Missionsreportage av Stina Fridolfsson
Esther är född och uppvuxen i Palavé, känner de flesta och är känd av de flesta. Hennes föräldrar var aktiva politiker och därmed känner också Esther många som har styrande befattningar i samhället. Hon har engagerat sig att göra sociala insatser och har möjlighet att vara till hjälp för många som behöver det. Redan som trettonåring började hon hjälpa till med att alfabetisera i ett område där det inte fanns skola. Esther har studerat på universitetet, och har arbetat som lärare för barn och ungdomar. Hon har aldrig haft någon lust att lämna Dominikanska republiken fastän hon rest en del och besökt andra länder. Hon känner stor samhörighet och solidaritet med sitt folk och trivs med att bo i Palavé, där det finns mycket stora behov bland fattiga människor, speciellt bland haitierna, då ju Palavé är en gammal batey. En batey är från början ett haitiskt bostadsområde för säsongsarbetare på sockerfälten.
Esther gifte sig med en man hon lärde känna i en hjälporganisation i Palavé, och de fick två pojkar. När den yngste var endast åtta månader gammal och den äldre fem år, omkom hennes man genom en olyckshändelse med en elektrisk kabel i hemmet. Det var ett fruktansvärt slag för Esther, och i denna svåra livskris sökte hon Gud och kom till Comunidad Maranata. Vi låter henne själv berätta:
– Jag upplevde en djup smärta och ett stort tomrum inom mig. Fastän jag hade många vänner omkring mig, kände jag mig tom inombords. En dag ville min son gå till Maranata. Han hade många gånger stannat utanför mötena och lyssnat, då församlingen hade sin möteslokal mitt emot vårt hem. Även när hans pappa levde, stod de ofta tillsammans och lyssnade. Han kände därför redan till Maranata. En dag skulle de ha ett speciellt möte hos en broder i församlingen, och jag gick dit med min pojke.
Jag hade sedan han var liten tagit med honom till katolska kyrkan, men han tyckte inte om att gå dit. Han sa: – Mamma, jag vill bli pastor! Jag vill gå till en evangelisk församling! Och han gick alltid till Comunidad Maranata. Under mötet dit vi nu hade gått, sa han: – Mamma, jag vill att du blir en kristen! Och det ville jag också. Jag kände som om något fyllde tomrummet i mitt hjärta. Som om någon lade sin hand på mig. Jag frågade en kvinna som satt vid min sida, om jag kunde omvända mig i församlingen. Då tog hon mig med till pastor Berno, och jag sa att jag ville ta emot Jesus som min Frälsare. – Om du vill ta emot Jesus, sa han, kom då fram! Vi bad tillsammans, och jag fick en övernaturlig känsla att den här församlingen var den plats jag behövde för att få läkedom i mitt inre. Jag behövde ha gemenskap med Gud för att fylla mitt tomrum.
– Mitt liv blev mycket förvandlat. Sorgen var inte längre så tung. Även om jag fortfarande var sorgsen, så visste jag att jag hade en tröst, och att jag borde ge mig helt åt Gud. Jag visste att jag har en uppgift liksom vi alla har under livet. Min är att vara i församlingen och hjälpa till där.
Men egentligen var du ju uppvuxen med katolska kyrkan?
– Jag hade aldrig tyckt om och vant mig vid det katolska mönstret att tända ljus, be med radband och leva enligt den traditionen, men jag har alltid haft förtröstan till Gud i mitt hjärta och Gud har hjälpt mig mycket. Han har funnits där vid de svåraste stunderna i mitt liv. Gud har gett mig många möjligheter i livet. Fastän jag upplevt många prövningar och svårigheter, har Gud gett mig kraft att genomleva allt.
Och när du hade lämnat ditt liv åt Jesus, kände du att församlingen var ditt hem?
– Ja. Det första jag bad till Gud om när jag lämnade mig åt honom, var att han skulle hjälpa mig med detta stora tomrum jag hade inom mig. Jag sa: – Du kan fylla detta tomrum, för du vet att om du inte gör det så dör jag. Och mina barn behöver mig. Allt i livet har någon mening, och jag vill inte vara missnöjd med dig och det du låter hända mig, men jag behöver kraft och behöver någon att anförtro mig åt. Trots att det fanns så många människor omkring mig, kände jag inte att jag hade någon som var med mig. Men samma dag som jag lämnade mitt liv i Guds hand, upplevde jag att det jag saknat var att ta emot Jesus som min Frälsare och låta Honom vara tillsammans med mig. I min djupa smärta hade jag inte förstått hur rik och stor Herren var och att han beskyddade mig. Jag lät sedan döpa mig och mitt liv med hela mitt hem och mina barn blev totalt förvandlat.
Esther berättar hur hon upplever att hennes uppgift är att hjälpa dem som har behov. Hon har kontakt med lokala politiker, och i de problem som uppstår, har de många gånger möjligheter att ge hjälp.
– Jag ber först till Gud att de befattningshavare jag går till ska kunna göra något när jag sedan kommer hem till dem och vädjar om hjälp, förklarar Esther.
Behoven är varierande. Många behöver läkarhjälp eller hjälp att ordna dokument eller kanske göra anmälan till polisen eller gå till någon annan myndighet. Då finns Esther där med råd och hjälp. En gång var en liten pojke i Palavé försvunnen. Då ordnade Esther skallgång med dörrknackning tills han var återfunnen. Fattiga vänner kan behöva hjälp att ordna begravning efter avlidna anhöriga, eller tillstånd att uppföra en byggnad – ja, i många olika situationer finns Esther med sin kunskap och erfarenhet till hands.
Även i Comunidad Maranatas skolverksamhet har Esther varit till stor hjälp, speciellt med några barn som har särskilda problem. Hon har en gåva att ta sig an barn som behöver extra omsorg. Barn som saknar särskild förmåga, de som är udda.
– Gud manar oss att betjäna dem som behöver hjälp, säger Esther.
Vad tror du är det viktigaste för att utveckla församlingsarbetet?
– Jag tror att det viktigaste är att nå ut med Guds Ord. Predika Guds Ord även utanför kyrkolokalen. Besöka syskonen. Hålla dem sällskap. Undervisa barn i bibelklasser och hjälpa människor som inte kan läsa med bibelundervisning. För det viktigaste är att känna till och livnära sig med Guds Ord.
En avslutande hälsning till den som läser det här reportaget?
– Jag vill säga att i Kristus förmår vi allt. Det finns inga hinder som inte kan övervinnas när man har Jesus Kristus. Det gäller att hålla fast vid tron, även om man går igenom tusen svårigheter. Säg: Herren är med mig! Och det finns ingen börda Gud ger som man inte kan bära och övervinna. Tappa inte tron, för Gud är stor och underbar. Och när natten är som mörkast – då kommer gryningen!