Text: Emanuel Johansson
Att människan har ett värde och syfte som inte slumpen kan erbjuda och att familjen är av Gud instiftad och oersättlig för den uppväxande generationen är grundläggande för den kristnes människosyn.
Familjen är instiftad av Gud. I bibeln och i historien är familjen den självklara grunden för kultur och samhälle. Att fostra barnen, rusta dem för framtiden och ansvara för deras utbildning har i fungerande kulturer varit föräldrars och familjens uppgift. Att vårda sig om de äldre och ta till sig av deras erfarenhet har också varit självklart för familjen. Att låta hemmet stå öppet för främlingen, den faderlöse och änkor i deras nöd är bibelns ideal och har också fungerat i kulturer där familjen varit grunden för samhällsbygget.
I det moderna västerländska samhälle vi lever i idag finns inget av detta. I takt med att välfärden har byggts ut har familjen fråntagits sin uppgift och betydelse. Välfärdsstaten har ansvaret för att ta emot flyktingar och livet för familjen är lättare. Familjen har inte någon anledning att oroa sig för människor i nöd utan kan hänvisa till samhällets institutioner. Staten tar hand om de äldre och familjerna behöver inte göra sig besvär. Staten tar hand om barnens utbildning och föräldrar behöver inte känna ansvar att rusta barnen för framtiden.
I och med välfärden har mycket blivit enklare för familjen. Men allting har ett pris och frågan är vad som gått förlorat i och med de bekvämligheter välfärden erbjuder.
Att det finns möjlighet att få hjälp med de uppgifter och ansvar familjen har kan helt klart vara bekvämt och på så vis eftertraktat. Men när all hjälp inte bara blir en möjlighet utan ett tvingande måste, har något gått väldigt fel. Detta är situationen idag. Det som tvingar är lagstiftning som uppfostrar och underkänner föräldrar i sitt ansvar att övervaka, utföra och avgöra barnens bästa. Ekonomin är ett annat starkt påtryckningsmedel som utformats så att en familj med normal levnadsstandard och normal ekonomi är hänvisad till samhällets institutioner. Föräldrar tvingas sätta förvärvsarbete framför föräldraansvaret.
Så länge föräldrars och statens värderingar och meningar om vad barnen behöver för att rustas för framtiden är något så när lika är kanske ett tvingande system inte något problem. Men när föräldrars mening om vad som är bäst för barnen inte är underdånig den av staten auktoriserade, visar sig statens totalitära natur. Att styra dina tankar och att ha kontroll över vad barnen får för värderingar och tänkesätt, är långt effektivare än diktatoriska lagar som bestämmer vad du ska göra.
Om vi tittar ut över institutionerna upptäcker man snart en ateistisk och homosexualiserad människosyn. Att ateistisk evolutionsteori om människans ursprung och tillvaro på ett mycket tidigt stadium presenteras som fakta är knappast någon nyhet. Inte heller att den normala familjekonstellationen inte framställs som norm. Utifrån ett bibliskt perspektiv är detta förödande. Att människan har ett värde och syfte som inte slumpen kan erbjuda och att familjen är av Gud instiftad och oersättlig för den uppväxande generationen, är grundläggande för den kristnes människosyn. Trots det lyser reaktionerna med sin frånvaro. Familjen har inte bara fråntagits sin uppgift och betydelse, den är angripen med syfte att utraderas helt.
Barn i institutionernas händer är idag utsatta för ett experiment som kallas för genuspedagogik. Allt som kan antyda till att det finns skillnader mellan könen skall aktivt utraderas. Argumentet är att barnen inte skall utvecklas efter stereotypa mönster, men egentligen är det ett generalangrepp mot familjen. I den naturliga familjen är de biologiska skillnaderna mellan könen uppenbara, självklara och naturliga. De biologiska skillnaderna gör också att föräldrarnas uppgifter och funktioner naturligt blir olika. Att, som bibelns inledning beskriver, en moder med smärta skall föda sina barn medan fadern i sitt anletes svett kämpar för brödfödan, är inte en orättvis och ojämställd fördelning. Det handlar om olika funktion anpassad efter människans biologi.
I vårt samhälle pågår en aktiv utradering av allt som påminner om den naturliga familjen. Det handlar om utbildningsmaterial som byts ut, leksaker som slängs, klassiska barnböcker som lämnas till pappersåtervinningen. Ett exempel är förskolan Egalia på Södermalm i Stockholm där föreståndaren säger till Aftonbladet: “– Vi väljer gärna böcker med ensamstående föräldrar eller samkönade föräldrapar”.
Vid en titt på den genusrörelse som pågår så ser vi ganska snart att den går hand i hand med den homosexpropaganda som länge fått utrymme i det svenska samhället. Förskolan Egalia som har startat med genuspedagogiken som grund anstränger sig också att bli HBT-certifierad genom RFSL, Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande. RFSL, en intresseorganisation för perversa relationer, har tagit på sig rollen som myndighet att certifiera och upphöja institutioner som ger maximalt utrymme för deras propaganda. På RFSU:s hemsida skjuts RFSL:s HBT-certifiering fram. Där rekommenderas också skolor att anlita informatörer från RFSL. Den här utvecklingen är tyvärr inte begränsad till några extrema skolor, allt sker i enlighet med direktiv från regering och riksdag. I förskolans läroplan står det bland annat att “Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller”.
Genom allt som offrats på välfärdens altare ser vi en splittrad människomassa, med många trasiga och framför allt ensamma människor. Nära relationer mellan människor, olika generationer och inom familjen har gått förlorade i och med välfärdens institutioner. De äldre blir ensamma, barn saknar närhet till sina föräldrar, många familjer blir upplösta då de fråntagits sin funktion och betydelse.
Angreppet mot familjen handlar inte bara om ekonomi, samhällsformer och strukturer. Problemet är andligt. Eftersom den makt som har hela världen i sitt våld, är emot allt vad Gud har instiftat, blir familjen ett utsatt mål.
Var finner vi den kristna hopen i allt det här? Det självklara vore att man ställde sig upp som en man och sa: Hit men inte längre. Tystnaden är anmärkningsvärd.
Jag tror att församlingen är platsen där familjen kan återupprättas, men för att det ska kunna ske krävs att vi är beredda att offra. Vi måste vara beredda på att offra en bit av välfärden. Vi måste omvärdera vår syn på vad som är normal levnadsstandard. Vi måste säga nej till vår bekvämlighet och vara beredda på att ta konsekvenserna.
Tänk om vi så kan slita oss loss från de destruktiva krafter som opererar att vi kan rädda något av det som gått förlorat. Jag tror att församlingen kan bli en tillflyktsort för drabbade, trasiga, ensamma och vilseförda människor. En tillflyktsort där människan kan bli frälst, försonad med Gud, upprättad och insatt i den tjänst och uppgift som Gud tänkt.