Bibelstudium av Arne Imsen
-Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: “Förstår du vad du läser?” Han svarade: “Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?” Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.
Detta är ett intensivt och sammanhängande referat ifrån en mycket omvälvande period i historien. Det är en inledande fas i församlingens historia. Vi skulle kunna säga så här: Detta är tidlöst. Här finner vi för det första upprinnelsen och orsakssammanhanget; närheten till Golgata. Allt som sker har sin upprinnelse och förutsättning i Golgata. Man kan aldrig komma förbi eller placera detta vid sidan av försoningen. Här är försoningen synliggjord och uppenbarad i ett helt nytt folk som är uttaget enligt en gudomlig princip. Det handlar om utkorelse, utväljelse. Därför är det inga tillfälligheter som avlöser varandra, utan det är gudomlig styrning från början till slut.
Det finns inga möjligheter att vidta yttre åtgärder för att åstadkomma samma resultat. Det finns förvisso en underbar kontinuitet, men den har sitt ursprung och sin förutsättning i att Anden är utgjuten och verkar. Vad man kan lära sig i detta spännande referat från urkristen tid är att Gud gör sig beroende av människor som samarbetar. Han tar ut medarbetare och utför sitt verk. Suveränt! Oberoende av yttre förhållanden och omständigheter går hans verk vidare.
Då jag läser detta, kan jag inte avstå från en reflexion som inställer sig ganska omgående. Vad kan man tänka sig att Apostlagärningarna, då den framställer församlingens tillväxt och utveckling utelämnar eller finner helt oväsentligt? Jag gör den reflexionen därför att vi lever i en mediakultur. Vi kan tänka oss in i vår egen situation och reflektera så här: låt oss säga att våra tidningar – Dagen, Hemmets vän, Världen Idag, Midnattsropet eller någon annan tidning hade uppgiften att referera ifrån detta oerhört mäktiga skeende med det kolossala tryck som här var ett faktum. Vad skulle vi ha tagit till oss, fångats av eller uppmärksammat? Jag ser det utifrån vår situation, inte utifrån de människors som var med under den här intensiva epoken. Det är väldigt svårt att hitta någon gemensam beröringspunkt i övrigt. Vad var själva grundorsaken till att detta hände hos dem som berördes? De måste ha varit väl förberedda, så att de kunde bli kanaler, ett nerslagsområde för den helige ande. När detta hände så var upplevelsen som sådan överraskande och sensationell, men de var väl förberedda för den.
När vi kommer tillsammans i våra sammankomster, är vi mycket dåligt förberedda. Dessa tidningar som refererar från samtidens gudstjänster gör det på olika sätt. Någon betonar det karismatiska elementet, någon annan det socialetiska och åter någon det rent teologiska, undervisande momentet. Några betonar etik och så är det fråga om polemik om fundamentalistisk eller liberal tro. Alltsammans är en oerhörd religiös mixtur som vi alla påverkas av i någon utsträckning. Medan vi är påverkade av alla dessa element, mer eller mindre, är vi opåverkade av Guds Ord. Eller det har i varje fall en jämförelsevis mycket liten genomslagskraft. Det heter: ”Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder”, ge utrymme för ordet, står det. Men vi kan inte påstå att detta i någon större utsträckning är fallet. Våra sinnen är så uppfyllda av allting annat, och vårt liv så oerhört fyllt med det jag menar är eller borde vara underordnat det övergripande, om vi ska låta Jesus få en chans, då han säger: söken först Guds rike
Han har en väldigt liten chans, för det är minimalt av hans ord i kristenheten idag. Minimalt av detta eviga, himmelska inflytande i våra förvirrade sinnen. Splittrade med avseende på intressen och engagemang samlas vi, och räknar med att var och en av oss ska få något som ska stimulera, entusiasmera och göra oss glada och lyckliga, harmoniska och funktionsdugliga.
En andlig väckelse, en riktigt, verklig andlig väckelse kommer från himlen, det är vi väl överens om, därom råder inga tvivel. Men bibeln talar också om andra företeelser som växer upp ifrån jorden och blir jätteträd. Det som bär himmelskt ursprung och himmelska kännetecken är den lilla stenen som kommer från himlen. Anden som faller från höjden. Man kan härleda ursprunget, och ursprunget bestämmer arten och kvalitéten. En riktigt gudomlig väckelse åstadkommer jordbävningsliknande omvälvningar. Men den ställer frågor. Riktiga och viktiga frågor. Den religiösa världen, tidningarna och media ställer också frågor. Och ger sina svar. En av de frågor som en andeutgjuten väckelse ställer är: förstår du vad du läser?
Den här frågan avslöjar kolossalt mycket. För det första måste man räkna med att det finns en vetgirighet, en nyfikenhet att få reda på något väsentligt i sammanhanget. Det är också oerhört intressant att se vad den här mannen fått sin lektyr ifrån. Vem hade lämnat denna skrift från Gamla Testamentet åt honom? Vem hade så ivrigt förmedlat en skrift åt denne vetgirige hedning, som omedelbart grep sig an att ta reda på innehållet. Han var mer upptagen med sin lektyrs innehåll än sällskapet han färdades med. Han var fångad av budskapet, en enorm gudagåva, som är förutsättningen för att vi ska kunna tillägna oss något. Han hade ett förstånd.
Vi lever i ett mediasamhälle. Vi ställer inte dessa frågor, därför att när vi kommer till sammankomsterna är vi så välpreparerade och ointagliga för Guds eget ord, så de frågor vi ställer är av en helt annan karaktär. Vi öser ur andra källor och har umgänge med helt andra människor och individer som inte är intresserade eller förstår vikten av att sprida och förmedla det som kanske betyder mer än något annat.
När träffade du och jag någon sist som var så ivrig att vägleda och hjälpa så att han stoppade ett nya testamente eller en traktat i vår hand? Det är sällsynt. Och när vi försöker mätta våra andliga behov genom att umgås med de gudstjänster som finns i radio, tv, osv, så har vi en känsla av att det inte väcker nyfikenhet att fördjupa sig i Guds Ord. Om det finns något sådant behov eller sådan längtan, så likvideras den eller avtrubbas. Till och med då vi möter gudstjänster som är rörelse och aktiviteter – action, så har vi en känsla av att de leder inte fram. De ger oss inte skäl att ställa sådana frågor att vi börjar ropa på hjälp och vägledning för att få klarhet i frälsningsfrågorna. Vi blir engagerade i och upptagna av helt andra ting.
Låt oss göra tankeexperimentet att tidningen Dagen gjort ett reportage från första pingstdagen i Jerusalem eller väckelsen i Filippi. Vad skulle ha varit viktigt, nödvändigt och värdefullt att informera läsekretsen om? Vad skulle Världen Idag ha fokuserat? Det säger oss en hel del inte bara om policy och image, det säger en hel del om själva inriktningen. Jag undrar vad som skulle ha blivit löpsedelsrubriker. Helbrägdagörelseundren? Något enskilt exempel? Petrus skugga? Mannen vid sköna porten? Egendomsgemenskapen, tungotalet? Vad skulle de ha skrivit om? Och vad skulle ha fångat oss, som redan är så preparerade med så många idéer och föreställningar om allt annat än det som är sanning.
Lögner, halvlögner, propaganda, reklam, i religiös form eller profan. Det är detta som fångar oss. Vi kommer fyllda med allt detta vi mött genom tv och tidningar, lokalpressen och även den kristna pressen, utan att kanske på hela veckan ha umgåtts med Guds Ord. Och så ska vi döma och bedöma. Vi kanske inte ens haft en halv timme tillsammans med Herren Jesus i bön. Ändå ska vi ta ställning.
Den man vi nyss läst om och som ställde frågan ”hur ska jag förstå”, han satt faktiskt på resan från Jerusalem till sin hemstad och läste ur den skrift som förmodligen någon hade räckt honom. Om vi någon gång skulle vara ute på en jämförbar resa, så är det möjligt vi hade ett nya testamente gömt någonstans i resväskan eller handväskan. Men jag tror inte vi tar upp den och blir så fördjupad i den att vi varken hör eller ser något annat än vad som står där. Och försöker under resan förvärva oss kunskap. För resten – hur skulle vi kunna göra det? Vi sitter inte bakom någon häst eller en åsna. Vi sitter vid bilratten och far genom landskapen i en fart där vi inbillar oss att vi har så bråttom att nu gäller det att komma fort fram. Lika bråttom har vi med allting, även när vi läser bibeln – om vi läser den över huvud taget. Lika bråttom har vi när vi har bönemöte. Där är det fråga om att komma upp i varv snabbt. För att sen skruva av motorn och ägna sig åt annat…
Jag talar på det här sättet, därför att vi har skapat sådana förutsättningar att vi kommer snabbt fram. Det går väldigt sakta till himlen. Men väldigt snabbt till helvetet. Och vi kommer dit bekvämt. Vi låtsas som om vi är kristna, men lever som kvalificerade hedningar, ja, sämre än de. För bland dem finns det sökare, men många av dem som kallas Guds folk är färdiga. De vet allt, kan allt, fastän de knappt umgås med urkunden för tron. Det är dessa som ska presentera den kristna etiken i församlingarna. Det är de som ska vara salt och ljus i samhället. Vi har i realiteten gjort det omöjligt på alla punkter, och så länge vi blir jasägare eller passiviserade åskådare, så är vi inget annat än ett stort, jättelikt hinder för Guds verk. Därför är alla våra böner om väckelse kvalificerat skrymteri.
Det finns ingen som vill ha väckelse, för det skulle bli ödesdigert. Ödesdigert för kyrkorna och ödesdigert för samfunden.
En väckelse skulle vara fullständigt förödande för all institutionaliserad kristendom, vilket namn den än bär. Därför vi har lärt oss av den värld som omger oss hur man ska slå mynt av tingen. Här ligger grundorsaken till att Gud inget kan göra. Han vill, men han kan inte. Vi lever i en fruktansvärt allvarlig situation, inte bara för kristenheten, men för allt folk på vår jord.
Låt oss läsa i Apostlagärningarna, och börja studera den litet mera systematiskt, utan att isolera oss till enskildheterna, exempelvis mannen vid Sköna porten, eller något annat som är entusiasmerande. Vi ställer först frågan: vad är det Lukas intresserar sig för? Lukas är inte personen Lukas bara, han är den penna som den helige Ande använder sig av. Det är faktiskt inte apostlarnas gärningar, utan den helige Andes gärningar. Denna text är tuktad. Det finns inga övertoner, lika litet som det finns någon slags svartmålning. Den är oerhört realistisk och saklig. Detta utflöde som möter oss i Apostlagärningarna har sin ursprungskälla. Det finns inga möjligheter till rationella förklaringar, det är ett överflödsliv genom den helige Ande. Ingenting tangerar propaganda eller reklam. Man har heller ingen känsla av att här finns specialintressen som renodlas eller underliggande och icke redovisade intressen, exempelvis ekonomiska. Eller att det skulle finnas något av karriär eller konkurrens.
Det är oerhört viktigt att konstatera detta, för allt som har dragning till sådana intressen som också finns i religionens värld, inte minst profitintresse, karriärintresse, konkurrensintresse, allt detta är besmittat och förorenat. Men denna skildring är fritt ifrån sådant, vågar jag påstå. Dessa klara och underbara gudomliga redogörelser ter sig synnerligen realistiska, för du märker att glädjen finns där, men ingen berusning och onykterhet. Beskrivningen saknar överord. Därför förstår vi att detta är tuktat av den helige Ande. Därför vågar vi kalla Apostlagärningarna för den helige Andes gärningar.
Den helige Ande vill riktigt ordentligt föra fram i ljuset de hemligheter vi behöver känna till och ta del av för att uppleva den profetiska kraften som samtidigt finns i referaten,. Det här är tidlöst, det upphör inte, det fortsätter på samma grund, på samma sätt och med samma verkan. ”Då kom från himlen ett dån”, står det. Det var alltså inte ett resultat av mänskliga ambitioner. Det var som ett regn som föll och som en eld som tändes. En kärlekens Golgataeld som fyllde hjärtana och sedan tog sig gestalt och uttryck i en ny gemenskap som är helt unik till sin karaktär. Om vi läser detta med ett öppet hjärta, känner vi att detta är inte tidsbegränsat. Det är tidlöst och evigt. Här möter vi den helige Andes mäktiga manifestationer och det tidlösa mönstret.
Jag menar inte schabloner och stela former, utan det tidlösa mönstret som följer med den ursprungliga uppenbarelsen, där inget är överlämnat åt slumpen, utan det ena passar väl till det andra. Det finns ingen disharmoni mellan det yttre och inre, mellan det liv som uttrycks av den form genom vilken det uttrycks. Oberoende av vilket område det gäller, om det är tillbedjan, offer eller mission, om det är gudstjänstliv eller församlingsliv, så är det ett utflöde och uttryck för en mäktig ande. Anden ger innehållet, men skapar också mönstret. Och mönstret bestäms inte av lokala eller samtida förhållanden, visst inte. Det är tidlöst. Hur kan jag uttrycka mig så, då det är så oändligt mycket som skiljer olika generationer från varandra med avseende på religion, kultur och andra förhållanden?
”Här ska inte lämnas sten på sten”, sa Jesus. Men det var inte en negation. Vad Jesus ville poängtera var inte att allt skulle bort. Han ville poängtera att det skulle komma något nytt, högre och bättre. Så länge vi är fixerade vid det som är – negativt eller positivt, om vi beundrar det eller vill ha det undanröjt, så kommer vi ingenstans. Vi måste vara klara med det som ligger bakom så totalt, att vi förstår att det är fråga om något nytt, som är så annorlunda till sin karaktär, att det spränger allt det gamla. Det är inte vi som ska slå sönder det, utan det nya spränger det gamla. Nytt vin i nya läglar. När läglarna torkar in, så kan de inte längre förvara; det rinner bort, rinner ut.
Det behövs nya skinnläglar som kan vidga sig och ta emot mera med samma ursprung, samma kvalitéter, samma kännetecken. Det är inte vi som skapar för att tillgodose den moderna människans krav med moderna former. Det är definitivt ingen kompromiss med världen eller import från världen för att vinet ska kunna bevaras med mänskliga åtgärder. Det måste till nya läglar, och dessa nya läglar är till sin karaktär lika gudomliga som Anden själv. Som andeutgjutelsen. Vi måste lära oss förstå hemligheten att då vi läser i Apostlagärningarna kan vi se var den helige Ande lägger betoningen, vad den framför och markerar viktigt och betydelsefullt.
I Jerusalem hände omvälvande ting efter pingstdagen. Massor av människor påverkades av intensiva nerslag med ett kolossalt tryck. Vi läser första och andra kapitlet av Apostlagärningarna; ser hur församlingen formas och utvecklas. Men det är förunderligt att i denna enorma skara av människor finns inte något exempel som betonas speciellt. Inte ett enda enskilt fall lyfts fram av tungotalarna. Vi får veta att en stor skara samlas, en stor skara lyssnar och en stor skara kommer till tro. Men icke ett exempel lyfts fram som skulle ha kunnat ge oss hjälp att förstå det stora som hände.
Det är väldigt viktigt för oss att förstå detta, så vi inte blir periferiska i vårt sökande eller blir offer för religiös desinformation. Inte ett enda fall av helbrägdagörelse eller andeutdrivning lyfts fram. Det nämns inget om någon som mötte Petrus’ skugga och blev helbrägdagjord. Man skriver om det, men det är inget som fokuseras och lyfts fram. Varför är bibeln så förtegen så att den undanhåller oss all information som vi skulle tycka var intressant. Vi skulle gärna vilja lära känna några av de nyandedöpta och höra om hur de började tala i tungor. Vi skulle gärna vilja se och höra berättas om något enskilt fall om hur någon blev befriad ifrån den förfärliga andemakt de var besatta av. Vi skulle gärna vilja se och höra någon berätta om sin helbrägdagörelse. Exempelvis mannen vid Sköna Porten. Det beskrivs, men vi får aldrig veta vem han är, vad han heter. Det enda vi får veta, är att händelsen ägde rum. Sen beskrivs att ett stort antal präster kom till tro. Det är väl värt att veta. Det vore intressant att veta vilka de var, vilken bakgrund de hade och varför och hur.
En stor hop präster kom till tro och lät sig döpas. Ingen betoning av rabbinen här eller prästen där eller någon annan som hade framstående ställning i profant eller religiöst sammanhang och lät döpa sig. Där är bibeln tystlåten. Däremot talas om en stor hop präster.
Den helige Ande köpslår inte. Den helige Ande har inga gunstlingar och kompromissar inte. Där hjälper inte titlar och utbildning. Situationen då var radikalt annorlunda än vad situationen är nu. Det innebär inte att de yttre förhållandena är avgörande, det är bara det att vi har påverkats så av samtidens tänkesätt, av kulturlivet och det religiösa livet att vi ständigt lägger tonvikten på felaktiga ting. Tyngdpunkten lägger vi fel, och därför får vi vårt andedop – men med en annan ande. Vi får vår kristusbild – men det är en annan Kristus. Vi får vårt moderniserade evangelium, men nödgas konstatera att det är ett annat evangelium. Så är vi oförmögna till analys, att kunna definiera och pröva andarna. Det gör oss lättpåverkade och lättintagliga av alla de ting som påverkar människor i allmänhet – och Guds folk i synnerhet, skakande nog.
Den flod av andeutgjutelse som går rakt igenom kristenheten formar den till Antikrists brud. Den är karismatisk till sin karaktär – mycket karismatisk. Den är liberal med avseende på sin teologi och har verkligen kraft, men den avskyr korset. Därför har den ett sken av gudsfruktan. Den har kraft, men avskyr Guds kraft. Den är förförisk, den är förtrollande.
Där är en annan ande som förser oss med världens maktskrud och härlighet. Bibeln säger att allt kött är som gräs. Det saknar inte färg och inte heller natur. Det hör hemma i skapelsen och har likheter som är slående. Dess främsta kännetecken är att när anden faller, så vissnar det och försvinner, för det måste få sin näring och livskraft just av de ting som är härskande och rådande i världen. Det finns andra kännetecken på denna Kains-religion. Det är förfärligt riskfyllt att tala om dessa ting, för då höjer man ribban och människor klagar över att de inte kommer över, därför kraven är så höga.
Under åratal har man ständigt sänkt ribban för att få många medlemmar, och så förändrat själva rekryteringsförutsättningarna. Man har sänkt ribban. Du behöver inte tro, bara du är allmänt god. Du behöver inte tro på någon jungfrufödsel. Du behöver inte tro på Jesu död och uppståndelse, bara du har kristen etik, har en vilja att göra gott. Då är du kvalificerad också till att bli äldstebroder. Du är kvalificerad till vad som helst, fastän bibeln säger att varje planta som inte planterats av Honom ska ryckas upp med rötterna.
Så talar man om en kärlek som ska befria. Där är förutsättningarna för bedrägeriet. Kärleken binder, den är sammanhållande som kittet. Den befriar aldrig. Den frigör aldrig. Man använder kärleken som ett universalmedel till allt. Den håller ihop, den är ett medel som ska åstadkomma enhet i ett släkte som är söndrat genom förbistring. Det är slutresultatet av deras eget arbete. Det är Babel vi ser. Och nu ska man i kärlek försöka kitta ihop det som ramlat sönder, därför att Gud har trätt ner och underkänt dess verk.
Vi ser förfärliga misstag. Alla dessa tendenser till feminiserade män och maskuliniserade kvinnor. Babelförbistringens synliga frukter, där själva skapelseordningen har upplösts i sina inre beståndsdelar. Den värsta och mest ogudaktiga av alla idéer och filosofier som människan kunnat hitta på är folksuveränitetstanken, som vi också fått med in i det vi kallar församlingsgemenskapen, men som är en babylonisk föreningsgemenskap med religiösa kännnetecken.
Vad är det vi känner igen? Jo, den där manteln från Sinears land som fick Akan på fall. Den där manteln av guld och silver som man har tagit hand om och gömt i centrum av sitt eget tempel, i centrum av sin egen tillvaro. Vad kristna människor sysslar med i vårt land är kvalificerat strunt, dekorerat med karismatiska utfästelser! Förnekelse!
Så länge frågorna ställs vet vi vad som döljer sig bakom frågan, personen, individen, intresset, avsikten. När man ställer frågan ”Förstår du vad du läser” till en som sitter och är fullständigt fångad av de heliga skrifterna, och får svaret ”Hur skulle jag kunna förstå om ingen undervisar mig?”, då är det en helig nyfikenhet, väckt av den helige Ande. Då är man ödmjuk och medveten, inte obstinat både mot Gud och hans tjänare som vill bära fram Guds Ord.Vad är frågan idag, och var är läraren som svarar och ger uppriktiga och ärliga svar ? Vart skulle den där hovmannen ha tagit vägen idag för att få svar på sina frågor? I Jerusalem fanns svar. ”De som då tog emot hans ord lät döpa sig”. Det var klara besked. Man sysslade inte med bisaker och oväsentligheter som i och för sig är sensationella och intressanta. Man sysslade med väsentliga ting. Frågan om vad man ska äta eller dricka kan vara viktiga, men det väsentligaste är: var ska jag tillbringa evigheten? Om inte förkunnelse och gudstjänstliv väcker frälsningsfrågan, då är själva förkunnelsen ett hot för själen.
Var skulle han ha fått svaret på frågan idag? I en dialog kanske om religiösa frågor. Fredsfrågor. Miljöfrågor. Ett samtal om jämlikhet och fred, hade förmodligen blivit resultatet. En religiös terapi som jag vill kalla; inte smörjelse, men smörja!
Men här fanns någon i bakgrunden som hade överlämnat en bibeldel åt hovmannen. Den som lämnat bibeldelen åt honom följde honom förmodligen med sina förböner. Detta ledde till ett förunderligt samordnande. Det fanns en öppen evangelist som hade hamnat i Filippi.
Apostlagärningarna talar om människorna utan att lyfta fram exempel. Tänk vad sådant hade varit betydelsefullt för församlingen, att köra ut propaganda och reklam bland opinionen. Helbrägdagörelser som inträffat. Förvandlade människor. Man kunde riktigt ordentligt ha fokuserat omkring den där lame mannen. Men, nej: ”Silver och guld, det har vi icke… ” Och apostlarna begärde inte något av honom heller. Det var ingen fras. Det var en sann deklaration. Det gällde deras heder, men också Guds ära. Gud betjänar sig inte av propaganda, lögner och reklam. Gud är inte ens intresserad av vårt sätt att försöka skaffa medel till hans verk.
Jag har under lång tid sysslat med ett bibelsammanhang som jag kapitulerar inför och konstaterar att det här är för högt att nå upp till. Det är själva inledningen till trons Höga Visa i Hebr 11. Vi läser det som om det skulle vara en tavla eller en video. Vi läser det som ett informationsmaterial för att vi ska lära känna vår egen bakgrund och historia. Men vi tycks inte förstå att detta är en verklighetsskildring, given åt oss så att vi inte överraskas när vi drabbas av samma sak. För det kommer vi att göra, om vi gör dessa människors upplevelser.
Vi ser hur lätt det är att avlövas och falla. Det ska inte mycket till förrän vi upptäcker tendensen till eftergift, kompromiss, anpassning. Ursäkter och undanflykter. Det är ett oerhört budskap som möter oss. Vi behöver verkligen inte gå någon annanstans än till oss själva för att hitta frestelserna, tendenserna. Därför manas vi med väldig skärpa och tyngd att ståndaktigt hålla fast. Härda ut. Det talas om hoppets bekännelse, och att intill änden bevara den första tillförsikten. Håll fast det du har, så att ingen tager din krona.
Inte är vi särskilt tacksamma för väckelsesignalerna. Inte särskilt tacksamma för förmånen och ynnesten att vara korsbärare i Jesu efterföljd. Vi har en oerhörd tendens att klaga, vara upproriska, hitta andra lösningar, gå andra vägar. Här kommer ordet som jag inte blir färdig med och som inte blir färdigt med mig.
Min rättfärdige ska leva av tro. Tolka det den som kan. Uppbyggas av tro, vara välsignad genom tron. Leva av tro. Leva i Guds rike och leva av hans frid.
Det måste tid till att ta emot och smälta. En sak är klar: det finns inga genvägar för någon.
Vad är det vi intresseras och fångas av? Självklart att Apostlagärningarnas skildring om pingstdagen är oerhörd. Det hade varit intressant om vi fått inblick i något enskilt fall. Och vi får faktiskt det. Ananias och Safira presenteras. Och i Filippi magikern Simon. Inga som blir helbrägdagjorda. Inga som varit föremål för andeutdrivning. Inga av prästerna, inga av folket. Men Ananias och Safira lär vi känna. De träder fram ur anonymiteten och personifieras. Vad då? Vad står de för? Varför är det viktigt att lyfta fram dem? I Filippi är det Simon, magikern som presenteras. Varför? Vore det inte på sin plats att tysta ner något sådant? I båda fallen gäller det pengar. I båda fallen handlar det om en maktfaktor. De personifierade något för församlingen fullständigt väsensfrämmande, men så oerhört världslikt och typiskt. Penningmakten. Skrymteriet. Hur gick det med Simon, magikern efter konfrontationen med Petrus: ”Du har ingen del i detta. Må du och dina pengar gå i fördärvet!” Tusentals anonyma människor skrivs in i Guds rike utan att nämnas vid namn. Två drivs ut, omnämns och står som skräckexempel, varnande exempel, inte bara för den tiden, men för Guds verk i alla tider.
Vilka frågor var det egentligen det handlade om? Egendomsgemenskap. Det finns inte ett enda namn på någon helbrägdagjord. Men två exempel då det gällde ekonomi och egendomsgemenskap. Det ena är Ananias och Safira, det andra är Josef. Ett negativt och ett positivt. Alltså hade detta mycket större betydelse för församlingens liv än någonting annat. Ananias och Safira. Där har du det avskräckande. Josef, som vi läser om i fjärde kapitlet är det föredömliga exemplet. I väckelsen i Filippi handlade det också om pengar. En drivs ut. Utpekas, utsöndras. En dras in. Resultatet av samma ande, av förkunnelsen.
Det finns äpplen och annan frukt som kan se tilltalande ut, men själva kärnhuset är ruttet. Formen är viktig. Färgen är viktig. Man kan se mycket av den yttre formen, men definitivt inte allt. Gud är inte nöjd med att se ett yttre skal med en verksamhetsform. Frågan är alltjämt densamma: lever du? Eller har du namnet om dig att du lever, men du är död.
Vad vill Herren i denna tid? Han vill upprätta sin församling i dess ursprungliga härlighet, med allt vad det innebär. Det innebär sannerligen mera än fysisk hälsa och andra attribut vi möjligen strävar efter.
Förstår du vad du läser? Det är fråga om vad man överlämnar, det är fråga om vittnesbördet, om det är trovärdigt. Och det är fråga om man kan läsa ur dessa ursprungliga källor. I Jes 53 har vi frälsningsbudskapet oförvanskat och vägledande. Simon, magikern, säger historien, drog till Rom och blev den katolska kyrkans grundläggare. Hovmannen drog till Etiopien och blev budskapet till sitt folk om försoning och frälsning. Många drar omkring, inspirerade av mycket förorenade och besmittade motiv. ”Du har ingen del i detta… ” Det kan inte köpas för pengar. Det kan inte förmedlas genom reklamtrix och propaganda. Genom trollerier eller något annat. Det är Guds kraft det är frågan om, synliggjord och uppenbarad i varje budbärare. Simon, magikern drog vidare lika okrossad efter mötet med Herrens tjänare som innan. På jakt efter en ny marknad att erövra. Han drog till Rom och blev katolska kyrkans grundläggare.
Man har sagt att det var Simon Petrus som blev förste föreståndaren av katolska kyrkan. Det är inte sant. I botten av den kyrkans historia möter du en trollkarl. Och denna kyrka har aldrig någonsin i sin historia varit något annat än en trollpacka. Aldrig. Nu ser vi hur hon åter reser sig upp och utvecklar sig i hela världen. Erövrar och återerövrar nya och förlorade områden. Hovmannen drog ner till Etiopien och förkunnade evangelium. Vittnesbördet om honom är intressant av den anledningen att det utlöste en väckelse som mötte Etiopien mycket tidigt. Frågan är fortfarande: -Varifrån har du hämtat urkunden till det du läser? Nästa fråga är: -Förstår du det? Har du fått sannolik uttydning? Hur skulle jag förstå om ingen undervisar mig? Vem är din lärare? Varifrån hämtar du din undervisning? Det är detta som är mission. Herre Gud, hjälp oss, så vi inte stirrar oss blinda på tekniska möjligheter att nå massorna, men ser erbjudandet att nå den enskilda individen med omvändelsens och frälsningens budskap. Inte genom tekniken. Den kan vara bra som ett hjälpmedel, men den kan definitivt inte ersätta det personliga ansvaret. Därför blir frågan till sist denna: hur gör vi med det ansvaret? Vem får budskapet av oss? Och hur ser det budskapet ut? Och budbäraren, hurudan är han eller hon? På vad sätt undervisar vi? Hur gör vi?
Om vi överför ifrån evangelisation och modern evangelisationsstrategi de moderna idéerna och tankarna och försöker förverkliga det och använder samma tankar och idéer med avseende på eskatologin, så verkar det som att Jesus kommer, och han ska hämta oss med en Concorde. Jämförelsen är fullständig, för det är tekniken som ska frälsa världen, och tekniken ska ta oss härifrån, vilket inte är sanning. Det är inte TV eller radio eller medierna som ska frälsa världen. I stor utsträckning hindrar de människorna att bli frälsta. Människor vinns genom det personliga vittnesbördet, överlämnat från man till man.
Tekniken är bra, men här är den av helt underordnad betydelse. Tekniken för oss aldrig hem. Det är inga jätteplan som ska hämta oss. Det är inte heller fråga om provrör. Allt detta har kommit som främmande element mitt i gemenskapen och härskar där. Vi har en väg att gå. Det är att återvända till det som var från begynnelsen. Den vägen är aldrig populär. Därför har vår Herre sagt att det två eller tre kommer överens att bedja om, ska beskäras dem av vår Fader som är i himmelen. Som stenen ifrån höjden kommer och krossar och bygger. Svaret kommer. Det kan dröja, det kan se väldigt förödmjukande ut under väntetiden, men det kommer, ära vare Gud!