Av Gösta Karlsson
Om jag som en levande kristen skulle säga vad som för mig är störst i frälsningen; ja, vad skulle det vara? Nu talar jag inte som pastor eller evangelist utan just som en kristen människa. Det har på senare år blivit så stort för mig, det som Jesus Kristus gjorde på Golgata… Detta att jag får vila i försoningen och att den skall bära mig ända hem till Guds himmel.
Av allt som Den Evige har skapat, danat eller frambringat, så är försoningen i Kristus det allra största och förnämsta. Visst är skapelsen skön för att inte säga underbar. Forskare av olika discipliner har försökt att utforska universum. Via optiska instrument, radiopejling o.s.v. har man kommit långt. Nu är man emellertid på det hållet så ödmjuk, att man erkänner att bortom den horisont som man har finns en oändlighet av nya världar som man aldrig kommer att kunna utforska och allt detta har vår Gud skapat. Nog håller läsaren med mig, att också vår egen jord är fantastisk. Olyckan är bara den, att människorna med smutsiga fingrar håller på att fördärva jordens skönhet. Men i sig själv är vår planet underbar. Carl von Linné lär ha sagt då han gick över blomsterprydda ängar: ”Jag såg Gud på ryggen och jag häpnade.” Men när du skall finna Guds vishet i sin högsta form så finner du den inte i det jag här har nämnt om världar och solar eller vår jord. Utan du möter på ett enkelt kors på Golgata kulle där Gudasonen försonar en fallen mänsklighet med Sig själv. Ja, då anar man något av vad Hebréerbrevets andra kapitel utbrister: Hur skall vi då kunna undkomma om vi inte taga vara på en sådan frälsning… Låt mig få återkomma längre fram om vad ‘en sådan frälsning’ förmår och ger även om vi aldrig kan uttömma fullheten.
Vi talar ibland om Gamla och Nya testamentet. Hebreiska språket uttrycker det inte så. Nya testamentet heter på hebreiska: Berit ckadash. Berit betyder förbund, och ordet ckadash betyder nya. Vi gör alltså rätt om vi säger gamla och nya förbundet och skall vi förtydliga det så är det fråga om gamla och nya blodsförbundet.
Kontentan av såväl gamla som nya testamentets lära kan sammanfattas i orden: ”Utan blod ingen förlåtelse.” Det är i 1 Mos 17 som vi först möter instiftelsen av Guds förbund med Abraham. Det gäller omskärelsen, blod utgjutes och beseglar just förbundet.
(v. 10) -och detta är förbundet mellan mig och eder och din säd efter dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras (v. 11) på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet till förbundet mellan mig och eder.
Blodsförbundet är invigt! Förbundet var heligt och fick INTE brytas. Det finns en mycket märklig händelse i 2 Mos 4. Jag vet inte om mina läsare har noterat att det fanns ett tillfälle då ‘Herren kom emot Mose och ville döda honom…’
Ja, det står så i den 24:e versen… Läs den! Orsaken? Mose hade underlåtit att omskära sin förstfödde. Räddningen? Hustrun Sippora omskar sonen. Nu lever vi i nya förbundet. Skriften talar om hjärtats omskärelse. Tror någon att det är mindre viktigt att leva i ett rätt förhållande till nya förbundets blod, d.v.s. försoningen? Nej, t.o.m. om det vore möjligt – tvärtom!
Det är därför det är så farligt att lägga andra grunder för Gudsgemenskap. Där finns det en sak som man kanske skall behandla med stor försiktighet, men som ändå måste få sägas, inte minst därför att så många lider genom en felaktig undervisning. Hur väl minns jag inte min ungdoms förkunnare och deras många gånger enda rätta framställning. Det gällde att leva i seger… Och nog är det viktigt att man är en segervinnare. Men vad är då ‘seger’…? TÄNK VAD DET ÄR VIKTIGT ATT ALLTID GÅ TILL BIBELN! Vad säger BIBELN här? …och detta är den seger, som har övervunnit världen: vår tro. Tro på vad? Guds verk naturligtvis, Jesu försoning på korset! Jag möter kära vänner i själavården som det liksom har gått sönder för. Man tror inte att man är frälst och ångesten står på lur. Då gäller det, som antytts ovan, att gå fram med varliga händer. Personligen har jag nog i denna sak mer av Carl Olof Rosenius’ teologi än den Lewi Pethrus frambar.
Naturligtvis skall en kristen komma dithän att han och hon blir segervinnare, det lär Bibeln. Men GRUNDEN för frälsningen är Jesu blod!
En förkunnare som har betytt mer än andra för min lilla själ är Emil Gustavsson. Hans sånger har ett enormt djup och hans skrifter likaså. Orsaken att han kom att bli så dyrbar för mig är hans helgelseförkunnelse. ”Ett stilla barnahjärta man får ej hur som helst…” Ja, det var en av hans många sånger. En integrerande del i mitt Gudsförhållande som kristen är helgelse. Glöm aldrig detta ty ”…utan helgelse får ingen se Gud”, ja det står så i den gamla boken. Detta budskap grep det innersta i min ande och har fått vara min ledstjärna under ett långt liv. I det sammanhanget kom jag att tänka på en sak. Vi är säkert överens om att vi lever i det stora avfallets tid. Finns det då en gemenskap, en församling (och det gör det) där man vill ha Nya Testamentets församlingsliv som motto, hur viktigt är det inte då, att också ungdomarna där får lära sig vad det innebär. Att de kommer igenom till Andens dop och förstår att leva avskilt, HELGAT!!! Om alla runtomkring ‘somnar’ andligen, hur angeläget är det inte då att nämnda gemenskap, församling, i allt håller fanan högt? Lever helgat. Vilka skulle annars göra det? Men grunden för min frälsning, mitt andedop, andliga nådegåvor, vandringen i Anden, himmelsfärd när JESUS kommer för att hämta de sina MARANATA, ja det är och förblir min älskade Frälsares verk på korset!!! Här skulle det vara på sin plats att ta upp något av en frågeställning för många. Förhållandet till Guds påbud till sitt gamla Israel. Man skriver i debatten om sabbaten och vikten av att hålla den. Ett allvarsord som var skrivet direkt till det gammaltestamentliga Israel. Det gällde dem! Flera saker kunde nämnas, men jag tar inte upp utrymme för detta. Redan på första apostlamötet hade man de här problemen. Då fick man klara direktiv hur man skulle förhålla sig och … de gäller än. Vi lever, mina älskade vänner, i det nya förbundet – blodsförbundet.
Jag nämnde här ovan om vad denna försoning ger. Den ger syndaförlåtelse även för den troende som vacklat. I själva försoningen ligger din och min seger. Den som ångrar sig och ropar till Gud får NÅD, och en av nådens ingredienser är sådan att den fostrar oss att leva rätt. Frälsningen ger frid i en mycket orosfylld tid. Försoningsgrunden gör att man kommer in i Guds plan med sitt liv och så vidare. Lev för Jesus, intet annat, är dock värt att kallas liv. ”Så finnes nu ingen fördömelse för dem som är i KRISTUS…” I Jesus har du seger, broder och syster! Tro Guds ord, oavsett yttre förhållanden! Hur än allt ter sig så är du Hans, men förutsättningen är given: I KRISTUS.
