Vittnesbörd av Börje Hoff
Jag kom med i Maranata 1965. Jag såg det där TVprogrammet som gjordes från ett möte i Viktoriasalen. Jag upplevde när jag såg det där programmet: vad är det dessa människor har som gör att de kan se så glada ut? Just den där glädjen glömmer jag aldrig. Jag hade ingen religiös bakgrund, har inte varit med i någon baptist- eller pingstförsamling, jag visste inte vad det var. Men så var det en grabb i min klass i skolan som hade blivit frälst genom att läsa hela bibeln från pärm till pärm, och så gick han ned till ett bönemöte i Toftbyn och lämnade sig åt Jesus. Han sa till mig: -Det är väckelsemöte på Folkets Hus, gå dit så får du höra! Det gjorde jag. Och när de frågade om någon ville bli frälst, så ville jag bli frälst på en gång, för jag ville ha den där glädjen som jag kände i den underbara atmosfären i mötet.
En sak jag kommer ihåg väldigt mycket sedan jag började känna till det här med pingstvänner och etablerade kristna, det var när vi stod på torget. Vi var till nittio procent nyfrälsta som kom från världen. Då kom samfundarna och sa: -Gå tillbaka till era församlingar! Och vi hade ju inga församlingar att gå tillbaka till, vi kom direkt från världen in i den här väckelsen. Vi hade långa, härliga bönenätter, vi upplevde glädje och frigörelse. Om man ska tala om Maranata, det som framför allt var kännetecknande var frigörelse och glädje i Gud. Folk hade suttit i sina kyrkor, det hade varit begravningsstämning, och plötsligt var det bröllop! Människor fick jubla inför den levande Guden. Det smittade av sig. Därför kom så många ungdomar och tog emot frälsningen. Det var ett andligt skeende i människors liv. Det handlade inte om rock och pop som man försöker vinna ungdomar med idag, utan det var den Helige Ande som gjorde intryck på oss. Därför kom vi med i denna rörelse.