Text: Tage Johansson
Det råder en stor begreppsförvirring i vår tid i fråga om ord och uttryck i bibeln, och vad Ordet lär oss om vad dessa uttryck innebär. Några av dessa är helighet, helgelse, ostrafflighet, lag och evangelium. Jag har tidigare i serien ”Korta studier i Skriften” berört några av dessa uttryck, men upplever att det finns ett stort behov av undervisande vägledning.
Då det handlar om helighet, skiljer bibelordet på tillräknad helighet och utövad helighet. Den tillräknade heligheten får vi i pånyttfödelsen genom att Jesus förvärvade helighet åt oss genom sin död och uppståndelse. Lagen kunde inte förvärva helighet åt oss, den kunde bara visa oss vad helighet är. Lagen är i det fallet kraftlös. Dess uppgift var att förkunna Guds helighet men också att uppenbara människans hjälplöshet att uppfylla den.
Guds lösning på detta problem var att ställa fram en ställföreträdare, en människoson som var helig och skild ifrån synden. En som kunde fullborda helighetskravet och som kunde uppfylla lagens krav åt oss. Så kan helighet bli tillräknad oss utan någon som helst förtjänst från vår sida. När vi tar emot Jesus som vår frälsare blir hans helighet vår. Därför kallas de troende i bibeln för ”de heliga”. Ordet rättfärdiggörelse täcker det som handlar om tillräknad helighet. Man blir med andra ord gjord färdig på Guds rättfärdighets grund. Vi ska alltid komma ihåg att vi genom detta står lika rättfärdiga inför Gud som Jesus Kristus själv. Hans rättfärdighet är vår. Att försöka åstadkomma rättfärdighet på någon annan väg är att underkänna den gåva vi mottagit från Gud. Om detta stod klart för alla troende så skulle ingen behöva gå omkring med prestationsångest, fördömelse och en känsla av att inte kunna nå upp till Guds helighet.
När Jesus i Matteus 5:20 säger att ”om vår rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes så skall vi icke komma in i himmelriket”, så menar han den aktiva delen av vår rättfärdighet. Man kan uttrycka det så här: Först står vi i Guds rättfärdighet och sedan går vi i Guds rättfärdighet. Fortsättningen av Guds frälsningsverk är inte att enbart stå i utan också att vandra i hans rättfärdighet. Gud sa till Abraham: ”Jag är Gud den allsmäktige. Vandra inför mig och var ostrafflig” (1 Mos.17:1). Det är viktigt att skilja på den mottagna rättfärdigheten och den utövade. Det mottagna är själva grunden för det vi ska utöva. Guds nåds gåva är orsaken och det andra är orsakens verkan. Paulus förmanar i 2 Korintierbrevet 6:1 att vi inte ska mottaga Guds nåd så att den blir utan frukt. Frukten i detta bibelsammanhang var bland annat att inte gå i ok med dem som inte tro. Man skulle utöva rättfärdighet genom att inte beblanda sig med orättfärdighet. Noa och många andra i bibeln stod inte bara rättfärdiga inför Gud utan utövade också rättfärdighet inför sin samtid och det blev dem till frälsning. Därav förstår vi uttrycket i 1 Timoteusbrevet 4:16: ”…ty om du så gör frälsar du både dig själv och dem som höra dig…” Detta förklarar för oss varför det uppmanas i Uppenbarelseboken 22:11, att den som är rättfärdig skall fortfara att öva sin rättfärdighet och den som är helig att helga sig.
Vi måste också skilja på tillräknad helighet och en vandring i helighet. Genom Guds handlande och vårt mottagande blev vi ett heligt folk. Det är ena sidan. Den andra sidan är att vandra i helighet. Bliv helig i all eder vandel, förmanar Petrus i 1 Petrus brev 1:15. Det finns i vår tid en uppfattning om att det inte är så viktigt det som står i Jakob 1:27, nämligen ”att hålla sig obefläckad av världen”. Den pågående heligheten kallar bibeln för helgelse. Att vara helig är ett tillstånd, medan helgelse är ett fortskridande i samverkan mellan Gud och människan. Gud helgar medan vi uppmanas att bli heliga i vår vandel, det vill säga hela vårt levnadssätt. Vi ska avlägga allt som är oss till hinder och särskilt synden som så hårt omsnärjer oss (Heb 12:1). Helgelsen är viktig och avgörande för vår slutfrälsning. Det framgår av Hebreerbrevet 12:14, där det står att utan helgelse får ingen se Herren.
Ett annat ord som så lätt kan missförstås är ordet ostrafflig. Det möter vi bland annat i 1Tessalonikerbrevet 5:23, där det står att vi ska ”finnas bevarade ostraffliga vid vår Herres Jesu Kristi tillkommelse”. Ostrafflighet handlar om vårt förhållningssätt till blodets renande kraft. Skriften uttrycker det så att vi ska vandra i ljuset för DÅ renar blodet oss. Det är alltså ett villkor och en uppfyllelse. Vi är ostraffliga när vi gör oss av med de ting som inte behagar Gud. Det innebär att Anden överbevisar oss om att vi inte kan gå och bära på till exempel oförsonlighet, bitterhet eller annan synd utan att låta detta gå i reningsfloden. Att leva i ostrafflighet betyder inte att man är fullkomlig men att man kan hålla sig ren och obesmittad från synden genom att leva i en kontinuerlig rening. Salig är den som hungrar och törstar efter rättfärdighet (Matt 5:6). Den som har allt under blodet ser inte ordet i Uppenbarelseboken 22:11 som en paradox utan förstår att den som är ren har ett ständigt behov av att rena sig. David hade ett behov av att akta på ostrafflighetens väg och han ville föra en ostrafflig vandel där han bodde i sitt hus, och inte vända sitt öga till det som fördärvligt är (Ps 101:2,3).
Till sist är det viktigt att belysa vari skillnaden mellan lag och evangelium ligger. Lagen som Gud skrev på tavlor uppe på berget Sinai uppenbarade Guds heliga vilja med folket. Lagen var helig och god, men var begränsad till att påvisa och beröra det yttre. Till exempel ”du ska icke begå äktenskapsbrott”. Men evangelium går till roten av problemet. Jesus talar om det som finns på insidan. ”Den som med begärelse ser på en annans hustru han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta” (Matt 5:28). Lagen kunde inte förändra någonting hos det fördärvade och onda hjärtat hos människan. Evangelium däremot, som betyder ett glatt budskap, är ett erbjudande om en frälsare som skriver sin lag i människans hjärta och sinne. Denna tanke förkunnades redan i Gamla testamentet. Abraham fick uppleva rättfärdiggörelse genom tron och profeten Habackuks budskap var: ”den rättfärdige skall leva genom sin tro”.
Det stora misstag som Paulus gjorde före sin omvändelse och många judar med honom var att genom egen ansträngning söka utvinna rättfärdighet inför Gud. Detta genom att hålla lagen, inklusive ceremoniallagen. De misstog sig på lagens uppgift.
Gud skrev de tio budorden men kontrasten är uppenbar; Guds helighet på berget och människan som bekräftar sin ondska genom guldkalven nedanför. Mose slog sönder stentavlorna som en illustration av att det finns en lösning på problemet. Mose gör nya tavlor med samma budskap på, men denna gång läggs tavlorna i arken som är en bild på att lagens krav skulle uppfyllas i Jesus, som arken är en bild av. Därför innehåller evangelium ett erbjudande. Jesus blir lagens uppfyllare i oss. I Romarbrevet 8:4 står det: ”Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som vandra icke efter köttet utan efter Anden.” Han som gav oss bergspredikan erbjuder oss också att vara bergspredikans uppfyllare i oss. Hans avsikt med undervisningen var att folket skulle få reda på vad han vill uppfylla i deras liv. n