Av Emanuel Johansson
Hur ska vi som kristna agera om kriget kommer? I den här artikeln får vi ta del av några erfarenheter från trossyskon som just nu lever mitt i konflikten i östra Ukraina. Artikeln är inte ett försök att ge en heltäckande bild av kriget där, och de uppgifter som finns är hämtade från författarens helhetsbild av situationen.
”Om kriget kommer”, kallades det informationsmaterial som skickades ut i Sverige när det kalla kriget pågick. Hela världen var på helspänn, och myndigheterna gjorde vad de kunde för att förbereda samhället för en eventuell krigssituation. Nu är vi där igen.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap arbetar med detta och en av de föreslagna åtgärderna är just att sprida information av typen ”Om kriget kommer”.
Den senaste tidens oroligheter i världen har lett till en stor militär aktivitet världen över. Stormakterna vapenskramlar och maktdemonstrerar i områden där det för tillfället anses vara mer eller mindre legitimt att ödelägga, bomba och döda. För mediekonsumenten är det ibland svårt att förstå om till exempel kriget i Syrien står mellan regim, rebeller och islamister eller om det är Ryssland och USA som maktpositionerar sig.
På närmare håll har vi konflikten i Ukraina och den ryska annekteringen av Krim. Händelserna där har fått de svenska försvarsfrågorna upp på agendan. Politiker och försvarsexperter menar att säkerhetsläget kraftigt förändrats, vilket påkallar behovet av ett fungerande försvar. På kort tid har flera saker gjorts. Återmilitariseringen av Gotland, återuppbyggnaden av civilförsvaret och nu den allmänna värnplikten.
Med detta ställs vi som kristna inför frågor där vi måste ta ställning. Hur ska vi agera om kriget kommer? Hur skall de unga agera om en inkallelseorder dimper ner i brevlådan? En hjälp för oss kan vara att ta del av vittnesbörd från områden där det är krig just nu. Hans Lindelöw som följer en del av den kristna debatten på ryska fick se hur en ukrainsk troende bonde sökte svar på frågan när inkallelseordern kom. Vi tar här med några citat:
– Hur ska man som bonde i Ukraina reagera på kallelsen att ta värvning i armén? Och vad ska man göra där, vid fronten? Hur ska man göra med vapnen? Svara rakt på sak utan exempel och kringelkrångel. Kort och klart och välgrundat. Tack.
– Frid vare dig, Vacheslav!
Vad gjorde aposteln Paulus eller hans lärjunge Timoteus, om de fick inkallelseorder? Vad skulle Petrus göra vid fronten, och hur skulle Jesus Kristus själv hantera vapen?
– Hur handlade de kristna år 70 e.Kr, då det var krig mellan judar och romare – de deltog inte i det på något vis, utan flydde bara ur de belägrade städerna. Ingen känsla av patriotism, ingen känsla av nationellt medvetande kunde övertyga de första efterföljarna av Kristus att ta vapen i hand och ställa upp för Jerusalems eller Massadas försvar.
”Låtom oss alltså gå ut till honom »utanför lägret» och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden” (Hebr 13:13-14).
Kristna är pilgrimer i denna värld. En främling i ett främmande land lever alltid med vissa farhågor, eftersom han befinner sig mitt ibland okända och ofta fientligt sinnade människor. Så måste också de kristna som lever i denna värld som i en främmande miljö, ta sig i akt för ondskefulla och gudlösa människor, för deras fördomar, idéer, deras önskningar och politiska ambitioner, och inte deltaga i deras dårskap. Krig är alltid dårskap, såväl försvars- som anfallskrig, och särskilt inbördeskrig.
Frågan som ställdes i början av konflikten i Ukraina fick här ett klart och rakt svar av en broder Oleg. Nu i år fanns samma fråga kvar på den kristna sajten, твоя библия ”din bibel”, men svaret hade uppdaterats och undertecknades nu av en broder Viktor:
– Det allmänna sociala momentet – behöver en stat i princip en armé och andra beväpnade organ? I denna syndiga värld är det tyvärr nödvändigt.
– – – Krig är alltid en tragedi. Tyvärr så omkommer också oskyldiga i det. De troende borde visa upp sådana karaktärsdrag som barmhärtighet, medkänsla och förlåtelse. Församlingen bör inte lära någon att döda, men att försvara den stad eller det land där man bor, det är naturligt och riktigt. Kan detta förenas? Det finns en principiell skillnad mellan angrepps – och försvarskrig.
– – – I händelse av en massomfattande mobilisering och inkallelse så tas också en människas specialiteter i beräkning. Det är bara förståndigt att se till att ha en skrivelse från församlingen. Som troende kan vi göra tjänst som sjukvårdare, kaplaner o.s.v. Det är en stor skillnad mellan att överhuvudtaget vägra varje tjänst, och att sträva efter att tjäna, men då inte med att döda, utan genom att rädda liv. En annan variant är fullt möjlig. Jag känner några troende människor som frivilligt kom för att hjälpa till med paramedicin (ett medicinskt arbete utan akademisk medicinsk utbildning) o.s.v.
– – – På det viset, även om församlingens officiella ståndpunkt är den att man inte bör deltaga i krigshandlingar, så är dock beslutet att bära eller inte bära vapen upp till vars och ens samvete.
Jag önskar Guds välsignelse och fred åt oss alla.
I det här svaret finner vi en del fina tankar, men ord som ”men att försvara” kan leda den frågande till helt andra slutsatser än den föregående texten. Spänningsfältet hamnar mellan det himmelska och jordiska medborgarskapet. Är vi pliktiga att ingå i ett totalförsvar, eller skall vi som Romarbrevet uttrycker det, inte ställa våra lemmar i syndens tjänst?
För att ytterligare belysa de här frågorna vill jag lyfta fram ännu ett vittnesbörd från det pågående kriget i Ukraina. Det är svårt att beskriva det oerhörda lidandet som pågår. Människor dör och över lag lider människor stora brister. I området finns många evangeliskt kristna. Hur går det för dem? Hur har de agerat inför allt som möter dem? Många av dem är bland de ca 1 miljon människor som flytt, antingen till andra delar av Ukraina eller till Ryssland. Det finns också uppgifter om att ett flertal av de evangeliska församlingarnas lokaler är konfiskerade och övertagna av de beväpnade grupperna i området. Men helt visst finns det troende kvar och här får vi alltså ett vittnesbörd från en broder från Donetsk under ett besök i Ryssland i september förra året.
– Idag är det svårt. Det är inte lätt i Donetsk. Det är hemskt. Att se beskjutningen, att se förstörelsen och genomleva allt detta. Men ibland är det som att tanken lyfts och du ser situationen i ett högre perspektiv, och du förstår att Gud råder. Och det vi har hamnat i har Gud tillåtit. Job visste inte varför olyckan kom i hans liv, frun visste det inte, familjen visste det inte, inte hans vänner eller ens hans fiender. Men Gud ledde honom genom den vägen.
Idag, när du kommer hem och trycker på lampknappen och ljuset tänds, om det också kommer vatten ur kranen och kanske till och med gas i spisen, då är det en otrolig lyx, något högst ovanligt. Samhällena runt Donetsk har just nu inte haft vatten i snart fem månader. Människor går med hinkar för att få hem vatten att tvätta sig i, de går upp tidigt om morgonen för att hinna till de byar där det finns brunnar med drickbart vatten, eller så får de köa för att köpa dyrt flaskvatten. Det är den verkliga situationen. Idag är vi inne på den fjärde månaden när inga sociala utbetalningar görs, pensionärerna är helt utan sina pensioner. I vår region finns inte arbete att få tag på, många av de som hade arbete är friställda utan lön sedan många månader och de hör av sig till församlingen och säger: – Vi har ingenting kvar för bröd, mjölk o.s.v. Ni vet om att vi har ett arbete bland barnen, vi ser deras situation och försöker göra något, men det räcker inte till. Och idag är det inte bara folk på avstånd som har det så här, det handlar om våra närmaste, släkt och syskon i församlingen.
– Men det är inte tid att anklaga, om det är Ryssland, Ukraina, DNR eller LNR som är de skyldiga. Det är inte tid att skapa fejd, utan att hjälpa till att genomleva allt detta. Så här är situationen just nu, och vi talar om det här för att ni ska vara med och bedja, så att ni skall stilla era hjärtan och förtro de här problemen åt Gud. Gud vet varför han tillåtit detta och hur han skall leda oss igenom.
– Allt detta är helt nya erfarenheter för oss. Vi får omvärdera och värdesätta saker på ett helt nytt sätt. Vi har också snabbt fått lära oss att om vi sparat något, skaffat något till familjen, huset eller i livet, så kan detta försvinna helt plötsligt. Saker övergår till andra händer eller så förstörs de, bränns upp eller rivs. Det har blivit så att vi fylls av glädje, när dagen gått och vi ser att våra nära och kära fortfarande är i livet, vi är glada att församlingshuset fortfarande är helt. Vi blir glada när vi har kunnat sova i vår egen säng en hel natt utan att springa för att söka skydd i källaren. Det här är verkligen glädjeämnen som vi prisar Gud för. Detta för med sig en djup tacksamhet till Gud. Vi vill nu sjunga en speciell sång som heter: Gläds inte åt en annans olycka.
(Vittnesbörden ovan är fritt översatta från ryska)
Här får vi en inblick i situationen i östra Ukraina. Men vittnesbördet talar också om vilken hög moral en levande tro på Gud ger och hur viktigt det är att i de svåraste situationer kunna lyfta blicken och se tingen från ett högre perspektiv.
När det gäller konflikten i Östra Ukraina är desinformationen och de olika synvinklarna så förvirrande att ingen kan förbli opåverkad. Helt olika verkligheter trummas in beroende på vilken sida av informationskrigets frontlinjer man befinner sig. Den ene försvarar sitt land och skickar tunga artilleripjäser mot Donetsk och Lugansk. Den andre förfasas av att de styrande i Kiev så obarmhärtigt kan låta befolkningen lida och dras med i kampen för en utbrytning från ”fascisterna” i Kiev. En tredje blir inkallad från en avlägsen plats i det väldiga Ryssland och skickas för att strida mot en regim som sägs bekämpa den ryska minoriteten och riskerar att underminera den ryska värdegrunden. För alla sidor kan en oklar förkunnelse i de kristna leden resultera i att kristna bröder helt enkelt skjuter ihjäl varandra.
Men tack och lov så finns det syskon som fått klart för sig att det inte finns några kristna bomber. Det finns de som förmår att lyfta blicken och ställa sig utanför detta fasansfulla krigsmaskineri – även när det får konsekvenser.
Om vi nu återvänder till vårt land Sverige upplever jag att den tro detta kräver i många fall saknas. Den kristna hopen verkar ha allt för lätt att dras med i jordiska tankegångar, där vi börjar spekulera om goda och onda sidor, när i själva verket världens makter tillhör samma liga i kontrast till Guds rike. Vi behöver uppleva väckelse.
Guds ord uppmanar oss att vara beredda på svåra tider och situationer. Be att ni inte måste fly under vintern.
Vi har ingen garanti att inte också vårt land kan drabbas av en svår nöd och allvarlig kris. Tvärtom får vi lära oss av skriften att vi får räkna med att här i tiden gå igenom svår bedrövelse. Men vi äger också ett levande hopp som sträcker sig längre. Låt oss till sist påminna oss om löftet som gavs oss genom profeten:
– Ja, varje stövel buren under stridslarm och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp
och förtäras av eld. Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste (Jes 9:6).
Fridsfursten från Golgata, vår Frälsare och Herre Jesus, erbjuder sin frid till var och en som vill. Men det kommer också en dag då orättfärdigheten skall få sin rättvisa dom. Varje mantel, talar om ansvar och varje stövel talar om utförande. Vid synen på allt det fruktansvärda lidandet som orsakas av orättfärdigheten är vetskapen om att det kommer en dom också en tröst. Men till Guds folk i tiden är löftet att Jesus skall frälsa oss ut ur bedrövelsen undan den kommande vredesdomen.
Bed för Ukraina! Bed att vi blir bärare av den tro som håller genom allt. Maranata – kom Herre Jesus! n