Del 3
Undervisning av Stig Andreasson
”Andens fjärde våg”.
Detta är rubriken till en ganska lång artikel i tidskriften Keryx, skriven av Anders Gerdmar, rektor för Livets Ords Teologiska Seminarium, som i dagarna återuppstår i ny ekumenisk gestalt. Vi försöker att genom några koncentrerade citat få tag på själva kärnan i det budskap och den rörelse som alltså nu benämns ”Andens fjärde våg”.
En fjärde våg förutsätter att det tidigare funnits tre vågor.
Innanför det som kallas ”pingstteologi” talar man faktiskt om tre vågor av andlig förnyelse i modern tid, vilka alla betraktas som ett verk av den helige Ande. Den första ”vågen” kom vid 1900-talets början. Ofta omtalas möteslokalen i Azosa Street i Los Angeles som dess vagga. Men också på andra ställen uppstod liknande andliga rörelser. Dessa blev upphovet till den världsvida pingströrelsen. Bara i USA uppstod ett trettiotal olika ”pingstsamfund” och i vår del av världen uppstod ”pingstförsamlingar”. I Skandinavien fick pingstfolket solida andliga ledare som Barratt och Levi Petrus och blev en välsignelse för vårt land och även för många andra länder genom de många missionärer som blev utsända. Den ursprungliga pingstväckelsen var utan tvekan ett återupptäckande av bortglömda och försummade bibliska sanningar och andliga gåvor. Detta förde också till att många kristna i andra samfund blev pingstvänliga. På världsvid nivå uppstod givetvis en del sidospår, som exempelvis den s.k. ”Jesus only – rörelsen”, som förnekar Guds treenighet och som i Jesu namn omdöper kristna, som tidigare enligt Jesu egna ord blivit döpta i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Men sådana sidospår är vanliga i samband med de flesta andliga väckelser.
Den andra vågen var den s.k. ”karismatiska förnyelsen” på 1960-talet. Den gav inte upphov till något nytt samfund men berörde många olika kyrkosamfund, även katolska kyrkan. Den var betydligt mer konturlös än den ursprungliga pingstväckelsen vad gäller exempelvis församlingssynen. Den karismatiska rörelsen kunde faktiskt uppträda med rätt olika ansikten i olika länder och från tid till annan. Inom den fanns ibland en tendens till att framställa andedopet som en erfarenhet tillgänglig för alla, oberoende av den övriga trosgrunden. En av rörelsens mest framträdande representanter uppsökte till och med Mormonkyrkan, som har en antikristen troslära, för att uppmana dem att ta emot den karismatiska förnyelsen. Sådant skapade förvirring. Kan man motta Andens kraft till att förkunna villoläror? Trots detta blev säkert många troende berikade i sitt andliga liv genom den karismatiska förnyelsen där den var som bäst.
Den tredje vågen kom på 1980-talet och framställs som en ”under- och mirakelrörelse”. Uttrycket ”kraftevangelisation” togs i bruk. John Wimber var där en förgrundsfigur. Då blev det också vanligare med kurser i bruket av andliga gåvor. En annons omtalade bland annat en ”avancerad kurs i helbrägdagörelse”. Andliga manifestationer sattes med andra ord i system. Många nya grupper med liknande förkunnelse har sett dagens ljus sedan dess. Här kan vi bara helt kort beröra detta för att läsaren skall förstå förspelet till ”den fjärde vågen”. Men innan vi går över till att analysera den, måste jag nämna ett anmärkningsvärt uttalande som jag hörde för dryga 40 år sedan.
En märklig förutsägelse.
Min hemgångne vän Härold Norburg var i många år redaktör för den lilla missionstidningen Trons Segrar. Han var en mycket uppmärksammad skribent. Det hände ganska ofta att andra kristna redaktörer citerade från hans ledarartiklar. ”Redaktör Härold Norburg skrev förra veckan följande i Trons Segrar”, kunde man då och då läsa i olika tidningar. Härold var också en av lärarna på min första bibelkurs och vid hans besök i Frankrike fick jag glädjen att vara hans tolk. Redan i mitten av 1970-talet fick han tyvärr lägga ned både vandringsstaven och pennan – enligt vår mening så alltför tidigt. Men bara några år innan han fick hembud anförtrodde han min hustru och mig en tanke och en känsla som han hade och som jag aldrig har glömt. Den karismatiska rörelsen stod då på höjden av sin popularitet i svensk kristenhet. Så kom då vår vän Härold med följande uttalande: ”Den karismatiska rörelsen kommer på lång sikt att föra både pingstfolket och majoriteten av frikyrkorna in i världsekumeniken.” Härold var den borne bibelläraren. Men här måste jag närmast betrakta hans uttalande som profetiskt. Detta står klart då vi betänker vilken förändring som faktiskt skett i kristenheten sen dess och inte minst då vi nu tar en titt på den s.k. fjärde vågen.
Den färde vågen syftar till enhet enligt världsekumeniskt mönster.
”Precis som varje splittring i en syskonskara är tragisk så är det med varje splittring i Kristi kropp, där splittringsmekanismerna har resulterat i närmare 40 000 samfundsbildningar och oberoende grupper. Flest finns inom protestantismen, medan katolska kyrkan ofta lyckats införliva väckelserna i kyrkan, sedan man försäkrat sig om att den nya rörelsen höll fast vid den gemensamma tron och ville hålla fast vid enheten. Där är vi idag. En splittrad kristenhet där var och en odlat sina favoritfrågor”(Keryx).
Karikatyrtecknare har varit omdiskuterade på senare tid. Här har vi ett exempel på hur man kan göra både grova karikatyrer och naiva skönmålningar uteslutande med hjälp av ord. De protestantiska kyrkosamfunden framställs här i huvudsak som ett resultat av splittringsmekanismer. Den katolska kyrkan däremot sägs ha bevarat sin enhet genom att den införlivat väckelserna i kyrkan efter att noga ha verifierat deras äkthet. Min första stora fråga då jag läste detta var vilka dessa väckelser kunde vara, som alltså Påvekyrkan så fint lyckats absorbera. Kyrkohistorien berättar om tider då omoral och förvärldsligande till stor del behärskade Roms kyrka. Som reaktion mot detta uppstod tidtals diverse klosterordnar och asketiska rörelser bland människor som ville ta religionen mer på allvar. Dessa företeelser hör emellertid snarare hemma i de mystikpräglade rörelsernas historia än i den verkliga väckelsehistorien. Väckelse i gängse bemärkelse har knappast kännetecknat Roms kyrka. Däremot visar historien att bibliskt förankrad och evangelisk väckelse alltid mött motstånd från Påvekyrkan. Denna kyrka har under seklernas gång lagt till den ena villfarande dogmen efter den andra till sitt lärosystem. Är detta frukterna av de s.k. ”väckelserna” som så smidigt blivit införlivade i kyrkan?
Sedan länge framställer den breda ekumenikens förkämpar protestantismen som en splittringsrörelse. Det är verkligen en form av karikatyr. Vi skall inte försöka skönmåla protestantismen som sådan. Den rymmer tyvärr både kyrkosplittring, liberal teologi och bibelförnekelse, även bland dem som ståtar med namnet ”evangeliska” kristna. Visst finns det många slags församlingar, missionssällskap, federationer av kyrkor m.m. i den protestantiska världen. Men alla är inte ett resultat av splittring. Många av dem har uppstått som resultat av väckelser och på grund av lovvärd missionsiver. Låt mig bara ta ett enda exempel bland många tusen. Det finns en mission som speciellt har gått in för att evangelisera gruvdistrikt (Mission to Miners). Den uppstod genom att några kristna fick speciell nöd för befolkningen som bodde och arbetade i gruvområden. I flydda dagar var fattigdomen stor i de områdena och arbetet i gruvorna var mer riskfyllt än i vår tid. Denna mission har verksamhet i många länder och många människor har genom den vunnits för Gud. En nära vän till oss i östra Frankrike var pastor i en sådan gruvdistriktsförsamling. Den skilde sig inte på något sätt från andra evangeliska församlingar i den landsdelen och vi hade ett fint samarbete med den. Gruvmissionen uppstod inte genom splittring och har aldrig varit orsak till splittring. Det är likadant med många andra missioner och rörelser.
Både försöket att skönmåla katolicismen och att skapa en vrångbild av protestantismen blir ett uteslutande av fakta. Vill tidskriften Keryx verka trovärdig bör den införa följande citat av jounalisten Tomas Dixon som själv varit katolik. Han skriver:
– Så enhetlig som många just nu inbillar sig är inte katolska kyrkan. De andliga och teologiska skillnaderna inom den är knappast mindre än mellan protestantismens olika samfund. Det finns katoliker längs hela skalan från kyrkligt konservativa (som vill återinföra latinet) till totala modernister och liberalteologer av alla slag.
Den fjärde vågen skall
förena sakramentalism och karismatik.
-I pingstkarismatisk miljö pågår det idag på många håll en diskussion om relationen mellan två synsätt som man kan kalla sakramentalt eller evangeliskt-karismatiskt. Men Guds plan är inte att det ska finnas en spänning mellan sådana saker som hans Ande verkar i Kristi kropp. Tron på Kyrkan som Kristi kropp, som ”fullheten av den som uppfyller allt i alla” är både sakramental och en tro på kyrkan som en slags fortsatt inkarnation. Precis som Jesus förmedlade Guds fullhet kan församlingen göra det! Detta sker just sakramentalt, genom olika yttre medel.
Nådemedlen är centrala i de stora klassiska kyrkorna, den romersk-katolska, den ortodoxa, den anglikanska och många av de kyrkor som växte fram utifrån reformationen. Luther själv betonar nådemedlen. Den lutherska reformationen hade alltså ett grundläggande sakramentalt tänkande” (Keryx).
Med stor vördnad talar den breda ekumenikens representanter om den katolska och den ortodoxa kyrkan plus några andra. De kallas ibland ”de historiska kyrkorna”, ja till och med ”de ursprungliga kyrkorna”. Här kallas de för ”de stora klassiska kyrkorna”. Ingen ände på ståtliga titlar! Om vi nu bara håller oss till den sistnämnda titeln, som förekommer i Keryx-artikeln, uppstår frågan: Vad betyder ordet klassisk? Vilken kyrka eller vilka kyrkor gör skäl för det namnet? Klassisk betyder ”känd och accepterad sedan gammalt och utgör ofta en förebild” (Esseltes Svenska Ordbok). Så nu vet vi vilka förebilder den fjärde vågens förkunnare ser upp till. Det är den katolska och den ortodoxa kyrkan. Och varför är dessa då så tilldragande? Jo, de är säten för ett sakramentalt tänkande, vilket betyder att det är kyrkan som genom yttre medel (sakrament) förmedlar Guds liv och fullhet till människorna. Kyrkan blir då en slags frälsningsanstalt och människan blir beroende av kyrkan som då innehar frälsningsmedlen.
Detta har alltid utgjort en kontrast till biblisk och evangelisk tro på Andens fria liv och verksamhet. Den helige Ande verkar genom Ordet och som svar på bön oberoende av yttre ceremonier och sakramentala handlingar. Vi står inför två helt olika synsätt. Personligen menar jag att de är oförenliga. Men i den fjärde vågen skall de förenas även om detta aldrig har skett under hela kyrkohistorien! Vi får emellertid inte veta om det skall ske med hjälp av katolska kyrkans sju sakrament eller om det räcker med lutherdomens fattiga två!
Kyrkan som en fortsatt inkarnation av Kristus är, som vi redan omtalat i en tidigare artikel, en fullständigt obiblisk tanke. Inkarnationen, det stora undret att Gud blev människa i Kristus, är ett fullbordat och avslutat faktum.
Den fjärde vågen sägs vara en ny väg tillbaka till den apostoliska fullheten.
”Här visas en väg som jag tror är den enda vägen framåt för Kristi kropp. En kristendom som har den fasthet och objektivitet som kommer från nådemedelskristendomen, och den frihet, eld och kraft som kommer från det karismatiska. Det finns, tror jag, en sådan Guds Andes rörelse i tiden som gör något som ur kyrkohistorisk synvinkel är märkligt: förenar det yttre och det inre, det sakramentala och det karismatiska. Är det nytt? Nej, det har naturligtvis alltid funnits i Kristi kropp, kring olika andliga ledare, i kloster och kommuniteter, Men kanske det vi nu ser är bredare och mer av en rörelse. Kanske är det en fjärde våg och en fjärde väg. En rörelse tillbaka till den apostoliska fullheten” (Keryx).
Artikelförfattaren menar själv att den fjärde vågens försök att förena det sakramentala och det karismatiska ur kyrkohistorisk synvinkel är märkligt. Vi håller gärna med om detta. Då vi läser vår store kyrkohistoriker Hjalmar Holmkvists verk kommer det tydligt fram att den ”sakramentsreligiositet” som idag behärskar den katolska och även den ortodoxa kyrkan inte har sina rötter i urkristendomen. Det var inflytandet från forntidens mysteriereligioner som förändrade den kyrka som Holmkvist kallar ”Ande-Kyrkan” till en sakraments- och ämbetskyrka. Han förnekar inte att det trots denna ödesdigra förändring fanns mycken sann, ärlig och äkta fromhet i den tidens kyrka. Vi kan heller inte frånkänna många människor samma uppriktiga fromhet i vår tids sakramentala kyrkosystem. Men sakramentalismen och den andliga förnyelsen är inte parhästar.
Tyvärr är jag överbevisad om att ”den fjärde vågen” inte kommer att föra kristenheten tillbaka till den apostoliska fullheten. Den kommer snarare att föra de troende tillbaka till den ödesdigra tid, då man började avlägsna sig från denna fullhet för att istället bli en sakramental och hierarkisk kyrka.
Heliga instiftelser har sitt värde. Både dop och nattvard är betydelsefulla för troslivets uppbyggelse. Men den personliga frälsningen förmedlas inte till den enskilde genom yttre handlingar (sakrament) som ämbetsmän i en bestämd kyrka förfogar över och kan dela ut. För att än en gång citera Hjalmar Holmkvist om det kristna livets katolicering i fornkyrkan, så nämner han flera ödesdigra följder:
– Kyrkans absolution kom istället för förlåtelse från Gud, föreningen med Kristus bestod i föreningen med kyrkan, och endast genom ”klerus” (prästerskapet) kunde man rätt dyrka Gud.
Efter att ha vistats i ett katolskt land i över 50 år har jag konstaterat att det i stort sett är likadant idag. Då människor som länge levt i ett sakramentalt religiöst system tar emot det enkla nytestamentliga evangeliet, upplever de en befrielse från det gamla systemet. Personligen har jag aldrig sett evangeliet verka på något annat sätt. Den nya födelsen och det nya livet i Gud befriar från tron på yttre former, magiska handlingar och kyrkligt formväsen. Därför blir mitt råd till alla sökare av andlig förnyelse idag: Sök dig fram till de friska källsprången i det evangelium som presenteras i Nya testamentet. Där möter du den ursprungliga och rena vågen av liv och kraft.