Då jag läste detta i tidningen Dagen dök ett varningsord från Bibeln upp i mitt sinne. Det var Paulus ord i 2 Kor.11:4, där det står:
-Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium, som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl.
Det fanns alltså två problem redan i apostlatiden. Dels var det förekomsten av en falsk kristusförkunnelse. Och dels var det den tanklösa likgiltighet inför detta som besjälade en del kristna. Oavsett vad vi nu menar om pingstledarnas Romresa, så bör vi inte hoppa över Bibelns varningsord. Innan vi går vidare i saken skall vi därför understryka och precisera den bibliska varningen.
En lång rad sekter och religiösa riktningar har Jesus med i sina lärosystem. Men antingen vi lyssnar till mormonerna eller Jehovas vittnen eller läser liberala protestantiska teologers böcker gör vi samma smärtsamma upplevelse. De förkunnar alla en annan Jesus än den som Bibeln framställer för oss. De gör det på olika sätt, men resultatet är detsamma. För att kunna skilja alla dessa falska Jesusgestalter från den sanne Kristus måste vi pröva dem i Skriftens ljus. Och då räcker det inte med att se efter vilka ord och uttryck som används. Bakom dessa döljer sig nämligen ofta helt olika begrepp.
Vi kan säga, att vi här står inför samma problem som då vi skall svara på det numera vanliga påståendet att Islams Allah och Bibelns Gud är samme Gud. Även om arabiska bibelöversättningar använder ”Allah” som beteckning för Gud, precis som Koranen gör, så bevisar inte detta att Islams Gud är identisk med Bibelns Gud. Det som speciellt kännetecknar Bibelns Gud är att han har sänt sin enfödde Son i världen till vår frälsning. Koranens Allah har sänt profeten Muhammed till världen med sitt budskap. Vi måste därför ta reda på vilken gudsbild som förmedlas genom de benämningar som används. Vi måste göra detsamma med Jesusnamnet. Vilken bild av honom förmedlas genom den aktuella förkunnelsen? Idag går det inte an att vara så naiv som den något godtrogna damen, om vilken det blev sagt: ”Bara hon hör att de nämner Jesus-namnet, så tror hon att allting är bra.” Nej, vi måste nog se närmare efter om det är Bibelns Jesus eller en annan Jesus som förkunnas. Och nu kommer vi till den brännande frågan.
Hurudan är då den Jesus som den katolska kyrkan förkunnar?
Påståendet att Påvekyrkan inte skulle förkunna samme Jesus som alla evangeliska kristna, inklusive pingstvännerna, verkar säkert för många helt oerhört, för att inte säga blasfemiskt. Alla vet ju att den katolska kyrkan tror på den bibliske, historiske Jesus, född av en Jungfru, död för våra synder och uppstånden på tredje dagen. Därom vittnar den nuvarande påvens ”Jesusbok” mycket klart. Men frågan är vilken bild av Jesus och hans försoningsverk som den katolska kyrkan egentligen förmedlar till oss. Detta är en viktig fråga och den måste få ett sakligt svar.
Centrum i den katolska gudstjänsten är mässan. Om den säger den katolska katekesen:
-Kristus förnyar i den heliga mässan sitt korsoffer. Korsoffret och det heliga mässoffret är samma offer. Det heliga mässoffret är det nya förbundets beständiga, oblodiga offer i vilket Kristus genom prästens händer frambär sig under brödets och vinets gestalter åt sin himmelske far.
Den norske katoliken pater Müller förklarar detta närmare:
-I Hebreerbrevet läser vi att Jesus är präst till evig tid. Vi läser vidare: En översteprästs uppgift är att frambära gåvor och offer, och i fortsättningen läser vi: Men då måste också denne (Jesus) ha något att frambära. Vi frågar: Vilket offer bär han så fram inför sin fader i himmelens allraheligaste? Det kan inte vara något annat än hans livs självutgivande offer, som nådde sin förtätade höjdpunkt då han hängde på korset. När vi så tror att det är densamme uppståndne och himlafarne överstepräst som är närvarande under mässan, då har vi också lov till att tro att han också här lägger ned sitt livs offer för Fadern – till hans ära och mänsklighetens frälsning.
Den katolske Jesus är alltså en Frälsare som dagligen i himmelen frambär sig själv till Fadern som ett soningsoffer för världens synd. Men inte bara däruppe i himmelens allraheligaste. På altaret i alla katolska kyrkor gör han detsamma – genom prästens händer. Det katolska prästerskapet sägs nämligen ha fått gudomlig makt till att bokstavligen förvandla bröd och vin till Jesu lekamen och blod. Den katolska teorin om detta förvandlingsunder kallas ”transubstantiationsläran.” Man menar nämligen att själva substansen av brödet och vinet förändras. Det är bara den yttre skepnaden som förblir densamma. Denna förvandlingsteori leder helt naturligt fram till den egendomliga uppfattningen att nattvardsbrödet är identiskt med Jesus själv. Nattvardsbrödet kallas ”oblat” eller ”hostia” och efter varje mässa är det några av dem som blir över. Dessa låses in i ett altarskåp, som kallas ”tabernaklet”. Där är Jesus närvarande! Det förvandlade brödet är nämligen bokstavligen identiskt med Jesu lekamen. Därför är det också rätt att tillbe Altarets allra heligaste sakrament som nattvardsbrödet också kallas. Ibland sätts oblaten in i en förgylld utsmyckad ring, en så kallad ”monstrans”, som sedan visas fram för folket. Då ett litet bröd, som bakats i en ugn, blir betraktat som en inkarnation av Kristus själv, kan detta knappast betraktas som något annat än en form av avgudadyrkan.
Stämmer den katolska kyrkans lära med Bibelns beskrivning av Jesus och hans försoningsverk?
I Hebreerbrevet läser vi:
-Inte heller gick han (Jesus) in (i himlens allraheligaste) för att offra sig många gånger. Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider, och han har satt sig på Guds högra sida.
Gud vare tack! Jesus behöver inte offra sig många gånger! Hans försoningsverk är fullbordat. Utför han då ingen översteprästerlig tjänst i himlen? Jo visst, men den består inte i att han offrar sig själv igen och igen utan att han manar gott för oss. Han går i förbön för oss.
I Bibelns ljus blir den katolske Jesus en karikatyr av den sanne Kristus. Av allt att döma har inte pingstbröderna, som nyss varit i Rom, tillfullo upptäckt detta. Eller också menar de att den markanta skillnad på den katolske Jesus och Bibelns Jesus, som jag här har påtalat, inte är särskilt betydelsefull. Detta är i så fall djupt beklagansvärt. Tänk, att inte se denna markanta skillnad, inte ens efter åtta års teologiska samtal med katolska teologer! Vi får bara hoppas att dessa bröder inte hör hemma i den av Paulus omtalade kategori av människor,
-som alltjämt håller på med att lära, men aldrig kunna komma till kunskap om sanningen. ( 2 Tim.3:7 )
Någon kanske tror att jag har ett horn i sidan till pingstvännerna eftersom jag skriver om detta. Men det stämmer inte. Några av de bästa grannarna i min hembygd var pingstvänner. Jag har predikat i pingstförsamlingar både i Sverige och Norge, Frankrike och Belgien och även samarbetat med pingstmissionärer. Men vad som bedrövar mig idag är att vår tids pingstledare verkar vara så annorlunda jämfört med sina föregångare. Tyvärr verkar detta vara fallet också med ledarna inom andra kristna kretsar.
Den svenska pingströrelsen har framfött många hängivna missionärer, varav en del har verkat i katolska länder. Många av dem som arbetat i Frankrike, Belgien eller Portugal hade jag glädjen att bli bekant med. Missionärerna i Belgien skrev tillsammans en bok, som fick titeln ”Belgien kallar” och den visar vilken nöd de hade för de katolska folkskarorna. Pingstvännen och författaren Arthur Sundstedt skrev både böcker och artiklar av stort värde. Efter ett besök i ett katolskt land skrev han en gripande artikel om den andliga nöden han mötte där. Av allt att döma var det inte hans uppfattning att katolikerna i allmänhet hade den rätta kunskapen varken om Försonaren eller försoningsverket. Han avslutade nämligen artikeln med följande ord:
-Kom ihåg missionen bland de katolska folken i dina böner och med dina offer, och kallar Herren dig att dra åstad med evangelium till dessa som sitta i mörker och dödsskugga, så låt intet hindra dig att gå lydnadens välsignade väg. Låt inte detta makedoniska rop gå dig förbi! Gör vad Gud bjuder dig och vad dig tillkommer, så att de katolska folken må undfå den sanna kunskapen om korset, försoningen och Försonaren!
Nutidens andliga ledare, antingen de är pingstvänner eller från andra kristna samfund, tycks inte se det som deras föregångare såg. Orsakerna till detta kan man bara spekulera över. Men följderna, ja de är tydliga. Utan vision ingen mission! Vi måste verkligen be om att vår tids andliga ledare återfår synförmågan.