Arne Imsen apropå påvebesöket 1989:
Det är omskakande att bevittna hur den katolska skökoanden influerar på och förtrollar hela mänskligheten religiöst, kulturellt och politiskt.
Den bannlyste Martin Luther och senare tiders reformatorer tillhör ett passerat stadium som uppenbarligen få vill påminnas om. Stridsyxorna är nedgrävda. Med sänkta sanningskrav och förstärkt medmänsklighet har relationerna mellan antagonisterna blivit fromt vänskapliga.
Men mitt i denna gränsöverskridande enhetsromantik kan man iaktta en genetiskt betingad förvandling mot katolsk kyrklighet i praktiskt taget samtliga samfund i världen.
Processen är påtagligt enkelriktad, men den pågår obruten och oberoende av vilken potentat som för tillfället härskar i Rom, eller vad koncilierna beslutar. Paradoxalt nog bryter det dessutom parallellt fram en trend mot friare umgängesformer med närkontakt och större folklighet, både för religiösa och profana kategorier.
Teologierna är vare sig identiska eller avgörande för kraften i detta skeende, och formerna varierar i tid och rum allt efter de lokala förutsättningarna. Men resultaten, specialisering och trustbildning i både gudstjänst- och samhällsliv, är häpnadsväckande likartade. Enheten och friheten är skenbara, men likriktningen och maktkoncentrationen är ett ödesbestämt verk, pådrivet av en och samme ande.
Den påve, som möjligen av moraliska våndor försökte bromsa vissa dolda och känsliga delar i kyrkostatens maktcenrum, röjdes ur vägen efter 33 mörklagda dagar i den heliga stolen. Frågan om denne påve dog en naturlig död står fortfarande obesvarad.
Den katolska kyrkans människofientliga och ödeläggande klosterväsen, helgondyrkan och sakramentsmagi är i alla sina delar avskyvärda.
Med bikt och avlat som inkomstbringande tvångsmedel, samt skärselden som skräckinjagande påtryckning för tröga botgörare, har den katolska kyrkan under hela sin historia i större eller mindre utsträckning utsugit, förtryckt och vilselett människoskarorna till blind och livslång underkastelse. Samtidigt har denna kyrka genom sin avlatshandel blivit ett tillhåll för mördare, bolare och månglare, en rövarkula bortom alla historiska jämförelser. Det är ingen tillfällighet att världens minsta stat med världens största kyrka har blivit känd för sitt gangstervälde med tentakler ut över hela världen.
Men ingenting av detta förmår kasta någon mörk skugga över en världsomfattande charmoffensiv med fredstal och försoningsmässor, med vita och svarta i hundratusental i hänryckt beundran och tillbedjan. Kyrkan är stabil, pålitlig och ofelbar, och ensam saliggörande för jordens alla folk. Denna äregiriga och av de heligas blod maktberusade sköka, hör världen till. Alla de som mot bättre vetande passivt eller aktivt ger påvedömet sitt stöd, gör sig delaktiga i försyndelserna och avsöndrar sig från en sann apostolisk församlingsgemenskap.
Führern, Adolf Hitler, en hängiven beundrare av den katolska kyrkan, adopterade idealets inkvisitoriska doktriner, former och metoder och applicerade dem på sin intensiva jakt mot världsherraväldet.
Han gjorde makalösa insatser för att snabbt förverkliga dem. Han var emellertid en klantig amatör och misslyckades med att uppnå det mål han drömde om och passionerat kämpade för med utkommenderade och paralyserade människomassor på en civiliserad kontinent; Europa. Trots släktskap i rakt nedstigande led med vatikanfascis-
men blev han en tragisk och fasansfull kort parentes i mänsklighetens historia. Väl är väl det!
Påven däremot, personifierar en urgammal och flerdimensionell fascism, som så småningom kommer att filtrera och ockupera hela mänskligheten. Uppsåtet att fortplanta den välkamouflerade och fulländade apartheid, för vilken den katolska kyrkan varit moderssköte med fragmentarisk konkretion i bland annat det av Sverige bojkottade Sydafrika, kommer att lyckas.
Vem skulle idag [1989] kunna tänka sig en officiell inbjudan av Sydafrikas statsöverhuvud och kyrkoledare till detta land för att sammanträffa med kungafamilj, statsminister och kyrkliga dignitärer på alla nivåer? Det är tabu. Världsekumeniken och sekulariseringen har banat väg för den katolska kyrkans kristnade svartkonst, bländverk, prål och falsarier på alla samhälleliga områden. Kyrka och stat ger auktorisation och välsignelse åt nygamla religionssurrogat, ty utdelningen är befäst och ökad makt. Den färgsprakande fascismen i Guds namn med opportunismen som självsäker kusk är just nu favorit bland ödesryttarna. Alla “fredens vänner” satsar på denna, den yttersta tidens lyckohäst.
Påven är här med alla sina styggelser. Han borde möta allt det bittra motstånd hans fascistiska uppdragsgivare förtjänar.
Men det är ingen risk, så länge den allmänna opinionen i vår del av världen åter och åter piskas att sila mygg (Sydafrikafascismen) och svälja kameler (den kyrkligt kamouflerade Vatikanfascismen). Detta folk har nämligen mobiliserat hela sin motståndspotential till kamp mot parakyrkliga, kristna högerextremistiska och väckelsekristna fantasifoster utan verklighetsförankring i fosterlandet, samt fascisthärdar på andra kontinenter; därtill uppskrämda av tidens många högljudda antikristliga megafoner. Den unge, stridbare predikanten, pastor Lewi Pethrus, skall få avsluta detta uppslitande apropå. Han skrev i tidningen EvangeIii Härold år 1927 några rader som verkligen bör räddas ur glömskan. Så här säger han:
– Vi vet av Guds ord, att avfallet skall bliva stort i den yttersta tiden, men att det på så kort tid skulle få en sådan makt över en så mäktig andlig rörelse som frikyrkoröreIsen i Sverige, det har troligen ingen kunnat tänka sig. Må Gud bevara sitt fria folk från att följa med i utförsbacken.n
