna bli frisk här hemma i församlingen”. Ja, det är väldigt underbart att Jesus inte är beroende varken av vissa församlingar eller städer, platser eller några människor. Utan jag tror hellre att det är så, att när en människa längtar efter Gud med ett uppriktigt hjärta, så är också Jesus snabb att möta den människan, vare sig det gäller kroppsliga eller själsliga behov. Ära vare Jesus som tog alla våra synder och sjukdomar med sig upp på korsets trä.
Efter alla dessa nya upplevelser är jag idag mycket tacksam till Gud i himmelen för att Han sänt oss denna underbara Väckelse, både i Norge och även i Sverige på en del platser. Det är bara att öppna sig och ta emot. Men trots alla tacksägelseämnen och glädjeämnen i samband med denna väckelse är det en sak som jag har svårt att förstå: Hur kan troende vänner, och speciellt pingstvänner, stå utanför denna härliga väckelse? Och det finns till och med de som säger att denna väckelse är från satan. Det finns troende som säger så.
Men du som läser detta mitt enkla vittnesbörd – svara mig på ett par frågor: Vem frälsar själar? Är det satan? Nej, det är väl Jesus Kristus som gav sitt liv på Golgata för dig och mig! Inte sant? Vem är det som gör de sjuka friska i exempelvis MaranAtas möten? Är det satan? Du är väl inte så enfaldig att du tror Satan skulle vara intresserad av att förhärliga Jesus? Nej du! Det är Jesus Kristus som botar de sjuka. Vidare, vem är det som döper i Helig Ande och Eld? Är det satan?! Kan han döpa i Helig
Ande och Eld? Nej min vän! I min bibel står det i Apg. 1:45 följande: När Han (Jesus alltså) då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade: ”Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden här vad Fadern har utlovat, det varom I haven hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skolen I bliva döpta i Helig Ande”. Det är givetvis Jesus Kristus, Gudasonen, som döper i Helig Ande och Eld. Om du fortfarande känner dig skeptisk mot dessa så kallade fria pingstvänner, vill jag ytterligare ställa ett par frågor: (Matt. 12: 27, 28, 30, 33) ”Och om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare. Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds ri/ee kommit till edler. Den som icke är med mig han är emot mig, och den som icke församlar med mig han förskingrar”. Slutligen i 33:e versen finner vi det tydligaste ”barometerutslaget” på om ifrågavarande församlingar är av Gud eller inte. ”I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god, eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet”. Detta är Guds eget ord, som förresten Jesus själv har uttalat. Ja, du får döma själv. Men först ett gott råd: Har du möjlighet, så uppsök en av dessa fria församlingar, och ”öppna dig” för Herren, så skall du också få del av denna himmelska kärlek som är rådande bland detta folk. Och därigenom få tillfälle att döma en rätt dom, dig själv till välsignelse och räddning och Gud till ära.
AMEN! Maranata! Korn Herre Jesus!