Text: Stig Andreasson
Kyrkan – en fortsättning av inkarnationen?
Tidskriften ”Keryx” har nästan specialiserat sig på att skönmåla och härliggöra den kyrka som är hierarkisk och institutionell. Skönmålningen är förförisk. Avsikten verkar vara att skapa mindervärdighetskomplex hos de evangeliska friförsamlingarnas folk.
Institutionell kristendomsform sägs vara en del av och fortsättning på inkarnationen.
– En offentlig, institutionell kristendomsform är nödvändig. Den är en del av och fortsättning på inkarnationen. Men om den inte är besjälad av någon form av personlig tro blir den lätt förytligad och förvärldsligad. (Ulf Ekman)
Här möter vi uttrycket ”en institutionell kristendomsform.” Det för tankarna till en institutionell kyrka med ett institutionellt ämbete. Vad betyder då egentligen dessa fina uttryck? Enligt olika ordböcker på flera språk kan adjektivet ”institutionell” användas både i politisk och religiös betydelse.
-I kyrklig och religiös mening blir ett ämbete ”institutionellt” då en kyrklig överhöghet överför andlig auktoritet till någon som skall utföra prästerlig tjänst.
En av ordböckerna preciserar också att
-det institutionella är något som insätts eller upprättas genom beslut av människor, i motsats till det som är givet av naturen.
Denna sista anmärkning är speciellt intressant. Därför tillåter jag mig att göra en liten jämförelse mellan det naturliga (inklusive det övernaturliga) och det som är organisatoriskt och institutionellt, med andra ord iscensatt av människor. Detta är märkbart inom många olika områden. Inom läraryrket har vi som bekant något som kallas ”pedagogik” (undervisningsskicklighet). Det är utan tvivel något man till stor del kan lära och även förkovra sig i. Men det är också helt visst något som har med naturbegåvning att göra. Man kan med andra ord ge en person en ”lärartitel” efter avslutad utbildning. Men saknar han naturlig begåvning att förmedla sina kunskaper till eleverna, blir han ingen riktigt bra lärare.
Inom kristen förkunnelse kan vi delvis se detsamma, utan att förglömma att här finns det också en annan dimension. En person kan ha hög teologisk lärdom och inneha flera doktorsgrader, men ändå sakna förmåga att förmedla sin lärdom på ett för vanliga människor begripligt sätt. Å andra sidan kan en person, som bara har grundläggande bibelkunskap äga både en naturlig och en andlig gåva till att undervisa i Guds Ord. Detta trots att han saknar hög teologisk utbildning. I några fall har jag mött personer som ägt bådadera. En av dem var professor Jules Marcel Nicole på Bibelinstitutet i Nogent i Frankrike. Som teolog var varken hebreiskan eller grekiskan några hemligheter för honom. Men jag hörde honom tala några gånger i veckomötena i det lilla kapellet bredvid bibelinstitutet. Dit kom helt vanliga människor. Då använde professor Nicole aldrig en enda teologisk fackterm. Han använde inga ovanliga eller krångliga uttryck. Men med vanliga och enkla ord förklarade han bibelordets rikedomar för ivrigt lyssnande människor. Han ägde naturligtvis en naturlig begåvning som talare och lärare. Men jag tror också att den Andens nådegåva som Skriften benämner ”gåvan att tala kunskapens ord” var verksam i den lärde professorns förkunnelse. Denna dubbla utrustning, den naturliga och den övernaturliga, gjorde honom till vad han var.
Här rör vi vid själva livsnerven till den kristna församlingens liv och verksamhet. Att en andlig tjänst får officiell och institutionell status kan absolut inte garantera att den fungerar enligt andelivets lagar. Titlar och ämbetsgrader kan inte ersätta varken naturlig begåvning eller Andens nådegåvor. Vår store kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist skrev om den urkristna församlingen:
-Själavården tillkom inte i första hand ämbetsinnehavare utan personer utrustade med Andens gåvor. Församlingslivet, ja hela kristendomen vilade alltfort på den urkristna entusiasmen, på Andens omedelbara ledning. De karismatiska personerna var kyrkans bärare och utbredare.
I urkristen tid fanns ingen hierarkisk eller institutionell kyrka, där en intellektuell elit hade monopol på Ordets tjänst. Vem vågar påstå att andelivets lagar inte skulle vara desamma idag som i urkristen tid?
Men nu kommer vi till en avgörande och mycket viktig fråga.
Är Guds församling (Kyrkan) verkligen en fortsättning av inkarnationen?
Några frikyrkliga teologer har lekt med tanken att Kristi sanna kyrka skulle kunna betraktas som en inkarnation av Jesus. I Nya testamentet benämns ju Församlingen ”Kristi kropp”. Vi är hans lemmar. Han är huvudet. Han vill verka i och genom oss. Detta är sant och riktigt, men det innebär helt enkelt att Kristi Ande här i tiden brukar mänskliga redskap. Någon fortsättning av Gudasonens människoblivande (inkarnation) är det inte.
Keryxartikelns författare framställer saken annorlunda än dessa frikyrkoteologer. Han säger att det är den officiella och institutionella kristendomsformen som är en fortsättning av inkarnationen. Det skulle alltså enbart vara i de kyrkor som har officiell status som Kristus idag är förkroppsligad. Om detta är sant tvingas vi allra först att kasta den urkristna församlingen på skräphögen. Den hade, som vi redan sett, ingen officiell status. Den var helt enkelt en levande och fri gemenskap mellan människor som kommit till tro på Jesus som Frälsare. Den helige Andes nya liv förde dem in i en innerlig gemenskap med varandra. De betraktade inte sina ägodelar som personliga tillhörigheter utan delade ut åt var och en efter vad han behövde. Därför led ingen av dem någon nöd. (Apg. 4:34 – 35) Man använde sina medel, inte till att bygga katedraler, utan till att avhjälpa andras nöd och sprida evangelium. Istället för att få officiell status blev församlingen förföljd av den tidens religiösa makthavare. Under de närmast följande seklerna var det den politiska myndigheten som förföljde den kristna församlingen.
Nu tillägger visserligen ”Keryxartikelns” författare att om den institutionella kristendomsformen ”inte är besjälad av någon form av personlig tro blir den lätt förytligad och förvärldsligad”. Ja, den blir nog lätt det. Fast nog tycker jag att hela formuleringen verkar lätt. En officiell, organiserad, institutionell religionsform som inte besjälas av någon form av personlig tro blir utan tvivel lätt i Herrens vågskål. Men saken är väl värre än så. En sådan kyrka blir väl egentligen bara ett livlöst skelett, utan varken kött på benen eller ande och liv. Och hur skulle den då alltjämt kunna vara en fortsättning av inkarnationen? Räcker det att den hänger på sig några stiliga skyltar och därmed proklamerar sin höga status?
Docent Seth Erlandsson, medlem av kommissionen som skapat Den Svenska Folkbibeln, hörde om någon som proklamerade läran om Kyrkan som en fortsättning på inkarnationen. Han reagerade starkt med följande ord: ”Hur kan någon skriva något så hädiskt?” Vi står alltså inför en allvarlig villfarelse! Genom att proklamera denna irrlära tar man enligt min mening steget ut ur allt vad evangelisk, bibelförankrad och reformatorisk teologi inneburit och alltjämt innebär. Däremot är det en genuin romersk-katolsk trosbekännelse. Den katolske biskopen Arborelius säger att Kyrkan är den förblivande inkarnationen. Varför är då detta en allvarlig villfarelse?
Först och främst därför att ordet ”inkarnation” i biblisk mening är någonting som bara skett en enda gång. Det var när Jesus Kristus, den evige Gudasonen, iklädde sig mänsklig skepnad och blev född av en kvinna.
-Och Ordet blev kött och bodde ibland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. (Joh.1:14)
-Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.” (Fil.2:6-8)
Detta fantastiska, att Gud blev ”inkarnerad” och intog mänsklig gestalt är en absolut unik händelse.
Följderna av att betrakta Kyrkan som en inkarnation av Kristus är ödesdigra. Vi nämner bara den allra värsta som huvudsakligen träder fram i den katolska kyrkans syn på sig själv. Som professor Subilia så riktigt påpekar blir den beklagliga slutsatsen denna: ”Jesus och kyrkan blir helt enkelt samma väsen.” När kyrkan talar, så är det Jesus själv som talar. Jesus kan inte ta fel. Kyrkans överste ledare, påven, är likaledes ofelbar. Påvekyrkan proklamerar sig själv som den enda institution som kan förmedla Kristus och frälsningen till människorna. Antingen man säger: ”Utanför Kristus ingen frälsning” eller ”Utanför kyrkan ingen frälsning”, så är, enligt katolsk tro, betydelsen densamma. Detta blir den logiska, men också tragiska följden av att betrakta kyrkan som en fortsättning av inkarnationen. Det för oss många ljusår bort från biblisk och evangelisk tankegång.
Som bibeltroende kristna proklamerar vi inte vår gemenskap som en ny inkarnation av vår Frälsare. Men vi gläds över att Han enligt sitt löfte och genom sin Ande är mitt ibland oss då vi samlas i Hans namn.