Ledare av Stina Fridolfsson
Det är med förundran och tacksamhet vi blickar tillbaka på de femtio år som gått sedan tidningen Midnattsropet började ges ut i vårt land. Det var i november 1960 första numret trycktes i ett tusen exemplar. På nästa sida återges ett facsimil av framsidan, med trumpeter och ett uppfordrande maranatarop: Se, brudgummen kommer! Därunder finns ledaren, som också har en mycket väckande rubrik: De som voro redo, gingo in.
Eftersom tidningen Midnattsropet just nu har 50-årsjubileum, har redaktionen valt att publicera några artiklar som skrivits för att påminna om varför tidningen kom till, och hur den år efter år ständigt kämpat för att leva upp till sitt uppdrag att vara en väckelsesignal i den yttersta tiden – MIDNATTSROPET.
Tidningen Midnattsropets utgivning har varit en många gånger svår kamp med ekonomiska och personella problem. I en tid då tryck-, pappers- och distributionskostnader fördubblades under bara några år, var det näst intill omöjligt för en fattig, ideellt arbetande rörelse att fortsätta ge ut en tidning – och dessutom säga nej till lockande presstöd från staten. Men Midnattsropet gavs ut. Det fanns alltid en liten skara som arbetade under dygnets alla timmar för att skapa och ge ut tidningen. Det har aldrig funnits någon anställd på Midnattsropet.
Under hela sin livstid var Arne Imsen ansvarig utgivare, och innehade utgivningsbeviset. Det innebar att Maranataförsamlingen på grund av oklarheter i boutredningen efter hans död inte kunde fortsätta ge ut tidningen med samma namn. Under de sex första åren på det nya seklet, kom den att ha namnet Maranata – men med samma medarbetare, samma tryckeri och Maranataförsamlingen i Stockholm som huvudman. När namnet Midnattsropet återvanns för fem år sedan, var det naturligt att återknyta till rötterna. Om än tidningen nu kommer ut med årgång fem, så är det ändå den femtionde årgången av just den tidning som fick sin början i Arne Imsens hem, november 1960.
Tidningen Midnattsropet ges fortfarande ut på det sätt den började. Utan kommersiella annonser och statliga bidrag är den helt beroende av frivilliga offer från dem som uppskattar dess innehåll. Alla medarbetare offrar tid, kraft och resurser utan ekonomisk ersättning.
Midnattsropets budskapet om att gå ut till Jesus utanför lägret och bära hans smälek är fortfarande brännaktuellt. Och var det angeläget för femtio år sedan att ropa ut att Jesus kommer, ser vi det ännu mer angeläget nu, med de apokalyptiska skeenden som skakar vår värld; krig, hungersnöd, farsoter, ekonomiskt sammanbrott… Det uppfordrar till helhjärtade missionsinsatser för att vinna människor för himlen.
Beklämmande många kristna tidningar har lagts ner eller bytt namn och inriktning i ekumeniskt samarbete med andra organ. Många gånger erbjuder man läsarna underhållning med artisteri och personkult och gudstjänstliv som materialiserats genom ceremonier och ritualer, och missionsarbete som övergått till att handla om inomvärldsliga, sociala projekt. Evighetsperspektivet tonar bort. En del har till och med tvättat bort den kristna stämpeln på en ursprungligen evangelisk tidning.
Fortfarande ropar Midnattsropet ut det budskap som motiverade att tidningen började ges ut. Den har inte ”mognat” bort från omvändelsebudskapet, och förkunnelsen om lärjungaskap och församlingsliv. Väckelsesignaler med varning för politisering, ekumenik, katolicering och materialismens förödande makt ges ständigt utrymme i förkunnelse, reportage och artiklar. Likaså påminnelsen om att Jesus kommer snart och att vi som sanna maranatavittnen måste leva så att människor förstår att vi är gäster och främlingar i världen. En förkunnelse som manar till uppbrott och uttåg, och formar ett annorlunda folk med en livsstil som får människor att inse att det finns något som är långt mer värt än välståndsökning, karriär och en kort stunds njutning i tiden.
Ett folk, som liksom Mose väljer att:
– …hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning; han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen. (Hebr 11:25-26)
Måtte Midnattsropet bevaras och skärpas i sitt uppdrag att i denna sena midnattstid ropa ut att brudgummen kommer. Att var och en gör sig redo att möta honom. Endast så har tidningen kvar sitt existensberättigande!