Stina Fridolfsson intervjuar Sven Westman
Sven Westman har större delen av sitt liv fått arbeta som Guds springpojke, som han själv uttrycker det. Särskilt på äldre dar har han gjort många resor till Ryssland, främst Karelen, dit han förmedlat många hjälpsändningar och även uppmuntrat med trosstärkande förkunnelse i olika församlingar. Han kommer då och då tillsammans med sin fru Anne-Marie på besök i församlingen. Sonen Stig-Erik har i många år arbetat i Maranataförsamlingens missionscenter i trogen tjänst med vaktmästeri och renhållning, och föräldrarna smälter naturligt in i gemenskapen när de kommer. Nyligen var de åter på besök, och då gavs tillfälle att göra en intervju med Sven. Han hade mycket att berätta från ett rikt liv.
Sven Westman är nu 68 år, alltså pensionär till åldern, men absolut inte till tjänsten. Det finns ständigt planer på nya resor och hjälpinsatser till det stora landet i öst, som han redan som mycket ung upplevde kallelse till. Han växte upp i ett gudfruktigt hem, tillsammans med fyra syskon. Fadern var borta i kriget i fem år och överlevde. Men året efter han kom hem, for han ut på havet tillsammans med en kamrat att fiska sik, och de drunknade båda. Det var ett svårt slag. Men modern hade en väldig gudsförtröstan. Sven berättar med stor rörelse:
-Varje kväll gick hon till varje barns bädd och bad Gud som haver. Men när hon trodde att vi hade somnat, började hon på riktigt be till Gud. Då bad hon inte om lycka, fina yrken eller sånt. Det enda hon bad om var frälsning för alla sina barn. Hon nämnde en i sänder. Jag kan säga dig, när du är under tio år och hör din mor tala med Gud på det sättet – då fattar du att han finns och att han svarar på bön. För hon har fått bönesvar.
Sven gick ut skolan och började arbeta. På den tiden var det inga svårigheter att få jobb och lära sig det man var intresserad av. Han började så småningom arbeta på ett plåtslageri, där han trivts och arbetat i över trettio år.
Men kallelsen att engagera sig för Ryssland kom tidigt. Sven berättar hur en pastor som före revolutionen i Ryssland arbetat som missionär där, kom till deras hem. Han kom bort till Sven, som då var en liten pojke, och lade händerna på honom och började bedja för honom, i det att tårarna rann utför hans kinder. En kort tid därefter dog denne åldrige missionär, men hans förbön hade gjort djupt intryck på Sven. När han sedan i tjugoårsåldern lämnat sig åt Gud och låtit döpa sig i pingstkyrkan, så hände också något speciellt:
-Det var en missionär som kom till mötet. På den tiden var det praxis att man låg på knä och bad till Gud i ett sidorum innan mötet. Det kunde ju hända att Gud ville ha en ändring i programmet, och det var viktigt att lyssna in. Man gav Gud en chans. När den här missionären sedan kom in i mötet, sa han: -Jag har aldrig fungerat i den här gåvan, men när jag före mötet var i bön inför Gud, så sa Guds Ande att i detta möte finns en ung man som ska till ett land som idag är stängt som med kopparportar. När han sa så, var det som om en person stått vid min sida och sagt: -Sven, du ska till Ryssland! Landet hette då Sovjetunionen.
Ja, den här händelsen passerade. Sven uttrycker litet vemodigt: -Jag borde ha kunnat förbereda mig bättre; lära mig språket.
Men det gick sedan över tjugo år innan han första gången reste till Ryssland. Första gången, 1987, hette landet fortfarande Sovjetunionen, men när Sven på allvar kom in i sin uppgift med resor österut, så var Sovjetunionen upplöst och landet hette Ryssland – som han hört i det profetiska tilltalet.
Sven beskriver:
-Varje plats jag besökte, tyckte jag var som mitt land. Det var som om jag skulle ha varit där förut.
Han kom i kontakt med en pingstförsamling, där han på ett speciellt sätt blev mottagen:
-Pastorn bad hela församlingen resa sig, kallade fram mig och sa att nu skulle Sven avskiljas för detta land. Han hade inte talat med mig innan; han bara upplevde från himlen att han skulle göra så. Jag välsignades till att bli deras budbärare i deras eget land.
Sven upplevde en underbar himmelsk sanktion i detta. Och han kände som om varje plats han besökte var som hans eget hemland. Det kändes som om han hade varit där förut.
Han hade fått visum för ett helt år, och han upplevde Guds ledning att ta nya steg:
-Jag har ett bibelställe i Efesierbrevet som jag har byggt mitt liv på: ”Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i dem.” Det är inget problem sist och slutligen – allt är förberett!
Så fortsätter Sven att berätta om olika människor och grupper han träffat och fått hjälpa. Åt en fattig pastor från Sibirien som hade stor familj gjorde han iordning en buss av en paketbil. På den tiden, för tjugo år sedan, fick man mycket för finska mark, och kunde åka flyg billigt mellan olika städer i Ryssland. Det var också lätt att köra över gränsen med kläder, mat och andra förnödenheter. Sven berättar om hur en man i Sundsvallsregionen, Lennart Andersson, via program i närradio manat till offer för att hjälpa nödställda i Ryssland. En gång ordnade man direktsändning från Ryssland då Sven var där, och kunde berätta om behoven från ort och ställe. Det kom in över 50.000 kronor då. En man, som inte ens trodde på Gud, ringde och ville ge 8.000 kr, för han tyckte ändamålet var så behjärtansvärt. Efter en halv timme ringde han igen och ville ge mera. -Jag hade lagt undan 12.000 för ett speciellt ändamål, men jag ger alltihop! Några dagar senare hade han kommit till Lennart Andersson och sagt: Jag fattar inte det här. Det måste vara Gud. Jag gick förbi Pressbyrån, och jag brukar aldrig köpa lotter, men fick en ingivelse att göra det. På den lotten vann jag 200.000 kr. Helt säkert var det från Gud, för Gud äger ju allt!
-Sådana händelser vittnar om att det finns en Gud!
Under många år körde Sven hjälpsändningar tre gånger i månaden till ett stort barnhem i Kexholm, som en gång var en finsk stad i Karelen. Att han kom in i den uppgiften, hade sin speciella historia. Ett par journalister från en tidning i Jakobstad hade besökt barnhemmet, och gjorde ett reportage. De tog bilder som belyste den fruktansvärda situationen där. Sven hade visum, och kunde tillsammans med några vänner omedelbart åka över med hjälp till barnhemmet. När de kom hem, ville tidningen som gjort reportaget intervjua dem, men Sven satte sig emot deras metoder.
-Den misär tidningen målade upp var sann, men om man tar fruktansvärda bilder, sådant man kan hitta var som helst, också i Finland och Sverige – man kan ha journalistik på två sätt. Verklighet, där man talar om orsak och verkan, eller bara sensation. Vi såg dessa barn. Men man hade gjort reportage som ett slag mot systemet. Men vi tog inte bilder på det sättet. Det var också några finnar som varit och filmat och visat på finsk TV, och man hade rasat i Ryssland.
Sven hade också med sig bilder från barnhemmet, men tidningen satte åter in sina skandaliserande bilder och skrev att Sven och hans vänner förnekade misären i barnhemmet och bara spelade regimen i händerna. Men så ringde chefredaktören för tidningen upp Sven, och ville ha en kommentar. Då fick han tillfälle att tala om hur de såg på sin uppgift. Det var inte att skapa sensation, utan att försöka hjälpa dem ingen brydde sig om. De fattiga blir inte hjälpta av att man bara målar ut hur hemskt det är, man måste också tänka på vilket land det handlar om.
Det slutade med att den här tidningen sände journalister tillsammans med Sven och hans vänner nästa gång de åkte till barnhemmet i Kexholm, och deras reportage har sedan varit positiva och till stort gagn för hjälparbetet i barnhemmet.
I samband med dessa resor, kom han ofta att besöka församlingar med både social och andlig hjälp.
Sven berättar om vilka enorma andliga nerslag det kunde vara på mötena, då människor med andlig hunger kom och lämnade sig åt Gud. Men tiderna har förändrats. På frågan om på vilket sätt, säger Sven:
-Ja, vi vet ju Mammon. Han är fruktansvärd. När man ser att man kan få det litet bättre, vill man ha ännu bättre…
Men det blev många tillfällen att vittna om Guds kraft för människor i olika miljöer. Sven berättar hur han tillsammans med sin kusin Fredrik en gång kallats till stadsfullmäktige i Priozersk:
-Chefen på socialbyrån som var läkare, och vice borgmästarn var där. Det var en helt röd sal – golv, väggar, stolar och tak. Allt var rött. Det talade om en svunnen tid. Jag tyckte det var väldigt intressant, och tänkte att här skulle man för första gången få höra om Jesus. De ville veta varför vi kom dit. Jag sa vilka vi var, varifrån vi kom, tidningarna som skrivit. Det är viktigt att förmedla fakta. Men grundorsaken varför jag är här, sa jag, är att jag mött Jesus till frälsning. Och mitt vittnesbörd är inte bara med munnen, så jag bara talar och läser Bibeln. Det ska visas i goda gärningar, så folk får se att det finns en Gud, så de kan prisa vår Gud därför att han är god.
-Dom från socialbyrån hade aldrig hört en sådan formulering, och den kvinnliga vice borgmästarn blev knallröd. Jag hade en lång utläggning och sa:
-Och när det gäller lön, sa jag, får jag inte lön av någon, men det är frivilliga i Sverige. Det här fattar ni inte, ni får tro vad ni vill, men det här är sanning, jag behöver inte dölja något. Det är frivilliga i Sverige som ger, och jag är bara en springpojke åt Gud. Det är den bästa plats för vittnesbörd jag haft någon gång, för jag upplevde sanktion från himlen. Vad som hände när jag vittnat färdigt var att borgmästaren sträckte fram sin hand och sa på ryska: Överenskommet! Tolken sa också att -Sven, det här var superbra! Varför skulle jag blygas för Jesus? Fredrik fick också berätta varför han var där, och det var ju för att jag ringt till honom och bett honom hjälpa mig att köra. Folk har rätt till att få höra om Jesus!
Numera är det inte lika lätt att frakta tonvis med förnödenheter över gränsen, men det går i alla fall göra en hel del insatser. Sven har börjat besöka ett center där man tar hand om narkomaner åtta mil från Priozersk på ett gammalt militärområde som på svenska heter ”Frihet”.
-Där har en pastor byggt upp ett hus som måste grundligt renoveras och behöver nya elledningar. Sexhundra meter högspänningsledning måste dit, vi ska hjälpa dem, för vi har redan fått kabel! Sven berättar ivrigt. Han fortsätter tjäna som Guds springpojke.
Till slut ska Sven få förmedla en hälsning till våra läsare. Både troende och icke troende. Hans appell kom intensivt och angeläget. Den förmedlas här direkt:
-Att man inte tror på Gud fattar jag inte. Man tror ju på så mycket annat. Jag har svårt med att man säger att man inte tror på Gud. För Gud har lagt ner evigheten i varenda människa. Gud har en anknytning, så jag tror att om de skulle bli litet ärliga så finns han med där i beräkningen, den där guden man säger inte finns. Det finns ett bibelställe i Paulus brev till Titus, där det står att Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Guds nåd är Jesus Kristus, och han har funnits här på jorden. Till dig du som säger att det inte finns någon Gud – utmana den här guden. För han säger: Kom, låtom oss gå till rätta med varandra. Om du blir ärlig och vänder dig till Gud och säger: om du finns, så visa dig! Då ska du få se. Då får du din chans. Jag tror inte Gud är så orättvis att bara några eller vissa ska lära känna honom. Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen.
Ni som är troende och vill ge järnet – kasta inte bort er frimodighet. Ge inte upp. Den tid vi lever i är inte lätt när man tänker på den värd vi lever i. Allt ska suddas ut och bli så anpassat. Men då är det varken ljus eller salt. Och vi som är troende ska vara världens ljus och jordens salt. Det är bättre att vara ljus och lysa upp en mörk tillvaro för dem som vandrar i mörkret, och salt, som saltar med rätt dos där det behövs salt.
Om du tänker på hur kort jordelivet är – nu riktar jag mig till oss som har funnit Jesus, funnit livet. Vår omgivning som famlar i mörkret har rätt att se Jesus i oss, att vi verkligen har täckning för våra ord och gärningar. Det ska vara en enorm skillnad mellan samma person som förr har levt i synd och värld och har mött Jesus till upprättelse. Då är det en livsförvandling, för man har vänt om 180 grader. Man går i en annan riktning, och det ska synas. Bibeln gör klart för oss att det syns.
Josef och Daniel var två män som det syntes om att de trodde på Gud och vandrade efter hans bud. I slutet av tidsåldern, innan resan är över, säger bibeln att det ska inte bli så lätt. Men då tröstar jag med att Gud har gett oss den Helige Ande, och vi kommer att ha övertag hela tiden fastän vi får betala ett pris. Om man då kallar det smälek, eller vad det är. För mig har det ingen betydelse. För att få tjäna konungarnas Konung och herrarnas Herre behöver man inte blygas. För då kan man se varje jordevandrare i ögonen och vara ärlig, för när vi ändå vet att det här jordelivet tar slut – och vad kommer sen? Man kan förneka det här hur mycket man vill, men vi som har mött Jesus vet att livet kommer att fortsätta. Det finns bara två destinationer, två resmål. Du och jag får välja. Varje förståndig människa väljer väl det bästa målet. Om man får ett erbjudande för semesterresan till ett ställe där det regnar någonstans och ett annat där det är solsken året om, så säger väl förnuftet vad man väljer. Så är det också med vårt evighetsmål. Den ena platsen är inte så bra, den andra är härlig, där vi ska få möta Honom vars namn är Jesus
Du troende människa, du tror väl på Jesus och vet att han är Vägen, Sanningen och Livet? Det är hans liv och hans sanning som kan frigöra oss idag. Det är nådens budskap till hundra procent.
Varje människa har en uppgift. Gud har i Kristus en plan för varje människa. Det är den planen som startar när vi tar emot Jesus. Det är individuellt, det är ingen kyrka eller organisation som kan ge oss den här uppgiften. Det är Guds uppgift till människan. Knäpp dina händer och bed till Gud att du kommer in i din uppgift, och du ska bli bönhörd. För det är det bästa när du vet att du går den väg och är inne i den plan Gud har bestämt för dig. Kan man veta den alltid? Använd bondförnuftet. Det du ser framför dig och då använder ett naturligt sinnelag så ser du vad som är gott. För idel goda gåvor och fullkomliga skänker kommer från himlaljusets Fader. Allt som är gott är från Gud. Då är det inga problem, om vi ser att vi gör det goda. Ännu bättre är det om han välsignar det. Då blir det riktigt bra!