Vittnesbörd av Laila Sundström
Mats blev frälst före mig, och jag tyckte det var litet jobbigt. Hans mor var troende, men mina föräldrar var det inte. Så när han kom hem från ett möte och sa att han hade blivit frälst, så tyckte jag att han hade blivit litet konstig. Jag var inte van vid det, även om jag hade gått i söndagsskolan. Men Mats hade nu tagit emot Jesus. Några bekanta kom och hälsade på, och vi följde med dem till Västerås på ett möte, och deras barn tog hand om våra två små barn under mötet. Han som ledde mötet sa till mig att jag kunde stanna kvar ute i vestibulen under mötet om jag ville, för det skulle vara bönemöte. ”Och vi kanske talar i tungor”, sa han. Det där med att tala i tungor tyckte jag var litet konstigt, men jag var nyfiken, så jag tänkte att jag skulle nog följa med in och se vad som försiggick! Jag satt och skruvade på mig och tyckte det var jobbigt. Men så började jag lyssna på honom som predikade och de andra som vittnade. De sjöng, och då gick de också och ”fiskade” i bänkarna. Jag blev mer och mer gripen, och jag längtade mer och mer. Budskapet tog tag i mig så oerhört, och jag tänkte: – Om den här mannen som predikat kommer först till mig, då vet jag att Jesus finns! Han ska inte gå till någon annan i någon av bänkarna, utan han ska komma just till mig! Jag höll koll på det där. Och han kom till mig!
Det här går inte berätta, man måste uppleva det. Jag gick fram till förbön, och det var som att gå på moln! Jag lämnade mig åt Jesus, och jag kan säga att den frälsningen håller än. Och det kornet som lades i mig har grott i mig. Visst har vi haft motgångar under livet, men Jesus har alltid kommit till hjälp. Han har gått på djupet inom mig. Inte på ytan, utan Guds Ord måste sjunka ner i våra liv för att vi ska få uppleva Jesus.
Och en sak till – måtte vi alla ha olja i våra lampor, för nu är striden hård. Jag tänker på de tio jungfrurna. Vi måste ha olja i våra lampor. Och inte vilken olja som helst, syskon, vi måste kämpa. Tack Jesus, för att du är vägen, sanningen och livet!
