Vittnesbörd av Asta Olausson
När jag blev frälst och mötte Jesus handlade det om en total kapituation inför Jesu kors. Jag visste att det gällde att ge upp det som varit och börja något helt nytt. Jag kom ifrån ett väldigt trasigt sammanhang, jag hade varit narkoman några år och levt i en subkultur. I varje socialt sammanhang man lever och umgås, försöker man göra en självbild för att nå upp till de normer och värderingar som finns i den kulturen.
Jag hade tidigare gått på universitetet och varit med i vänsterradikala sammanhang. Överallt handlade det om samma sak: man försöker bli något, sticka ut, förverkliga sig själv. Men när jag kom till Jesus upplevde jag något annat. I frälsningen kläddes jag av allt. Plötsligt var jag ingen och hade förlorat min identitet. Allt som varit gällde inte längre, jag hade fått ett helt nytt perspektiv. Det handlade inte om en inomvärldslig karriär på vilket plan det vara må. Nu gällde det att få till ögonmärke ting som icke synas. Nu handlade det om att förverkliga Jesus. Jag var utan kunskap och identitetslös – det var helt fruktansvärt, den värsta kris jag varit med om i hela mitt liv.
Jag skulle aldrig ha blivit bevarad om inte storfamiljen funnits. Om det inte hade funnits en familj på plats där jag kunde få gömma mig, där jag kunde få lära mig och få en ny identitet som kristen, som frälst. Nu vet jag att Jesus kommer, och det jag nu gör och är har sin grund i att Jesus ska komma tillbaka. Jag är född på nytt och är en himmelsk medborgare. Allt jag hade räknat med och det som hade gjort mig till något tidigare, det var nu värdelöst. Jag måste hitta helt andra värden. Jag vet inte om jag överlevt om inte storfamiljen funnits. Där fick jag lära mig läsa Guds Ord och fick undervisning. Varje dag klockan tolv hade vi obligatoriska bönemöten. Där på Johannelund, där församlingens storfamilj fanns, upplevde jag mig skyddad.
Jag hade bott i Stockholm i hela mitt liv, men i storfamiljen på Johannelund upplevde jag att det fanns en vallgrav befäst mellan Johannelund och Stockholm i övrigt. Det var som ett geografiskt avskilt område, som var omöjligt att överbrygga. Där blev många frälsta. Många människor kom med olika behov. De hade behov av en nära gemenskap för att hitta en ny identitet, för att bli frälsta och växa upp till Kristus. Det fick kosta vad det ville, för det handlade om himmel och helvete. Antingen en evig tillvaro i helvetet eller evigt liv tillsammans med Jesus i himmelen. Och då behövde man varandras hjälp. En evangelistsyster tog hand om mig. Vi var tillsammans nästan tjugofyra timmar om dygnet, jag vet inte hur det skulle ha gått för mig annars. Därför tror jag församlingen måste ha ett hem. Det står i Bibeln att församlingen är vår moder. Man måste kunna födas på nytt i församlingen, så man inte föds till en ond, bråd död, utan får växa upp i gemenskapen till en ny identitet, till en himlamedborgare.