Appell av Sven Thomsson
Dessa ord står i Apg. 7:42 och ingår i Stefanus tal strax före hans martyrdöd. Israels folk hade förkastat Herren och hans tjänare Mose. De ville inte vara Herren lydiga, utan stötte bort honom och vände sina hjärtan mot Egypten. De sa till Aron:
-Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land. Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara”…(Apg.7:40-42).
Gud hade med stark och väldig arm genom sin tjänare Mose fört sitt folk ut ur träldomslandet, Egypten. Men de var olydiga, otacksamma och ohörsamma. De knotade och knorrade under ökenvandringen.
Trots den härliga molnstoden som ledde dem under dagen och den välsignade eldstoden som lyste dem på natten, var det bara knot och klagan. Herren gav dem friskt vatten i strömmar ur hårda klippan, men ingen av folket sa “halleluja”. Han gav dem bröd, manna från himlen, men ingen sa “tack och lov”.
Han mättade dem med vaktlar, som vinden förde med sig in i deras läger. Det var delikata hönsfåglar, som smakade läckert. Mannat var också väldigt gott. Det var som “fint bakverk” och smakade som “semla med honung”. I den spanska Bibeln står det att “det smakade som tårta”. Men folket grät och kom ihåg fisken de åt i Egypten, gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken samt köttgrytorna. De sa:
-Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få inte annat se än manna.
I alla tider har människorna förkastat det som Gud har gett dem. De har hela tiden velat komma på och prestera något eget, som de tyckte var bättre. De började bygga Babels torn, för att “de ville göra sig ett namn”. Men det var namnet Herren som gällde. Det var under det namnet Gud hade uppenbarat sig för Mose. Jehova, (grekiska ego eimi, ego eimi) Jag är. Det var det namnet de skulle åkalla och prisa. Men de ville istället dyrka sina avgudar. Herren omintetgjorde deras planer genom förvirring och språkförbistring, så att de inte kunde fullborda sitt verk.
Egypten symboliserar världen och denna tidsålders väsende och kung Farao symboliserar djävulen. Farao ville ha Israels folk i sitt välde i det längsta. Det var med största ovillighet han ville släppa dem, precis som djävulen håller fast sina offer för att de inte ska bli frälsta och räddade ur träldomen i synden.
När Guds folk blivit befriade från träldomsoket i Egypten började de ändå att längta tillbaka dit. Hundratusentals kristna i församlingarna har låtit sig dåras av världen och dess väsende och lockas av doften från “köttgrytorna i Egypten”. De vill ha en fot i kyrkan och en i världen. När Herren ser all världslighet, sömnaktighet och kärlekslöshet som råder i församlingarna “vänder han sig bort”. Den helige Ande, som också är väckelsens Ande blir bedrövad och flyr från kyrkorna. Därför kan det inte bli någon som helst väckelse förrän orenheten och stötestenarna rensas ut. Det har blivit som det står i Jes. 52: 5:
-Och vad skall jag nu göra här, säger Herren,
nu då man fört bort mitt folk utan sak, nu då dess tyranner så skräna, säger Herren och mitt namn beständigt, dagen igenom, varder smädat?”
Vad ska Herren göra i församlingar där hans helgedom orenas av sport och allt möjligt och “världens representanter” får tillfälle att “skräna” och smäda Herrens namn? När man “älskar världen och det som är i världen” är man också definitivt “av världen” Bibeln talar om
-trolösa avfällingar som blir Guds ovänner genom att vara vänner med världen. (Jak. 4:4)
Detta är ett “haltande på båda sidor” och en livsfarlig balansgång, som innebär avfällighet
fast man har sitt namn i en församlings matrikel. De har låtit sig gripas av världens ande istället för Guds Ande. Det skulle gagna Guds verk bättre om sådana kristna lämnade församlingarna och gick helt ut i världen. De är ljumma, likgiltiga, de präglas av “laodiceamentalitet” som leder till att “Herren kommer att utspy dem ur sin mun”. Om de inte söker Herren, ångrar sig och inviger sina liv på nytt åt Gud kommer de att kvarlämnas då Jesus upprycker sin brudeskara. Det betyder, att de kommer att drabbas av vedermödans fruktansvärda lidande och kval. O, att de ville vakna upp medan tid är, bryta helt med världen och fly till Jesus! Du avfällige kristne, om du bara förstod i vilken ömkansvärd situation du är! Vill du verkligen bli kvarlämnad och offra din själ åt världsregenten Antikrist när han framträder under vedermödans tid? Detta innebär evig skilsmässa från Honom som älskar dig och har lidit och dött för dig.
Jesus kommer mycket snart. Snart ska världshistoriens mest dramatiska och revolutionerande
händelse inträffa. Mycket talar för att vår generation kommer att få uppleva det och de som är redo får följa med vid uppryckandet. Halleluja, Maranata!