Text: Sean Ureña
Himmelens och jordens skapare kom och dog på Golgata kors. Jesus utgav sig själv som ett levande offer för var och en av oss, och öppnade så vägen, inte bara för judar, utan för alla som tror på hans namn. Såsom Gud hade han makt att genom döden ta bort synden och så utplåna den sista barriären mellan Gud och människa.
En lång tid efter att Gud givit sitt löfte till Abraham, om att hans efterkommande skulle bli talrika som himmelens stjärnor, ser vi hur detta löfte uppfylls i Israels folk. Efter att folket blivit fria från slaveriet i Egypten, under dess pilgrimsvandring genom öknen, kallade Gud dem till ett berg som heter Sinai, för att de där skulle få ta emot något som skulle komma att bli unikt för hela historien; stentavlorna. Dessa skulle förvaras på en mycket speciell plats; i förbundsarken. På berget slöt Gud ett förbund med sitt folk, ett heligt förbund nedtecknat med Guds eget finger.
Förbundet börjar med tillkännagivandet av de tio budorden. Därifrån fortsätter det med att omfatta många andra regler, såsom lagar om slavar, våldshandlingar, herrars och ägares ansvar, återbetalningar, humanitära lagar och många andra förordningar om ceremonier och offer som de skulle utföra och om högtider som de skulle fira.
Gud utvalde Israels folk för att göra dem till bärare och förmedlare av kunskapen om sitt ljus – ett ljus som skingrar allt mörker i denna världen. Gud avskiljer Israels folk från övriga folk för att göra dem till en helig nation.
-Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. (2 Mos 19:5)
Han ville ha en nation olik alla andra, ett samhälle inriktat på att vara överlämnat åt honom. Han behövde ett rent folk som höll sig avskilt. Förbundet med israeliterna lade grunden till dess födelse som nation.
Ett av buden som Moses tog emot av Gud handlade om att bygga ett underbart verk, ett tabernakel. Gud ledde personligen projektet, tillhandahöll speciella kvalitéer till hantverkarna och bestämde till och med detaljer och färger på alla tyger, draperiernas exakta storlekar, träramarna och hur guldföremålen skulle utsiras. Dagen då tabernaklet blev färdigställt tog Gud själv sin boning där. Hans härlighet uppfyllde det nya tabernaklet. Gud tog sin boning mitt ibland sitt folk.
Från den dagen kunde Israels folk på ett nytt sätt möta sin Gud. Genom de riter och offer som prästerna utförde för att ta emot syndernas förlåtelse fick folket tillträde inför Gud. Blodet från tjurar och bockar och askan från kalvarna renade tillfälligt de orena och gjorde det möjligt för dem att tillfälligt närma sig Gud. Israels folk hade Gud, himmelens och jordens skapare, på sin sida och endast de kunde ta emot förlåtelse för alla sina synder. Från och med den tiden har prästerna varje dag utan avbrott utfört dessa ceremonier, fram till dess att en kom som gjorde det möjligt för alla som tror på honom att glädja sig över hans välsignade nåd:
-Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, såsom ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad, att vi höllo honom för intet. Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade. Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba honom. (Jes. 53:2-6)
Hans namn är Jesus Kristus, han som kallas Guds lamm, och som tar bort synden från världen. Ja, han är värdig all ära och härlighet. Han gjorde hela universum och utformade och skapade alla människor i världen. Han kom hit till världen i mänsklig form och erfor de frestelser och lidanden som människorna måste utstå. Han uppfyllde alla gamla testamentets krav i sig själv.
Slutligen;
-Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det ja, han öppnade icke sin mun. (Jes 53:7)
Himmelens och jordens skapare kom och dog på Golgata kors. Jesus utgav sig själv som ett levande offer för var och en av oss, och öppnade så vägen, inte bara för judar, utan för alla som tror på hans namn. Såsom Gud hade han makt att genom döden ta bort synden och så utplåna den sista barriären mellan Gud och människa. Kristus blev borgensman för ett bättre förbund. Han som dog, men uppstod, medlar nu inför Gud Fadern i det himmelska tabernaklet. Han är den enda prästen som har makt att permanent förena människan och Gud genom sitt eget blod, och så åstadkomma en evig återlösning.
-Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, huru mycket mer skall icke Kristi blod – då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud – rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden! Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra förbundet. (Hebr 9:13-15)
Människan kan aldrig genom upprepande av offer och ritualer ta bort synden. Kristus däremot, offrade sig en gång för alla, och i honom är vi fullkomligt helgade. Då vi nu har en så stor präst som medlar för oss inför Gud, så att vi fritt kan närma oss honom, låt oss göra det med ett uppriktigt hjärta och med full förvissning i tro. I honom blir våra hjärtan och våra liv renade från ett dåligt samvete. Håll fast vid tron och de eviga löften han givit, utan att tröttna. Håll fast vid hoppet om vår Herre Jesu Kristi tillkommelse.
Ty:
-ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja; och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom”. (Hebr 10:37,38)