Tredje avsnittet av Arne Imsens personliga skildring från Maranataväckelsens genombrottsår, är utarbetat från ett föredrag som hölls nyårsafton 1986 på Gamla Bro. En mycket klargörande analys om bakgrunden och vad som skapade behov av denna frigörelseväckelse. Här förklaras hur bidragskarusellen i frikyrkligheten började, och dess förödande konsekvenser i kategoriklyvning, ekumenik och förvärldsligande.
Från 1962 och framåt etablerades i Stockholm en verksamhet som kom att bli känd under namnet Maranata. Varför var detta nödvändigt i en stad där det redan fanns så många församlingar av olika slag; pingstvänner. baptister, osv. Pingstförsamlingarna hade periodvis svårigheter att komma överens sinsemellan.
C. G. Hjelm sa på sin tid att i Filadelfia hade man Fadern och Sonen – Lewi och Oliver Pethrus – och i Östermalm hade man den helige Ande, för de var karismatiker på ett speciellt sätt, men på Söder, där hade man C. G. Hjelm. Det var hans sätt att tolka det hela på. Han slutade sedan som pastor där och gick in i Baptistförsamlingen och egentligen hörde han väl hemma där hela tiden.
Det förekom alltså en del lokala stridigheter som hade med personer att göra, men det var också viss konkurrens om själarna. Det fanns även kyrkopolitiska stridigheter. Orsaken till de kyrkopolitiska problemen var alla de så kallade gemensamma företagen som pingstvännerna hade. Dessa företag växte fram och de lokala församlingarna tvingades till engagemang. Om de inte var med på noterna blev de märkta och särbehandlade. Det första som märktes var politiseringen av församlingarna, det andra var kommersialiseringen, det tredje förkyrkligandet; närmandet till de etablerade kyrkorna, likbildningen. Kategoriklyvningen var ett direkt resultat av sekulariseringen. Kategoriklyvningen markerades inte mellan fattig och rik så mycket, som mellan generationerna. Det var alltså inte en klasskillnad som låg på det ekonomiska planet, utan hade med generationsklyftan att göra. Allt detta fick ju sina oerhörda konsekvenser för församlingsarbetet.
Politiseringen, med Kristet Samhällsansvar (KSA) som föregångare till Kristen Demokratisk Samling (KDS) var tvärpolitiskt och hade Lewi Pethrus som upphovsman tillsammans med några biskopar ur kyrkan. Man skulle påverka de politiska partierna genom KSA i både folkmoraliska frågor och skolfrågor. Politiseringen markerade en klar förändring i pingstväckelsens attityder. Pingstförsamlingen var ju från början pietistisk. Avvisande till all politisk verksamhet. Det kan man läsa i dess böcker från 20- och 30-talet. Man gick till och med så långt att de som beblandade sig med politiken betraktades som avfällingar och blev uteslutna ur församlingarna på flera platser.
När KDS trädde fram inträffade det helt unika, att en ny politisk rörelse praktiskt taget fick överta en väl utvecklad organisationsapparat och en daglig tidning. Pingstförsamlingarna med dess styrelse ställde sig reservationslöst till dess förfogande och blev politiskt invecklade och engagerade. Församlingsstyrelsens kapacitet och personer utnyttjades för det politiska arbetet. Man använde församlingarnas sångare för att förströ och underhålla i KDS, och man använde deras tryckpressar och lokaler för att serva det nya politiska partiet. Framförallt ställde tidningen Dagen upp som språkrör för KDS. Partiet kom på detta sätt att i initialskedet ha en väl utvecklad organisationsapparat till sitt förfogande och dessutom en dagstidning. Vilket gynnsamt utgångsläge!
Politisering och kommersialisering
Politiseringen i församlingarna markerades organisatoriskt och konkret med avseende på litteratur, ekonomi och personella insatser. Det innebar också att underlaget breddades i församlingslivet så att man för att lyckas övergav de teologiska motsättningarna och försökte förenas omkring samhällsviktiga problem. Teologin övergavs och församlingen enades omkring folkmoraliska eller andra frågor man tyckte hade stor betydelse för samhällsutvecklingen. Ideologin har ju varit att man skulle kristna Sverige eller påverka folkmoraliska frågor: skolan och utbildningen.
Kommersialiseringstendensen var också påtaglig. Kommersialisering i församlingen är otäck, för den skapar alibi med ett fromt tal. Församlingen kan exempelvis ha en artist som den gör till en stjärna för att sälja så många skivor som möjligt. Den här problematiken är ohygglig och har varit en frestelse för församlingen i alla tider.
I pingströrelsen dök något upp, som kallades för Samspar. Det är ett penninginstitut som är det konkreta uttrycket för kommersialiseringen. Politiken är ett medel för att styra och så skapas KDS, och penningen måste kanaliseras in i ett penninginstitut och så blev det Samspar. Samspar måste i sin tur bredda sitt underlag och därmed pressas alla reservationer bort, så att vem som helst får vara med och spara. Insatta missionsmedel ersätts så att spararen får ränta mot kapitalet. Istället för att offra till, så tjänar man på missionen. Samspar följdes sedan av andra initiativ för att förbättra ekonomin.
Subventionerna kom smygande via studieförbunden. Församlingarna ordnade ett antal subventionerade studiecirklar. Arrangörerna fick sitt arvode tillgodosett, eller lokalerna betalades med statliga medel, och detta skedde genom studieförbunden. Så småningom hade man hundra cirklar, åtta hundra cirklar, och så blev hundratusen kronor en miljon. Ingen visste egentligen vad församlingen höll på med, allt utvecklades genom sin egen dynamik. Då inträffade något förfärligt. Man började välja ämnen för sina cirklar, som påverkade först och främst den yngre generationen av pingstvänner på ett förödande sätt. En ny kultursyn formades. Alltså, inte bara en ny syn på ekonomi och politik, utan en ny kultursyn. Med studiecirkelverksamheten kom även en helt ny syn på ekumeniken. Det berodde givetvis på att de som skapade studiecirklarna, författarna till den litteratur som nu pingstungdomarna läste, många gånger var liberalteologer. Medan predikanterna försökte predika pingstbudskapet, pågick en underminerande verksamhet i församlingens ungdomsgrupper, där man läste en helt annan teologi. Pingstförsamlingarna fick alltså en ny syn på ekumeniken och kulturlivet. Så kom frågan om kristen drama, teater och bio, och en ny inställning till alkohol, nikotin, samliv och så vidare.
Efterhand formades en helt ny typ av pingstvänner som rekryterades på en ny grund och som hölls kvar i gemenskapen på helt andra premisser. De engagerades på ett nytt sätt – politiskt, ekonomiskt och genom musiklivet. Församlingarna utbildade sångare och musiker som aldrig tidigare, och fick alltså en hel kader av duktiga sångare och musikanter som var religiösa och kyrkliga – men inte andedöpta. Man märker också förändringen i urvalet av sånger. De enkla sångerna försvann i gudstjänstlivet. ”Härliga Golgata” försvann, liksom ”Han har öppnat pärleporten”. Det kom någonting annat, som naturligtvis bedrövade många äldre människor. De kände inte igen sig och var främmande för den nya miljön. Trenden utvecklades vidare och blev en tendens.
Snart bröts motståndet mot showbusiness och man fick en ny inställning till nöjen och artisteri. Istället för att människor kom till kyrkan och där fick höra frälsningsbudskapet, så skedde ett utbyte. Man importerade den moderna musiken nästan utan kritik. Kyrkorna fick en ny musik som förvandlade församlingen till någonting av en kombination av diskotek och nattklubb. Man bildade orkestrar som åkte i parkerna och hade framträdanden. En och annan artist kom till tro, sades det, och så fick vi en ”Carolakultur”. Det här är en väldigt tragisk utveckling, för den har förändrat församlingarna inifrån. Många har förlorat sin egen identitet.
Penningsträvandena ledde alltså till studiecirklar och sedan subventioner. Församlingarna behövde subventioner för att klara av sitt barn- och ungdomsarbete och man begärde att få sina kyrkliga insatser subventionerade av samhället. Idag är i princip alla församlingar subventionerade, och det är inga små summor det handlar om. På tre fronter kom kommersialiseringstendensen att spränga alla tidigare spärrar som man forcerade med kraft. Församlingsmedlemmarna blev inte bara världsligt vana, moderna och sekulariserade, utan en del av det övriga religiösa etablissemanget. Det är svårt att peka ut tidpunkter när det skedde, det är ju fenomen som utvecklade sig samtidigt. När en församling blivit stor och fått mycket pengar att röra sig med och kanske byggt upp en fin kyrka, då kan den inte längre vara enkel; det vore stilbrott. Det går inte längre att gå upp med en gitarr och sjunga en sång till Herrens ära. Allt måste ske i enlighet med nivån och atmosfären som växer fram med den fina utbildningen.
Så utvecklades det vigda kyrkorummet. Förut hade man en sal; Evangeliisalen, Sion eller något annat okyrkligt namn. Men så plötsligt skulle alla lokaler benämnas kyrkor. Då var det inte Salem längre, det blev Pingstkyrkan. Sion blev Sionkyrkan etc. Syskonen i församlingen accepterade att deras bönehus kallades kyrka och att man hade ett vigt kyrkorum. Därmed hade huset blivit sakralt och heligt. Många gånger är man nu mer intresserad av kyrkan som byggnad och vad den representerar rent historiskt, arkitektoniskt, tekniskt och stämningsmässigt.
Den här utvecklingen är ett förvärldsligande. Man likbildas alltså med tidsatmosfären och övertar tidsfilosofierna som härskar. Äktheten har gått förlorad, det vigda kyrkorummet kräver andra kläder, värdighet, en annan stil och om inte det inre motsvarar det här yttre kravet, då måste man lära sig att leva i mönstret utan avvikelser.
I kyrkan tillgodoser man yttre krav. I vardagen finns ett helt annat livsmönster. Livet har delats i två hälfter: en söndagstillvaro och en vardagstillvaro. Det som gick förlorat var äktheten, och istället kom det konstlade, det teatraliska och det spelade – man spelar för varandra. Istället för uppriktighet och äkthet ser man maskerna.
Församlingens profetiska uppgift
Det finns ingenting jag är så rädd för som den religiösa masken, storheten. Skriften säger att det som är stort i människors ögon är en styggelse inför Gud. Det finns heller ingenting jag är så rädd för som pengar. Så fort jag fått pengar så har jag skickat dem vidare. Om församlingen blir beroende av politiska och ekonomiska krafter, då förlorar den sin ärlighet och uppriktighet. Den blir lika falsk och maskstungen som världen är och måste spela med i det världsliga spelet och teatern. Då har den inget äkta ursprungligt att bjuda på, utan måste anlita publikmagneter som kan rädda kassan. Det gäller då att ha skådespelare och artister eller göra intressanta program som behåller folket, som behåller ungdomen. Det gäller att engagera dem inom olika grenar av verksamheten.
En församling är baserad på personliga kontakter. Det måste existera personliga relationer mellan församlingens syskon, annars är det ingen församling utan en förening. En församling förutsätter nämligen syskongemenskap. Dessutom säger Skriften att det är fråga om inte bara medlemskap, men att vara lem i kroppen.
Var aldrig rädd för en reduceringsprocess. Reduceringsprocessen kan bereda lidande, men när det blir mönstring och massorna kommer då är det farligt, för mängden har alltid varit ett hinder för Gud. Gud själv säger att han ger seger åt få likaväl som åt många. Vad är vår uppgift? Vad hade Noa för uppgift? Han kunde ju ha gått en annan väg och säkerligen samlat en styrka på hundratusentals människor omkring ett reformprogram. Då hade han möjligen under en kort liten tid förbättrat situationen för ett antal individer. Men hans uppgift var profetisk. Den bestod inte i att rädda ett antal individer, den bestod i att rädda arten. Med de åtta människor som överlevde skulle Gud börja på nytt.
Vår uppgift kan inte i första hand vara att rädda enskilda individer, utan att rädda identiteten. Det gäller inte att vinna massorna för en kort liten tid av yttre förbättringar; utan det är fråga om att rädda arten. Talet åtta är begynnelsen, det är Guds början. Vi kan inte popularisera budskapet för att vinna massan. Himlen är föga intresserad av kvantitet och massa, himlen är intresserad av kvalitet.
Alla predikanter vill ha framgång, många medlemmar, en stor kyrka, program i radio och TV. Predikanten vill vara inflytelserik inom politik, inom kommers och inom kristenheten. Men den som går in för detta, har samtidigt överlämnat sig åt en framgång som slutar i ett totalt fiasko. Framgångens kvalitet kan aldrig mätas med statistiska, numerära eller andra inomvärldsliga instrument. Därför talar också Skriften om att allt verk skall prövas i eld. Då skall det uppenbaras om det är uppbyggt volumiöst med hö och strå, eller om det är byggt med ädel metall. Elden skall pröva vars och ens verk. Det som har värde är det som står kvar när elden har gått fram över det. Allt annat brinner upp i förgängelsens, fåfänglighetens eller köttets eld. Människan sätter hellre upp köttets eld istället för att låta sig fyllas av den helige Andes eld. Hon tänder en moteld och bygger upp av trä, hö och strå någonting som är tilltalande, duperande och imponerande. Så kommer hon in i trenden och utvecklingen, som alltid leder till samma förstockelse och förhärdelse. Vi kan peka på dess historiska inflytande.
Förkyrkligandet är ett märkligt fenomen. Det har inneburit att de smorda predikanterna inte längre är populära, utan man frågar efter skolade predikanter, sångare och musiker. Det frågas inte om de är smorda och andedöpta, utan de skall vara välutbildade. Skolade predikanter med skolad förkunnelse, skolade sångare med skolad sång. Istället för lovsången kom symfonier och stråkorkestrar. Detta krävde skolade texter, skolade arrangemang, skolade ackompanjatörer och kantorer för att klara de nya instrumenten. Piporgeln installerades och gudstjänstlivet blev alltmer akademiskt och ofolkligt.
Den här processen äger först rum i atmosfären; det sker en förändring då den första kärleken går förlorad. Man ser inte storheten i frälsningen, saknar den omedelbara kontakten med Herren Jesus Kristus och upplever inte samma glädje i barnaskapet som förr. Då börjar man injicera moment som är lånade från världen. I församlingen söker man förströelse och underhållning eller någonting annat som kan stimulera människorna till aktivitet inom olika områden. Hur kan förändringen ske på så kort tid?
Intresseförskjutning
För att överhuvudtaget fungera i bönelivet måste den kristne känna att han har motstånd; han måste känna smälekens och förföljelsens tryck. Smäleken och förföljelsen gör oss till bedjare. Om smäleken försvinner eller blir mindre och trycket minskar, om förföljelsen tonar av och vi blir accepterade och erkända, får vi ett bra arbete, en god inkomst, bättre bostad och en hel del förmåner – i samma stund som detta sker, minskar trycket och man blir väletablerad. Istället för att bedja: ”Bevara mig idag, Jesus”, så säger man: ”Tack gode Gud för att jag har det så bra.” Istället för att bedja: ”Käre Gud, vi ska ha möte nu, låt någon bli frälst i mötet!” ber man om något annat, för det där med själar vid korset är inte viktigt längre. Det har skett en intresseförskjutning. Nu har man så mycket hemma att fröjda sig över: möbler, tavlor, mattor, kläder. Man går till spegeln för att se om håret ligger bra, man tänker på sina kläder och på sin komfort och så säger man: ’’Tack Gud för allt detta.” Och så går man till gudstjänsten och ber: ”Tack Gud för att jag får vara med i gudstjänsten.” Förr satt man och bad att Gud skulle frälsa människor och man kämpade och våndades under mötet. Nu sitter en skara förnöjda människor och hör på predikanten. De älskar den vackra sången och musiken. Allt är så fint, titta på valvet, väggarna!
Intresseförskjutningen förändrar visionen så att man ser på det närvarande och tappar det tillkommande. Det är kyrkans största fara. Den process jag här talat om, leder till att människor använder samma ord och tacksägelse, som de använde på den tid då de var glada i Gud och inte är medvetna om den oerhörda nivåförändring som ägt rum. De har kärleken kvar, men har bytt ut föremålet, som det sägs i Romarbrevets första kapitel. Istället för att dyrka och tillbedja Skaparen, har de börjat tillbe det skapade.
Det finns ingenting som är så farligt som förkyrkligande. Det finns heller ingenting som vi så lätt blir offer för, då det etablerade talar till vårt förnuft och vår känsla. Vi premieras på ett nytt sätt för våra insatser. Vi belönas för sociala och filantropiska insatser, och för att vi inte super eller rumlar. Man applåderas och beröms för sin godhet och bekransas för sin godhet och felfrihet. Det har kommit en ny ton i förkunnelsen, det finns inga klara signaler längre.
Förr, när människorna kom in i mötesatmosfären, så kunde de nästan störta samman av den profetiska anden som genomstrålade dem. Den som inte var riktigt brinnande, kände att här måste ske en förändring. Det profetiska budet nådde rakt in i hjärtat, och mötesbesökarna kunde inte gå hem på kvällen förrän de böjt knä och talat med Herren.
Du kanske skulle behöva en fastedag eller en bönenatt för att förnya relationerna med himlen. Men nu är det en ny ton i gudstjänsterna, som säger att allt står väl till, ingenting fattas. I det främmande, religiösa kabinettet är allt oförargligt, oanstötligt, tilltalande, strömlinjeformat – ingenting väcker. Istället för att väcka människorna, så söver man dem. Människorna blir kvar i sin ogudaktighet, sitt avfall, och de känner det nästan som ett nöje eller upplever det normalt att vara på samma nivå som övriga människor i samhället och världen.
När människor som sjunkit ned på denna nivå har fått politisk makt och mycket pengar, då blir konsekvenserna förödande. Om någon genom mångårig preparering och indoktrinering om sin duglighet och skicklighet blivit medveten om sina kvaliteter och sin kapacitet är det självklart att hon ställer krav på samhället och på politikerna. Och så går man från församlingen ut med religiösa kristna krav. Att tron har gått förlorad och ersätts med moralism, det upptäcker man inte. Förkyrkligandet är fruktansvärt.
Så småningom utvecklar sig kategoriklyftorna mellan generationerna. En del av pionjärgenerationen är kvar. Dessa syskon har gråtit så många år i sitt hjärta, så nu orkar de inte längre. Till och med nöden har dött bort. De orkar inte bedja som förr, de orkar inte gråta som förr, de orkar inte kämpa. De upplever att det finns ett så stort motstånd. De känner vemod när alla andra jublar. En stor sorg när alla andra är glada. Förr kunde de säga Amen till förkunnelsen.
Kategoriklyningen innebär något helt förödande för många människor. En del åker runt och försöker hitta sin ungdoms Gud. De söker i konferenser, i möten: de lyssnar på predikanterna, men hittar inte vad de längtar efter. De känner sig totalt rotlösa. De hittar inte källorna och känner inte igen tonen. Många drar hit och dit och vet inte vad de ska ta sig till. Andra tränar. De tränar i körer och musik, de tränar och uppträder. De gamla orkar inte vara med i träningen. De tränade krafterna ska sedan serva och betjäna de gamla som längtar efter liv, och tror att de kan förmedla något som dessa gamla älskar, genom att använda de gamla sångerna med nya arrangemang. De överdramatiserar sången och musiken, så att de gamla sångerna får helt ny tondräkt och innehållet drunknar.
Många längtar tillbaka till tiden då de hörde budskapet. Inte tonerna, men budskapet. Den enkla sången passar inte in i detta sammanhang. Man längtar efter den tid då syskonen i församlingen tog en gitarr och sjöng till Herrens lov, fastän de knappt kunde sjunga eller spela. Det var inte de fina arrangemangen man frågade efter, men om hjärtat var brinnande.
Så konstigt det blir i församlingen: inget tungotal, knappt en profetia. Ingen rejäl väckelsepredikan, inget ordentligt eftermöte. De gamla vännerna upplever samma sak som bruden i Höga Visan, som är ute och söker efter brudgummen. Hon möter Jerusalems döttrar och frågar: Har ni sett honom, som min själ har kär? Och så blir hon slagen för sina dumheter: ”Vad är väl din vän förmer än vår?” Hon går vidare och frågar väktarna: ”Har ni sett honom, som mitt hjärta har kär?” Och hon får slag också av väktarna. Jerusalems döttrar är de religiösa som inte förstår någonting. De älskar religionen, men känner inte brudgummen. Väktarna är förkunnarna, som har gjort uppgiften att vara väktare till ett yrke, som funktionär. De fullgör formellt sina uppgifter, men känner inte brudgummen. Bruden söker och söker och blir alltmer ensam – men då kommer han!
Grundproblemet med kategoriklyvningarna ligger inte på det ekonomiska planet, utan det andliga. Den enda makt som kan återställa och förena till en god relation mellan generationerna är den helige Ande. För att detta skall kunna ske, måste det till en total kapitulation. Man tvingas överge sin kyrklighet, formalism, legalism, sakramentalism och klerikalism; allt detta som ger uttryck för ting som hindrar människorna att ta kontakt med Gud.
Det måste bli slut på prästvälde, övertro på nådamedel, symboler, ordinationer, osv. Kategoriklyftorna vidgas för varje dag. När människan har nått ålderns höst är hon helt utfrusen ur den gemenskap hon föddes in i. Församlingens representanter kommer på högtidsdagen med en blomma, och när man är sjuk. De har ingen aning om vad andlig gemenskap är för något, men de måste göra sin plikt.
Allt som hindrar eller hämmar oss i vår vilja och strävan i att inte bara söka Jesus, utan leva tillsammans med honom, måste totalt rensas ut. Fly ifrån politiseringen! Fly ifrån kommersialiseringenl Fly ifrån förkyrkligandet! Så fort människorna fått ett vigt kyrkorum, som blivit kyrka och man har pastorer istället för bröder och systrar, då har redan distanser markerats. Vi har inga kategorier som består i titlar, ordinationer eller klädedräkt. Den enda rangordningen är den Gud har förordnat i församlingen, och den enda myndighet vi känner är den smörjelse Gud ger.
I församlingen finns det inga övermänniskor. En broder har Gud gjort till apostel, en annan till evangelist. I församlingen är ingen störst, gammal eller ung, utan där är vi alla bröder och systrar. Där finns inga barnbarn eller adoptivbarn, utan vi är födda in i gemenskapen. Vi är inte föreningsmedlemmar, utan syskon som lever tillsammans. Vi bevarar och försvarar varandra som syskon och fostrar varandra som syskon. Den enda rangordning vi erkänner, är att Gud har i församlingen satt ämbeten, och han har gjort sina tjänare skickliga till att utföra sitt tjänarvärv.
Jag hoppas att innan Herren tar mig hem få se församlingen som en kropp, kanaliserande det som icke är av denna världen, men som har sin upprinnelse i Honom och överförs till oss genom Ordet och den helige Ande.