Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken
Onsdageftermiddagen är varm och trafiken bullrig och rörig. Vi är på väg i två bilar ut till Batey Bienvenido inte långt från Batey Palavé där Maranataförsamlingen arbetar sedan sex år tillbaka. Vägen är bitvis väldigt gropig och det gäller att se upp för alla de motorcykeltaxi´s som utan hastighetsbegränsning far vägen fram. Det är dags för vårt andra barnmöte i Bienvenido och MRs trogna läsare vet att det var en av de platser som drabbades hårt då orkanen Noel i oktober drog fram över landet med våldsamma skyfall till följd.
Genom syster Fifa i gemenskapen i Palavé leddes våra vägar till Bienvenido eftersom hon har sin syster Sunilda boende där, och som nu hade förlorat allt då huset hon hyrde fylldes av lervatten ca 1,5 meter upp. Genom snabbt inkomna gåvor från olika håll kunde vi då inom bara några dagar komma ca 100 familjer till hjälp på olika sätt och fick genom detta en mycket speciell kontakt med människorna där.
Alla är haitier och de gamla bland de boende talar enbart kreol och upplevde naturligtvis en oerhörd utsatthet i denna situation då man stod utan hem, tillhörigheter och ekonomisk hjälp.
Efter denna hjälpinsats har vi ibland besökt området och kunnat följa återuppbyggnaden och fortsatt hålla kontakt med en del av dem som bor där. Många bor nu återigen i de hus som totalt översvämmades trots att de inser faran att liknande katastrofer ånyo kan inträffa. En av dem är just Sunilda som fortsätter hyra och med sin familj bo kvar trots farorna.
I februari hade vi vårt första barnmöte där och det visade sig bli väldigt uppskattat. Utanför Sunildas hem finns en öppen plats under ett mangoträd som med sitt väldiga grenverk ger en nödvändig skugga åt alla de samlade barnen.
Den här onsdagen är besöket lite speciellt. Med oss har vi nämligen syskon från församlingen hemma i Sverige. Det är Robin Widén som tillsammans med sina barn Marcus, Elaine och A-L, samt Jennifer Johansson besöker oss och missionsarbetet under en tvåveckorsperiod.
Vi kör sakta ned för den avsmalnande vägen ned mot Bateyområdet och många är de som känner igen oss och vet att nu ska det bli möte. Den blå presenningen rullas ut, mikrofon och högtalare installeras och med sladdar från Sunildas hus hoppas vi att vi ska få ström också vilket inte är någon självklarhet. Under tiden vi förbereder närmar sig fler och fler barn. Några mammor med sina minsta kommer bärande på varsin plaststol och sätter sig tillrätta för att vara med, allt medan solen sakta sjunker något och ger en mer behaglig luft. De grannar som bor närmast sätter sig utanför sina små hus och har så att säga mötet från första parkett.
Nu börjar fler barn komma och en lång, lång rad av skor står uppradade utanför presenningen, den får inte smutsas ner, utan där ska man sitta bara.
En lite större grabb utmärker sig genom att direkt krumbukta och ställa till oreda, men vid närmare kontakt visar det sig att denna 12-åring inte går i skolan, och inte lärt sig läsa. Han lever ett alltför fritt liv utan tillsyn och är naturligtvis genom detta väldigt utsatt för negativa krafter som gärna utnyttjar unga grabbar för kriminella handlingar. Vi har tidigare fått liknande informationer om att det i Bienvenido finns större barn som inte får skolgång pga att deras föräldrar lever utan dokument i landet, och ser det som ett böneämne i det fortsatta arbetet att med Guds ledning kunna komma dessa unga till hjälp.
Mötet börjar och det är en fröjd att höra och se dessa små och stora barn sjunga om Jesus. Frimodigheten är stor och många vill leda i sång efter sång. Undervisningen handlar om hur Jesus stillar stormen, och med flanellbilder blir det hela väldigt spännande. Allteftersom mötet går samlas fler och fler, och ur husen kommer folk i alla åldrar. Unga gravida kvinnor, gamla skröpliga, ja även tonårsgrabbar och unga män står allvarsamma och lyssnar och ser ut som de funderar på om de verkligen ska stå där bland barnen, men de blir kvar… och då mötet avslutas med utdelning av röda godisklubbor brister mången uppsyn i ett leende och ett smått förläget ”Tack!”
Många hälsar oss välkomna igen och det är ju just vad platsens namn betyder, Bienvenido-Välkommen!
Inom kort har vi ännu ett barnmöte där under mangoträdet vid Sunildas hus på den blå presenningen och vår förhoppning är att det där ska få bli frälsningsmöten och tacksägelsemöten. Sunilda är ännu inte frälst men Gud är god och Han vill frälsa! Med enkla medel kan evangelium komma ut till människor, till dem som lever utan Gud och utan hopp i världen. Det är vårt uppdrag i tiden!
