Vittnesbörd av Igor Serov
Jag vill gärna berätta en av de underbaraste berättelser om frälsning i Jesus Kristus som finns. Hoppas att detta vittnesbörd tjänar till att styrka er.
Det står i Hebréerbrevet att Jesus Kristus är densamme i går, idag, så ock i evighet. Han är densamme som förr. Också idag får vi befrielse, frälsning från syndens makt i Jesu namn. Människor kommer ibland och säger: Låt oss se ett under, så ska vi tro. De förstår inte att det verkligt stora undret som äger rum, är när en syndare blir frälst genom Jesus Kristus. Vi vet att Herren idag såsom förr räddar människor som annars var bestämda för död och undergång. Han renar genom sitt blod och ger evigt liv. Prisad vare Herren!Alla har syndat, säger Guds Ord. En del har gjort många, andra ännu fler synder. Jag har gjort väldigt mycket synd. Jag tror att jag var ett särskilt aktat instrument i djävulens händer till att utföra dessa synder. Men Herren ryckte mig ur denna dödssnara, han renade mig, han reste mig upp. En stor del av mitt liv, nästan tio år tillbringade jag i olika fängelser. Jag ser kanske inte ut som en sådan bandit idag. Första gången kom jag i fängelse som artonåring. Sedan upprepades detta några gånger. Varje gång jag hamnade i fängelse, tänkte jag: det här måste bli sista gången. När det sedan hände igen, kunde jag inte begripa vad det var som hänt. Varför hamnade jag i fängelse ideligen? Flera gånger, när jag gick in genom fängelseportarna, lovade jag mig själv att det inte skulle upprepas, det här skulle bli sista gången. Jag drömde mycket om att på något sätt kunna ändra livet och få lugn och ro. Men till min egen förvåning hamnade jag åter igen i fängelset. Jag vet inte vad som skulle ha hänt, och hur många gånger jag åter skulle ha fått vara med om att hamna i fängelse, om jag inte hade mött Herren Jesus Kristus.
Jag är född och uppvuxen i Litauen, men mötte Jesus i Norge. Ett intressant faktum är att jag mötte Kristus genom en svensk broder. Jag fortsatte på frälsningens väg och växte till andligen bland bröder och systrar i Sverige. Även då jag var i frihet, så jagade polisen mig. Detta tillsammans med att en del maffiagrupper sökte efter mig, gjorde att mitt liv var i fara. 1990-talet i fd Sovjet var en tid av inbördeskrig mellan olika maffiagrupper. Det var tio års laglöshet. Såväl i den brottsliga världen, maffian, som i polisorganisationerna, var praktiskt taget alla indragna i brottslig verksamhet. I detta inbördeskrig dödades över tjugo personer som jag själv kände. Flera gånger var jag själv nära att bli dödad, men jag kom undan. Det har möjligen göra med att Herren räddade mig.I den situationen fattade jag beslutet att lämna Litauen – maffian och allt. Jag begav mig till England, och tänkte att jag skulle börja ett nytt liv där. Jag började med ett tungt byggnadsarbete, och tänkte att jag skulle kunna leva som alla andra. Jag ville inte dö och jag ville inte sitta i fängelse, men visste inte hur jag skulle kunna förändra mitt liv. Jag visste inte då att det var möjligt endast genom Jesu Kristi blod. Jag föreställde mig att det var möjligt att förändra livet genom att bara flytta till ett annat land. Jag fattade inte att min livssituation berodde på synden, och jag kunde inte fly ifrån mig själv. Efter två månaders vistelse i England befann jag mig i en grupp människor, och upptäckte att vi satt och förhandlade om att köpa vapen och göra brott. Det dök upp engelska företagare som på ett eller annat sätt var knutna till maffian. Jag undrade hur det kom sig att dessa fabriksägare ville ha kontakt med så smutsiga ting som maffiaverksamhet. Jag fattade inte att synden omfattar både rika och fattiga. Under min flykt bort begav jag mig vidare från England till Tjeckien. Där vände jag mig till myndigheterna och bad om hjälp. Jag hade familj; hustru och en nioårig dotter. Min familj kom överens med mig om att vi skulle vara tillsammans. Det var inte lätt. Det är en sak att ta ansvar för sig själv, en annan att också svara för närstående. Vi kom till ett flyktingläger i Tjeckien. Det var en miljö som liknade ett fängelse. Där uppstod konflikter; där fanns tjetjener, ukrainare, och andra med olika viljor. Det var en tid med mycket problem. Jag vill berätta för er det intressantaste; vad jag mitt i dessa svårigheter fick uppleva. På min väg hände sällsamma ting som jag lade märke till och undrade vad det var. De tjeckiska myndigheterna avslog min begäran om asyl, jag måste lämna landet och visste inte var jag skulle ta vägen med familjen. Jag kunde inte återvända hem, för där väntade antingen många år i fängelse eller död. När jag var i denna situation att jag undrade vad jag skulle ta mig till, så fick jag ett svar av Gud. Det var som om en kraft tog tag i mig i det läget, och jag liksom fördes in i en ruin av en tidigare sovjetisk militärbas i Tjeckien. Jag såg där på väggen en stor karta. Den var till stora delar bortsliten, men det fanns ett fragment kvar – det var Norge. Jag sa till min hustru: vi måste bege oss till Norge! Idag vet jag att det inte var en tillfällighet. Där hade Herren förberett två personer som vittnade för mig om evangelium. Genom dem kom jag att lära känna Jesus Kristus. Därför är jag idag inte en bandit, men en på Jesus Kristus troende! Pris ske Gud, han utför ofattbara ting!
När jag var i Norge hade vi möten och olika nationaliteter samlades. Jag tyckte det var underbart att få vara ibland troende, och tänkte att här skulle jag nu bli kvar och bo i Norge. I lugn och ro. Men en dag förändrades allt, det formligen sprängdes. En morgon kom norska poliser och satte på mig hand- och fotbojor. Tillsammans med familjen kördes jag en lång väg, genom Sverige och till Karlshamn, där jag sattes på färjan till Litauen. Jag kunde inte fatta vad som hände. Jag hade haft en föreställning om att livet med Jesus skulle vara härligt och utan problem. Men nu kom jag plötsligt att befinna mig på väg tillbaka till fängelse. Jag hade i alla fall kommit till tro på Gud, och tänkte: om Gud tillåter det här, så kan det bara lända till något gott. Rent mänskligt visste jag att ett fängelsestraff på minst tolv år väntade mig. Det skulle innebära att jag förlorade min familj under denna fängelsetid. Jag visste inte hur Gud skulle kunna hjälpa mig, men jag visste ändå att han skulle hjälpa mig. När färjan kom fram till Litauen stod polisen och väntade på mig. De arresterade mig direkt. Det var naturligtvis ett svårt ögonblick. Min dotter grät och bad polisen att släppa pappa. Det var en prövningens eld. Idag förstår jag att Gud sände mig till fängelset och lät mig uppleva denna prövningens eld för att jag skulle komma dit jag är idag. Jag var nu i fängelse, inte som bandit, men en på Jesus troende. Då blev situationen den att i fängelset befann sig inte mina vänner, utan fiender. De smidde hela tiden planer att på något sätt orsaka mig ont. Samtidigt visste jag att inom polisen smiddes också planer. Jag kände till mekanismerna. Det ”ordnades” så att jag hamnade i en cell där människor hade aids. Jag visste att de hade kontakt med polisen, och hade planer på att förmå mig ta en spruta och så få aids. Men Gud var där och Gud hjälpte. Han påverkade deras hjärtan, så de släppte tankarna på att försöka få mig att injicera blod som var smittat med aids. Det ledde till att de slutligen vädjade till mig att bedja för dem. Det var alltså inte utan mening alla dessa svårigheter kom. Hans Lindelöw hjälpte mig mycket, han skrev brev till myndigheterna angående min situation. Min käre broder Hans till och med besökte mig i fängelset, prisat vare Herren!Istället för att tillbringa tolv år i fängelset, som jag fruktade, kom jag att stanna endast sju och en halv månad där. Det var helt ofattbart när jag fick höra domen att jag inom en vecka skulle bli fri. Flera poliser menade att jag betalat stora pengar eller på något annat sätt fått tumme med domarna. Många tror inte att detta stora under skedde genom Guds försorg. Men Gud gjorde undret. Ingen kan hjälpa såsom Herren. Något av det mest intressanta var att människor inom denna korrumperade poliskår, även höga poliser som hade möjligheter att krossa mig, de blev rädda. De förstod inte vad som hände, de greps av fruktan när de såg hela händelseförloppet, att det osannolika hände och Gud befriade mig. Jag vittnade för dem: jag tror på Gud, och Gud har hjälpt mig. De blev rädda. Till slut var det en av de högsta polischeferna i staden jag bodde som kom till mig, och bad mig att inte göra honom illa. Han sa: jag har bara ett år kvar till pensionen! Jag sa: jag kan inte göra dig något illa. Jag är ingen, men Gud är allt. Och jag rådde honom att vända sig till Gud. Under denna korta tid var det något Gud uppenbarade för mig. Jag vill dela med er det Gud uppenbarade för mig i fängelset. Det är viktigt. Vi återvänder till 1989. Jag var då 19 år och hamnade i landets värsta fängelse. Jag var inte troende. Det var under sovjettiden, denna ateistiska tid. Då såg jag en märklig syn. Jag såg mig själv i färd med att predika om att vi levde i yttersta dagarna. Jag vände mig till människorna, predikade för dem och grät. När jag vaknade, berättade jag det för dem som låg bredvid mig i cellen. Tillsammans skrattade vi åt min dröm, som ett skämt. Men det var en ovanlig syn, för allt blev kvar hos mig. Jag förstod att detta kunde jag inte bara avfärda. År 2000 var jag åter i fängelse, då jag redan kommit till tro. En dag var vi i fängelsets källare, omkring tjugo personer i en sk transitcell. Det var kallt och det fanns råttor där. Man tillbringade någon natt där för att sedan forslas vidare. Vi satt några tillsammans och samtalade. Jag talade om Gud och vi drack te. Då lade jag märke till en person som betraktade mig länge. Jag tänkte att han hade något psykiskt problem. Så kom han fram till mig och sa att han måste berätta något. Ja, berätta då, sa jag. Nej, sa han, det här måste jag säga enskilt så att ingen annan hör. Jag uppfattade det som om han verkligen var en människa med psykiska problem, men följde med honom. Då sa han till mig: -Änglarna har gett mig uppdrag att säga till dig att tiden är kort och Herren kommer snart. Jag hade väntat mig att han skulle säga nästan vad som helst, men inte det. Jag frågade då: -När händer det här? -Mycket snart. Det finns litet tid, därför måste du ta vara på tiden att predika evangelium. Sedan kom broder Hans och besökte mig och Gud ledde alltsammans och ändrade människors hjärtan så jag blev fri och kom så till Maranataförsamlingen i Stockholm. För mig var det något sällsamt att Gud ledde mig till en församling som sett som sin uppgift att tala om Jesu snara tillkommelse. Det var alltså tre ting som lade sig tillrätta. Först synen jag såg att jag predikade om den yttersta tiden. Därefter den människa jag trodde var sjuk, som talade om Jesu tillkommelse. Och så förde Gud mig till en speciell plats, Maranataförsamlingen i Stockholm. Det finns många kristna församlingar. Men inte alla talar om Jesu snara tillkommelse. Somliga till och med förnekar att Herren kommer. Mycket få ägnar sig åt att tala om att tiden är kort och att Herren kommer. Herren förde mig alltså till denna församling där kom för tredje gången att understryka att Herren kommer. Det ligger på mitt hjärta, jag måste få dela med er att tiden är kort. Vi vet inte vilken dag Jesus kommer tillbaka. Änglarna känner inte till stunden. Men vi vet att alla tecken talar om att Herren kommer, vi måste vaka. Vi måste leva och vandra på ett sådant sätt att Herren skulle kunna komma inom en timme. Vi måste ha klart att vi verkligen har försonats, förlåtit alla, att vi inte har hårdhet i hjärtat. Vi måste ödmjuka oss och be om förlåtelse om vi sårat någon. Vi vet inte när tiden är slut. Gud välsigne oss, och hjälpe oss att stå inför honom, rena och obefläckade. Herren kommer!