eller de sju liknelserna i Matteus 13
MR publicerar här femte delen ur ”Himmelrikets hemligheter” utgiven av Oscar Haglund 1932.
Liknelsen om surdegen
Med den fjärde liknelsen, liknelsen om surdegen, avslutas den första avdelningen av denna serie av sju bilder, i vilka Herren Jesus för folkskaran skildrar himmelrikets utveckling. Denna första avdelning var, såsom vi redan förut framhållit, avsedd för hopen ”utanför huset”, medan de tre sista liknelserna talas för lärjungakretsen, ”inomhus”.
Först sågo vi under bilden av sädeskornet kraften och fruktbarheten av ordet om riket, men på samma gång visades också de hinder för Ordets groning och tillväxt, som finnas i det mänskliga hjärtat. I den andra liknelsen tecknas, huru i den officiella kristenheten ogräs skall växa tillsammans med vete ända till tidsålderns slut; vi lära härav, att vi icke kunna vänta oss en avgörande världsförbättring eller en fullständig seger för evangelium.
Och då vi komma till den tredje liknelsen, se vi under bilden av senapskornet, som på ett abnormt sätt utvecklade sig till ett vittskuggande träd, huru himmelriket såddes såsom ett litet och obetydligt trons senapskorn och att det, i stället för att avkasta sådana trons senapskorn beredde ett fritt och skyddat rum för de fåglar, som plocka bort säden. Nasaréernas under de första århundradena så föraktade lilla hop fick snart en äreplats i världen, alldeles som Lot satt såsom en uppskattad man i Sodoms portar.
Den gängse tolkningen av liknelsen.
Det torde vara överflödigt att här gå in på den allmänna tolkningen av liknelsen om surdegen. Alla de ledande bibelkommentatorerna alltifrån den första katolska tiden in i våra dagar spinna på samma tråd, och den utlägges efter så gott som samma schema vart tredje år på kyndelsmässosöndagen från kyrkornas och frikyrkornas predikstolar. Ett kort referat av denna gängse utläggning är dock måhända oundgängligt. Tolkningen är i huvudsak denna:
Surdegen antages symbolisera evangelium och dess kraft. Kvinnan motsvarar kyrkan eller församlingen. Kvinnan tager surdegen och lägger denna i tre mått (eller skäppor) mjöl, vilka återigen enligt den gängse exegesen beteckna mänskligheten, hela den mänskliga familjen. Och här utför surdegen, på ett fördolt sätt, sitt verk, i det den genomsyrar och förvandlar hela människosläktet. Sålunda skriver P. Lange, ofta kallad ”fursten bland kommentatorer”:
-Kvinnan är en lämplig symbol för kyrkan. Surdegen, ett ämne som är besläktat med, ehuru alldeles i motsättning till mjölet, i det den har förmåga att konservera det och förvandla det till bröd, representerar det gudomliga i dess förhållande till och inverkan på det naturliga livet. En av huvudpunkterna i liknelsen är att surdegen lades eller gömdes i de tre måtten mjöl. Detta hänför sig till den stora, synliga kyrkan, i vilken det levande evangeliet synes liksom gömt och förlorat.
Att liknelsen möjligen kunde betyda något annat, än vad vi här i korthet ha återgivit, synes för den stora massan av lärare och predikanter inom kristenheten närmast vara någonting alldeles omöjligt. Det är en så allmänt vedertagen åsikt, att blott få kunna frigöra sig därifrån och i Bibelns ljus under Andens ledning taga reda på vad Herren Jesus verkligen vill undervisa oss om i denna fjärde liknelse.
Man hör så ofta tal om evangelii surdeg och bön om att den ”goda” surdegen måtte utföra sitt verk o.s.v., att någon annan utläggning än den gängse skulle stöta på motstånd hos storparten av kristenheten. Och dock är det så oändligt viktigt, att vi helt och hållet hålla oss till Skriften själv för att vinna andlig kunskap. Detta gäller i särskild grad just denna liknelse. Om vi lägga åt sidan alla fördomar och inpredikade åsikter och äro villiga att höra och följa sanningen, skola vi säkerligen finna den, och därmed mycken glädje och frid. (En sant troende och verklig bibelkristen har inte längre några ”åsikter” eller ”meningar” om det eller det. Han har tagit sitt förnuft till fånga under lydnaden för Kristus och strävar efter att under Andens ledning vinna kunskap och upplysning ur Skrifterna.) Mången gång kan det bliva rent av revolutionerande, men om det är en revolution, som frälsar oss från falska och missvisande läror, så är det en salig revolution.
Om surdegen är en bild av evangelium och kvinnan symboliserar kyrkan och de tre måtten mjöl mänskligheten, då skulle Herren här lära, att evangelium, genom förmedling av kyrkan, skall genomtränga mänskligheten och att världen skall bliva omvänd genom evangeliets assimileringsförmåga. Och detta är naturligtvis den lika allmänna som obibliska uppfattningen i kristenheten. Men om Herren i denna liknelse skulle framställa en sådan lära, då motsäger Han uppenbarligen sig själv, något som är omöjligt och orimligt, ty Kristus begår inga misstag eller inkonsekvenser. Vi ha i den andra liknelsen sett, att vetet och ogräset växa tillsammans, till dess skördetiden är inne. Detta utesluter möjligheten av världens omvändelse i denna tidsålder. Som vi ha sett, kännetecknas denna tidsålder av en blandning på ont och gott, och så skall det förbliva intill dess slut. Om vår Herre menade, att surdegen skulle genomtränga hela mänsklighetens deg, då lär Han här något, som är fullständigt i motsats till vad Han lärde i den andra liknelsen. Genomgående visar Skriften oss, att det vid tidpunkten för Herrens återkomst bland de bekännande kristna skall råda sömnaktighet (Matt 25), laodicéisk ljumhet och självbelåtenhet (Upp 3:15-18), omoral och förakt för Guds ord (2 Tess 2; 1 Tim 4:1-3: 2 Tess 2; 1 Tim 4:1-3; 2 Tim 3-4 m.fl. ställen), jordbundenhet (Luk 17:26 f; Matt 24) och otro (Luk 18:8). Men liknelsen om surdegen brukas flitigt av modernistiska predikanter och lärare för att stödja den falska åsikten om världens successiva (gradvisa) förbättring och förvandling till ”Guds rike”, huvudsakligen genom sociala reformer, t.ex. förbudslagstiftning. Ett falskt gudsrikesbegrepp har blivit som en surdeg, som genomtränger de tre måtten mjöl. Vad därmed menas, inses lätt, som vi framdeles skola visa.
Den gängse tolkningen gör sålunda våld på verkligheten, och den strider också mot den symboliska mening, som Skriften tillägger surdegen. Denna har, som vi skola se, ingen god betydelse. Med samma rätt skulle vi kunna bruka bilden av någon, som häller ett glas brännvin i en kaffekopp. Brännvinet kommer då att tränga igenom varje droppe kaffe. Men skulle vi vilja välja denna bild för att åskådliggöra evangelii kraft?
Vilken är surdegens symboliska betydelse?
Nu vilja vi, för att komma till sann insikt om surdegens bibliska betydelse och därmed även om denna liknelses verkliga innebörd, rannsaka de olika bibelställen, som ha att göra med denna sak. Vi få icke glömma, att vår Herre, såsom Läraren (vilket Han kallades av Nikodemus), var kommen från Gud men efter köttet Davids son och Abrahams son. De som Han talade till, voro judar. Hans åhörare förstodo med all säkerhet vad som var den symboliska innebörden av surdegen. Ingen jude skulle någonsin drömma om att surdegen, brukad för att illustrera en utvecklingsprocess, skulle kunna stå som beteckning för något gott. Hos judarna betecknade surdegen alltid något ont. På altaret fick surdeg aldrig komma. Samvetsgrant genomletar den ortodoxe juden än i dag sitt hus före det osyrade brödets högtid för att rensa undan varje spår av surdeg eller av syrat bröd. Ty den som hade surdeg eller syrat bröd i sitt hus, skulle utrotas från sitt folk (se 2 Mos 12:15 och 5 Mos 16 o.s.v., jämför 1 Kor 5:6-8). Brödet eller mjölet måste städse komma osyrat inför Herrens ansikte. Och brödet är ju resultatet av ”vetekornet, som har fallit ned i jorden och dött”, varför det som sådant är en bild av Kristus. Av de två första liknelserna finna vi ju, att säden är en bild av det goda, och då mjölet ju kommer av säden, kan det aldrig representera den opånyttfödda massan av mänskligheten.
Men vi ha ännu starkare skäl. Tre mått mjöl, en efa, är en typ för Kristus, Vetekornet och Livets bröd. När Abraham undfägnade Herren (1 Mos 18), lät han Sara baka kakor av tre mått fint mjöl och bjöd därpå jämte köttet av en kalv och mjölk och smör. Allt har en god andlig betydelse. Det vore alldeles meningslöst att i liknelsen om surdegen bryta mot det helbibliska bruket och låta de tre måtten mjöl betyda något ont, när det fina mjölet eljest genomgående betyder renhet.
Surdegen är återigen en bild av fördärv; både den fördärvade mänskliga naturen och fördärv av den goda läran genom villfarelse. Så vanligt var det i Israel att tillämpa surdegen som en bild av något skadligt, att ett rabbinskt råd lyder: ”Förtro dig icke åt någon proselyt (en till judendomen omvänd hedning) förrän 24 släktled ha gått till ända, ty han har med sig ”hednisk surdeg.” Om nu både den judiska traditionen och Skriften bruka surdegen som en bild av fördärv, huru skulle Herren då helt plötsligt kunna använda den som en bild av det kostligaste av allt, evangelium? I så fall är man också naturligtvis nödsakad till att framställa säden i de två första liknelserna som en sinnebild av den onda världen, som måste göras god genom surdegen.
Och vad säger Jesus själv om surdegen?
Surdegen motsvarar alla egenskaper hos den genom synden fördärvade människan. Och det faktum, att surdegen städse användes till ren deg, gör den till en sällsynt tydlig bild av det förhållandet, att den rena, bibliska läran om himmelriket blivit fördärvad genom inblandning av element av lagisk, vetenskaplig, politisk, moralisk och etisk-social art.
Då vi lyssna till Herrens egna uttalanden angående surdegen, blir detta så mycket klarare för oss.
1.”Framför allt tagen eder till vara för fariséernas surdeg, som är skrymteri!” (Luk 12:1b).
Här brukas surdegen uttryckligen såsom en bild av skrymteri, d.v.s. etik eller gärningsfromhet. Det grekiska ordet för ”skrymtare” betyder också skådespelare. Den som icke på trons väg tager emot rättfärdigheten i Kristus Jesus, måste åstadkomma en sin egen rättfärdighet, d.v.s. spela rättfärdig. Denna spelade rättfärdighet skildras bl.a. i Matt 23.
2. Ett annat uttalande av Jesus lyder: ”Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg!” (Matt 16:6). I v. 12 står det uttryckligen, att Herren härmed icke avsåg surdeg i bröd utan fariséernas och sadducéernas lära.
Fariséernas lära bestod, såsom vi veta, av en lagisk formgudstjänst med många mänskliga tillsatser, medan sadducéerna förnekade det övernaturliga (Matt 22:23-29) och mönstrade ut stora delar av Skriften. De förra motsvarade vår tids ”etiker”, dessa som mena, att vi kunna bliva frälsta genom att söka efterlikna Jesus, så gott vi kunna, medan sadducéerna voro den tidens rationalister och bibelkritiker. Lagisk fromhet å ena sidan och ”vetenskaplig” bibelkritik å den andra gjorde ”religionen” mera acceptabel för många och de synliga resultaten större, alldeles som surdegen gör mjölet mera smakligt och större till omfånget. Men likväl fördärvades Guds ords rena deg av den fariseiska och sadduceiska surdegen. Om denna senare säger Jesus: ”I faren vilse, emedan I icke förstån Skrifterna, ej heller Guds kraft” (Matt 22:29).
3. Vidare talade Herren Jesus om ännu en surdeg: ”Och Han bjöd dem och sade: Sen till, tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes surdeg!” (Mark 8:15).
Dessa ord sade Han, efter det att fariséerna hade tvistat med Honom, i det att de av Honom begärde ett tecken av Jesus, men slutade med att förakta och bespotta Honom (Luk 23:11). Herodes var en världslig man, som tyckte om dans och spel och som även i likhet med många andra världsligt sinnade använde ”religionen” som en krydda i tillvaron. Herodes hörde ju gärna Johannes Döparen, men han satte köttet högre än kryddan, och därför fick Döparens huvud falla på grund av ett under sinnesruset givet, förhastat löfte. (Mark 6:14-25). Lagiska former och mänsklig tradition, ritualism, förnuftsmässigt underkännande av Skriftens lära i fråga om det övernaturliga, förbindande av nöjen och världslighet och politik och fordran på tecken med gudstjänsten – allt detta är surdeg, och av denna behövs det högst obetydligt, för att hela degen skall bliva genomsyrad. Dessa tre huvudgrupper av religiösa människor arbeta på att förstöra det sanna mjölet. Och vi läsa även, huru det var omedelbart vid Jesu första uppträdande: ”Och strax gingo fariséerna ut och höllo råd med herodianerna mot Honom, huru de måtte förgöra honom” (Mark 3:6).
Oss synes, att Herren Jesus i de anförda orden har uttalat sig med all önskvärd tydlighet angående innebörden av surdegen, och vi behöva icke vara i okunnighet om, vad Han vill lära i liknelsen. Vi vilja ytterligare anföra aposteln Pauli vittnesbörd om surdegen. Denne har icke heller något gott att säga om surdegen. Han förmanar i 1 Kor 5 att ”rensa ut den gamla surdegen”. Han talar här även om ondskans och elakhetens surdeg och uppmanar de heliga i Korint att ”hålla högtid i renhetens och sanningens osyrade bröd” (vv.6-8). Och då aposteln förmanar galaterna att vandra i frihet och icke lägga på sig något träldomsok, brukar han återigen bilden av surdegen, som är i stånd att syra troslivets hela deg.
Må vi sålunda noga akta oss för att använda surdegen som en bild av evangelium!
Spisoffret.
För att vinna en bättre förståelse av denna liknelse vilja vi en stund begränsa vårt studium till mjölet och dess betydelse i Bibeln, framför allt vid spisoffret. Därigenom kommer symboliken att bliva tydligare, och motsättningen mellan mjölet och surdegen blir klart framträdande.
I 3 Mos (Leviticus) beskrivas mycket utförligt flera slags offer, vilka både var för sig och som en helhet åskådliggöra Kristi stora och fullkomliga offer. Redan i början av Boken är skrivet om Honom såsom Försonaren. ”Brännoffer och syndoffer har du icke behag till. Då sade jag: Se, jag kommer, i boken är skrivet om mig, för att göra din vilja, o Gud.” Jfr Hebr 10:4-10.
I brännoffret finna vi Guds Son, som helt överlämnar sig åt Guds vilja, och allt i detta offer är rent och välbehagligt för Herren, Honom en söt lukt. Därpå givas i kap. 2 föreskrifter för spisoffret, i vilket vi se Kristus, vorden kött för oss och såsom Människoson underkastande sig Guds vilja. Spisoffret förtäljer oss i ett synligt språk om Hans lidande och död: ”Tagen, äten; detta är min lekamen, som brytes för eder, gören detta till min åminnelse” (1 Kor 11:24). De olika formerna av detta offer låta oss se olika sidor av detta lidande.
I den första liknelsen se vi fruktsamheten hos vetekornet som fallit i jorden och dött: i det andra utsåendet av rikets barn. I den fjärde liknelsen se vi åter Människosonen såsom vetekornet, som brytes och males och på olika sätt utsättes för elden. Han är därför ett ”eldsoffer åt Herren”. Det var noggranna föreskrifter för detta offer, och deras symboliska språk är mycket tydligt.
Varav bestod spisoffret?
Spisoffret måste bestå av tre huvudbeståndsdelar: finsiktat mjöl, olja och rökelse (Lev 2:1). Prästen skulle taga en handfull därav som ett eldsoffer åt Herren; det övriga fick han äta (Lev 2:3). Men spisoffret frambars i olika former; såsom fint mjöl, vilket redan omnämnts (Lev 2:1), såsom gröna ax, rostade vid eld, malda till gryn, av grönskuren säd (v 14): vidare såsom deg (kakor), tillredd på olika sätt, nämligen bakad i ugn (v 4), gräddad i panna (v 5) eller tillredd i kittel (v 7). Vid alla dessa tillredningssätt måste emellertid olja användas, vare sig denna göts däröver (v 1), knådades in i degen eller smordes på kakorna (v 4, 7). Aldrig någonsin fick surdeg i någon form brukas därtill; spisoffret måste vara osyrat och alltid förbundet med olja och rökelse, då det frambars inför Herren. Allenast förstlingsoffren (se Lev 23:17) måste bakas med surdeg av den anledningen, att detta offer symboliserade förstlingsskörden, som inbärgades på den första pingstdagen 50 dagar efter det att förstlingskärven (Kristus) hade ”viftats” inför Fadern. Dessa förstlingsbröd måste därför vara syrade, ty de voro en sinnebild av människor och icke av Kristus. Liknande är förhållandet med lovoffret i 3 Mos 7:11 f.
Detta förstlingsoffer måste frambäras inför Herren (Lev 23:17) i form av två bröd, vilka emellertid icke fingo komma på altaret, emedan det var surdeg i dem. Alltså är detta ytterligare en bekräftelse på regeln, nämligen att surdegen är en sinnebild av den gamla människan, vilken före fallet var ren som finsiktat vetemjöl men som blivit fördärvad och fördärvbringande genom synden.
Endast osyrat välbehagligt för Herren.
I andra versen av 3 Mos 2 läsa vi, att prästerna fingo äta av spisoffret, endast om en handfull därav förbrändes inför Herren såsom ett minnesoffer. Sålunda kunde offret bliva Herren välbehagligt, endast om det frambars efter de gudomliga föreskrifterna (kap 2:9). Då också allt det, som blev över, Aron och hans söner och räknades ibland ”de allraheligaste av Herrens eldsoffer”, varvid dock uttryckligen stadgades, att surdeg icke finge begagnas därtill (Lev 2:10-12; 6:16-17).
Vi se redan av denna beskrivning, vilken nära släktskap det är mellan föreskrifterna för spisoffret och detaljerna i liknelsen om surdegen och framför allt vad vi ha att lära i fråga om den senare. Men vi vilja gå ännu ett steg vidare.
Kvinnan gömde surdegen mellan ”tre mått mjöl”. Tre mått (seah) utgör en efa, ett standardmått i Israel. Det var det mått, efter vilket de osyrade kakorna offrades (Dom 6:19); 1 Sam 1:24; Hes 45:24 och 46:5). Denna efa av tre mått mjöl måste alltid övergjutas med olja. Men nu tog kvinnan i liknelsen icke olja utan surdeg. Detta är just det förskräckliga i denna liknelse, ty spisoffret är en bild av Kristus i Hans människoblivande. Det brutna, osyrade brödet är mat för Hans folk, alldeles som brödet vid påskhögtiden måste vara osyrat och degen bars i trågen ut i öknen, innan den ännu hade blivit syrad (2 Mos 12:15-20, 34).
Vad som var kvar av det forna egyptiska livet måste rensas bort. Men här i liknelsen sker det motsatta. Hela den kristna läran blir syrad och inpyrd med allehanda fördärvliga lärosatser och bruk.
Kvinnan gjorde något, som var ont.
Såningsmannen har fyllt sin uppgift; nu är turen kommen till kvinnan. Kvinnan är i Skriften en bild av församlingen, både den rena och den avfälliga, både brudförsamlingen och skökan på vilddjuret. Då Brudgummen lämnade denna jorden, gav Han sin brudförsamling i uppdrag att vittna om Honom på jorden och ”handla med punden”, tills Han återkommer. Men kvinnan går bort och smyger in surdeg i de tre måtten mjöl. Då Israels barn åto mannat i öknen, begynte de att knorra och begärde att få av den egyptiska maten. ”Vi komma ihåg”, sade de, ”den fisk vi åto i Egypten för intet, gurkorna och melonerna och purjolöken och rödlöken och vitlöken; men nu är vår strupe torr, och vi hava intet. Endast manna se vi för våra ögon” (4 Mos 11:5-6). Så gick det också i Kristi församling. Det enkla, oförfalskade gudsordet var i längden icke smakligt nog för människorna; man måste smaksätta det med all slags surdeg. Kvinnan tog ”och lade i”, och följden blev, att den lilla kvantiteten mjöl genom jäsningen blev ansenligt större och degen också mycket mera tilltalande för människornas efterhand fördärvade smak.
Kvinnan känner väl till, hur man genom jäsning skall göra degen större. Det var också en kvinna, som fyllde efan (de tre måtten) med ogudaktighet, varmed denna fördes bort till Sinears land (Babel), Sak 5:7-11. Det var en kvinna, Jesabel, som förledde Herrens tjänare att bedriva otukt och äta avgudaoffer (Upp 2:20). Och vi finna till slut i Uppenbarelseboken ännu en kvinna, som tronar på många vatten (folk) och sitta på ett vilddjur och på vars panna ett namn står skrivet: ”Hemlighet”; det är kvinnan Babylon (Upp 17:1-6).
Kvinnan, som har gömt surdegen i kristendomens tre mått mjöl, är den falska kvinna, vars namn är ”Hemlighet”, nämligen ”Laglöshetens hemlighet”. Och intill änden skall denna kvinna fortsätta med att blanda all slags fördärvlig surdeg i gudsordets rena mjöl, så att både Lagen, Profeterna och Skrifterna blir genomsyrade därav. Bibeln säger, att ett allmänt avfall till slut skall följa (2 Tess 2:1-4 och 2 Tim 3:1-2). Surdegens hemlighet, läran om ett falskt gudsrike, skall nå sin mognad i ”laglöshetens hemlighet” (2 Tess 2:7).
Kristendomens fallande kurva.
Vi ha i det föregående sett, huru i Kristi och apostlarnas dagar surdegen städse var en symbol för falsk lära och fördärvliga grundsatser, och vi ha ingen som helst rätt till att här i denna liknelse efter eget godtycke göra en annan tillämpning därav. Kvinnan har ”gömt”; långsamt och oförmärkt har gudsrikesbegreppet omformats efter mänsklig smak, så att det förlorat sin ursprungliga rena, bibliska karaktär.
Den sista perioden i den kristna kyrkan är Laodiceas tid, då egenrättfärdighet och andlig skenrikedom till den grad råder, att man icke ens märker, att Jesus måste stå utanför och klappa på (Upp 3:20). Degen är här helt genomsyrad; därav också Herrens sorgsna fråga: ”Men skall väl Människosonen, då han kommer, finna tro på jorden?” (Luk 18:8).
Fördärvliga partimeningar skola på smygvägar införas och anammas (2 Petr 2:1-2) av falska predikanter, som vandra efter sina egna begärelser (2 Petr 3:3). Snart skall man icke längre fördraga den sunda läran; man skall kräva att få läran tillsatt med de egna begärelsernas surdeg, allteftersom det kliar en i öronen (2 Tim 4:1-4) och vända sig bort från sanningen till fabler.
Där det är surdeg, där kan omöjligen vara något spisoffer; där surdeg är, kan omöjligen Guds slaktoffers blod offras; dessa ting låta sig aldrig förenas. Frågan: ”Skall väl Människosonen, då han kommer, finna tro på jorden?” besvaras med ”Ja” av dem som utlägga liknelsen falskt, men Guds ord säger ”Nej!” Och vi skola längre fram i liknelsen om fisknoten få ytterligare bevis härför.
Är ditt liv ett spisoffer?
Till slut en kort personlig tillämpning.
I Kristus måste vårt liv vara ett spisoffer, så att vi äro döda och uppståndna med Honom, söndermalda genom en hel överlåtelse åt Honom och övergjutna med olja samt beströdda med rökelse. Oljan är en bild av den helige Ande, rökelsen av bönen. Av spisoffret, som åts av prästerna, måste en handfull offras åt Herren. Vårt liv måste vara så inför andra, att det även är välbehagligt för Herren. Därför måste all surdeg rensas ut ur livet. I stället för att vara bemängt med det gamla livets surdeg, skall vårt liv vara uppfyllt med Andens olja, på samma gång som bönens rökelse gör det till en välbehaglig lukt. Sedan kunna de gröna axen vara rostade över eld, eller den mogna säden bruten eller malen; sedan må ugnen, pannan eller kitteln föra vårt livs spisoffer i beröring med elden. På vilket sätt det än blir malet, knådat, kokat eller bakat, så är det Herren ”välbehagligt”. Det är ett spisoffer, ett Mincha, vilket hebreiska ord betyder ”gåva”, bestämd till att utdelas, men ock på samma gång är besläktat med Menuscha, vilket betyder ”vila” eller ”vederkvickelse”. Då vårt livs spisoffer är så tillrett, skänker det oss också fullkomlig vila och vederkvickelse. All uppblåsthet måste därvid undvikas. Guds rike består icke i mat och dryck; det är ej heller en sammanställning av lagparagrafer, rituella konster, vetenskapliga åsikter, politiska strävanden och ideella mål eller överhuvud taget några sådana ingredienser från den gamla mänskliga naturen. Spisoffret måste vara fint mjöl (3 Mos 2:1). Detta talar om att vara riktigt sönderkrossad. Och aldrig får Andens olja och bönens rökelse saknas.
Guds barn ha icke alla att vandra samma lidandets och prövningens väg. Spisoffret förekom i olika former, men det var dock alltid en bild av självförnekande helöverlåtelse. Först och främst måste vetekornet dö för att kunna bära frukt. Men skulle det dessutom tjäna till föda, måste det först söndermalas. Vidare måste mjölet knådas till kakor, som skulle genomborras och komma i beröring med elden. Allehanda former och prövningar måste den genomgå, vare sig trångmålens gruvliga ugn eller i den öppna pannan, varvid åtminstone ena sidan är fri för elden och där man har utsikt åtminstone uppåt, eller i kitteln, där allt är mörkt och det ser ut, som om vi vore övergivna av både Gud och människor. Så har även Kristus på allt sätt och under alla former blivit prövad och frestad, men alltid var Han övertäckt med och uppfylld av den helige Ande. Då Han överlämnade sig såsom ett spisoffer för att bliva döpt i Jordan, kom Anden över Honom, men… för att genom denne Ande föras ut i öknen och där frestas av djävulen (Matt 4:1).
Och vare sig vi prövas genom våra egna svagheter eller ha att utstå bördornas eller föraktets eld eller anfäktas av Satan; sålunda på vilket sätt vår tro än prövas – om blott oljan och rökelsen icke fattas och spisoffret förbliver fritt från den gamla surdegen, så skall det för Herren bliva en välbehaglig lukt, och vårt överlämnande skall föra vila och vederkvickelse till vårt hjärta och öppna utsikten till livets ovanskliga krona, vår segerlön.
Församlingen har att följa Kristus och lyda Honom. Hon har att som Han genomgå förakt och förnedring och skall icke sträva efter storhet och inflytande i världen. Hon skall leva såsom en ren brud (Ef 5:31); 1 Kor 6:17). Hon måste rensa bort den fariséiska egenrättfärdighets- och skrymterisurdegen, rationalismens och bibelkritikens sadducésurdeg, politikens och världslikställighetens herodianska surdeg, liksom ock den gamla människans surdeg, vilken är elakhet och ondska. Alla dessa slag av surdeg har väl givit kristendomen en yttre tillväxt och en skenbar triumf, men de ha på samma gång genomsyrat det hela och sålunda gjort det odugligt till spisoffer. Till och med åt änglarna framsättes av Lot (1 Mos 19:3) och av Gideon (Dom 6:19) det som är osyrat; huru mycket mera borde då icke vårt liv offras såsom ett rent och obemängt spisoffer och slaktoffrets blod bevaras fritt från allt som är syrat (2Mos 34:25).
En gång gör Herren slut på surdegens fördärvliga verk, och det sker i vedermödans eld, då skökan skall få sin fruktansvärda lön och sin rättvisa dom (Upp 17:16). Men om vi äro villiga att rensa ut all ond surdeg, skola vi en gång i den himmelska helgedomen få vara ”Hans ansiktes bröd”. Väl är vårt eget kött oförbätterligt, men vi få berömma oss av Herren. Detta åskådliggjordes levande av tackoffret i 3 Mos 7:11 följ. De syrade kakorna i v. 13 äro nämligen en sinnebild av vårt eget jag, i vilket intet gott finnes (Rom 7:18). Så få vi berömma oss av Herren (Jer 9:23-24; 1 Kor 1:31), medan vi erkänna vårt eget fördärv.
Måhända åtskilliga finna denna utläggning av liknelsen ny. Vi uppmana dem i så fall att noga granska allt i Ordets ljus. Må vi böja oss för Ordet och följa detta och dess klara undervisning. Guds utsagor, hellre än fäderneärvda åsikter och traderade katolska doktriner.