Missionshälsning från Karin Vidén
Det ordlösa leendet hon gav sina barn sa dock allt det som moderskärleken kunde frambringa!
 |
| Andrea med tre av sina barn |
Fredagskväll i tremiljonersstaden Santo Domingo, och bilköerna är ansträngande långa och mycket tålamodsprövande. En strid ström av gatuförsäljare kretsar runt omkring bilen och erbjuder oss allsköns varor; vackra blombuketter, kakor, nötter, färdigskalade apelsiner, vindrutetorkare, såpbubblor, ja en uppsjö av varor säljs i dessa enorma bilköer som får hela city att stå mer eller mindre stilla.
De stora luxuöst påkostade köpcentren avlöser varandra utefter vår färdväg, det ena mer glittrande och glammigt än det andra. Köpglada människor överallt nu i december, och julens kommers är markant och påtaglig. Stora neonlysande tomtar och snögubbar, vid sidan om lika lysande och blinkande julkrubbor med Jesusbarnet som medelpunkt, pryder tak, infarter, parkeringar och entréer.
Vi är på väg hem från ett av stadens sjukhus, och i baksätet sitter en haitisk kvinna, en syster i vår församlingsgemenskap som heter Andrea. Vi har känt henne i många år nu och följt hennes slitsamma liv och hennes orubbliga tro på att Gud alltid har en framkomlig väg. Hur tärd hon var av sorg då hennes lille Yefrei för en del år sedan, bara tio år gammal, dog ifrån henne i en svår lungsjukdom, men hur hon på grund av de andra barnen reste sig och gick vidare i kampen för att klara av försörjningen, för att om möjligt ge dem en framtid.
Några år har gått, och Andrea har nu varit sjuk en tid. Smärtor, feber, aptitlöshet…ja, de prover som togs på henne nyligen visade på mycket dåliga blodvärden, infektion och uttorkning. Vi hämtade henne mitt på dagen, och hon lyckades stapplande ta sig in i bilen och vi körde henne till det sjukhus där vår missionsläkare Dory Diaz har sin tjänstgöring. Dory tog sig an henne tillsammans med en kollega och de placerade henne omgående i näringsdropp.
Akutmottagningen dit Andrea hänvisades var en ny erfarenhet för mig som svensk. I ett litet varmt och instängt rum trängdes massor av människor för att få dropp och akut vård. För Andrea fanns inte ens en plats att sitta, men efter en stund trängde några av de andra patienterna ihop sig där de redan satt alltför trångt på en hård och vinglig järnbänk, var och en med sin droppåse hängande intill sig, och hon kunde i alla fall få sitta med sin värkande kropp.
-Hon behöver mer blod, sa läkarna, men hon måste få bukt med infektionen först, det här får bli en första akut åtgärd. Recept skrevs ut, och vi kunde köpa in de nödvändiga medicinerna i ett intilliggande apotek under tiden Andrea fick sitt dropp.
Dagen blev till kväll innan vi kunde åka hem till bateyen, hem till Palavé.
Kontrasten, de olika världarna, ger en så nödvändig och nyttig eftertänksamhet. Genom bilrutan ser vi lyxen, materialismen, överdådet, ha-begäret i sin värsta form inför julen, den högtid som är en påminnelse om hur Han som var rik blev fattig för vår skull. I bilens baksäte sitter en fattig småbarnsmamma som inte har ens en tanke på att kunna ge sina barn en jul, en gåva, en portion extra god julmat…
Då vi till sist i kompakt mörker lyckats ta oss fram till hennes bostad på leriga guppiga vägar, mötte henne oroligt och undrande hennes barn, den yngsta tre år, då hon trots smärtan tog sig ur bilen. Det ordlösa leendet hon gav sina barn sa dock allt det som moderskärleken kunde frambringa! -Jag är hemma hos er igen! Det ska bli bra…
Orubblig tro och framtidshopp trots ohyggliga motgångar.
Snart är julen här, och vi önskar göra det som på oss ankommer här i Batey Palavé där vi bor och verkar bland de mest utsatta. Andrea uttryckte till oss ett innerligt tack för hjälpen med resan, med läkarbesöket, med mediciner, och inför kommande undersökningar, men frågan är om hon verkligen ska tacka oss… Det är naturligtvis uppfostrat och fint att uttrycka tacksamhet, men istället är det ju vår skyldighet gentemot henne och hennes barn, som är orättfärdighetens offer, att se till att en utjämning ska komma till stånd. Andrea är en bland så många …
Må julen få bli rannsakan och begrundan inför den realitet människor lever i; må vi som Kristi sändebud och medarbetare var vi än befinner oss och verkar, hemma och borta, vara bärare av det utgivande liv som vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus gett oss som föredöme.
Gud välsigne var och en i givandets underbara och välsignade tjänst! n