– Vem har användning av lamm mitt ibland ulvar? Det finns väl ingen i världen som skulle tycka att det vore klokt. Det finns ingen – jo, det finns en: Gud har användning för lamm ibland ulvar!
– Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, och för det uppdraget duger inte några av våra egna kvalitéer.
Bibelstudium av Hans Lindelöw
Jesus säger i sin bergspredikan:
– Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara (Matt 6:19-21).
Och så fortsätter han i Matteus 6:22-23:
– Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus. Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke mörkret!
Jesus landar sedan i det för många av oss inte obekanta ordet:
– Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon (Matt 6:24).
Här läser vi om ögat som kan vara friskt, men som också kan vara fördärvat. Jesus säger det i direkt anknytning till när han talar om att samla. Det är fråga om vad vi tycker är värt någonting, vad vi vill ha blicken fäst vid. Jesus talar om att ögat kan vara friskt eller fördärvat, och helt säkert menar han att det beror på vad ögat fascineras och fångas av.
Människor söker och värderar på olika sätt, och samlar på olika ting. Det beror på vad man är inställd på, vad man vill bygga upp för något. Aposteln Paulus får fram det ganska väl då han undervisar Timoteus om hur det finns olika slags dispositioner beroende på vad man har för intressen:
– Så bliv nu du, min son, allt starkare i den nåd som är i Kristus Jesus. Och vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen, det må du betro åt män som äro förtroende värda, och som kunna bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra. Bär ock du ditt lidande såsom en god Kristi Jesu stridsman (2 Tim 2:1-3).
Här jämför Paulus tjänsten för Gud med en strid, och visst är det så. Men han tar också fasta på och jämför med hur det är för en vanlig soldat:
– Ingen som tjänar i krig låter sig insnärjas i näringsomsorger, ty han vill vara den till behag, som har tagit honom i sin sold (2 Tim 2:4).
Han fortsätter:
– Likaså, om någon deltager i en tävlingskamp, så vinner han icke segerkransen, ifall han icke kämpar efter stadgad ordning. Åkermannen, han som gör arbetet, bör främst av alla få njuta av frukten (2 Tim 2:5-6).
Det är klart att den som tjänar i krig ser till att han är duglig för det. Och den som idkar sport, som är idrottare, ser till att han klarar av tävlingen. Den som är åkerman och arbetar på åkern gör vad han kan för att det ska gå så bra som möjligt med jordbruksarbetet. Det här har definitivt att göra med ögat. Vi förstår att den som tjänar i krig, han utvecklar sinne för det som är bra där. Han kommer att samla och se till att han har det som gör honom till soldat. Det kan vara militärklädsel och vapen; just sådant som gör att han kan utföra sin uppgift.
Vi kan jämföra med kung Saul. På hans tid rasade ett krig mellan Israel och filistéerna.
– Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog han honom i sin tjänst (1 Sam 14:52).
Saul förde krig, och det som intresserade honom var att värva de rätta personerna, helst också med den rätta utrustningen. Han hade beredskap och värvade den som såg ut att duga. Varhelst Saul såg någon rask och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst. Var då Sauls öga friskt? Det var inte helt friskt, det förstår vi när vi läser hela historien. Hans öga var delvis fördärvat, och det blev allt sämre då han förlorade blicken för de gudomliga tingen.
Om vi nu jämför med det andliga livet och tjänsten för Gud, kan vi se att Jesus sökte människor. Men vad för slags folk sökte han? Och på vilket sätt sökte han? Det här är mycket intressant, och om det handlar om att ha ett friskt öga, så borde väl synen Jesus hade gälla. I Lukas 10 står det om att Jesus utser. Och här har vi en som definitivt har ett friskt öga:
– Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte komma. Och han sade till dem: ”Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd” (Luk 10:1-2).
Jesus vill ha arbetare, han rekryterar dem på sitt sätt och sänder ut dem:
– Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar (Luk 10:3).
Så säger mannen med friskt öga. Men vad är detta för strid, vad är det för villkor? Ska man skicka in folk bland ulvar? Det rätta vore väl att möta ulvens styrka med något motsvarande? Men så går inte Jesus tillväga. ”Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.”
Det finns ingenting av ulven i det han gör. Han sänder sina arbetare in bland ulvar, men inte som ulvar, utan som lamm. Och då blir det väldigt allvarligt: vad söker han då för kvalitéer hos sina arbetare? Jag kan inte se någonstans att Jesus överväger om det finns några kvalitéer. Vi kan läsa om när han kallar sina tolv apostlar. Det står att han hade tillbringat natten innan i bön. Men vi får inte se in i något resonemang om hurudana speciella egenskaper han sökte. Jesus resonerar inte på det sättet. I Guds ögon handlar det om att vara verksam bland människor som över huvud taget inte har några som helst kvalitéer. Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, och för det uppdraget duger inte några av våra egna kvalitéer.
Vi kan ha kvalitéer för allt möjligt. Vi kan ha färdigheter och talanger som gör oss till goda soldater, men det är inte att vara en arbetare för Gud. Vi kan ha talanger och färdigheter som gör oss till goda idrottare, men det är inte att tjäna Gud. Och vi kan av både arv och miljö ha utrustning som gör oss till bra jordbrukare. Men när det gäller att tjäna Gud, så finns det ingen av oss som har naturlig utrustning och fallenhet. Inför den uppgiften måste det ske en förvandling – inifrån och ut. Det är ju detta som är frälsningens under, pånyttfödelsens radikala förvandling!
”Jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.” Vem har användning av lamm mitt ibland ulvar? Det finns väl ingen i världen som skulle tycka att det vore klokt. Det finns ingen – jo, det finns en: Gud har användning för lamm ibland ulvar!
När Jesus sänder ut lärjungarna har han gett dem undervisningen om att skilja mellan ett friskt och ett fördärvat öga.
Världen är full av ljus, den är så upplyst. Man kan jämföra med Egypten på den tiden då det var ett upplyst rike. När Gud förde Israels barn ut därifrån, hade han ett väldigt arbete med att få Egyptens ljus, den höga kulturen, att lämna deras ögon. De skulle inte vägledas av Egyptens ljus, utan de skulle vägledas av Gudsordets ljus. Det är tyvärr så att för många får Egyptens ljus vara det som vägleder. Deras ögon var fortfarande fulla av Egyptens ljus. Vi kan läsa om det under ökenvandringen, exempelvis i 4 Mosebok 11:4-6:
– Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad; Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: Ack om vi hade kött att äta! Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få intet annat se än manna.
De var uppfyllda av Egyptens ljus; det ljus som levererade de egyptiska argumenten mot Guds tankar, mot Guds plan och mot Guds vilja. Ögonen var upplysta och uppfyllda av Egyptens ljus.
Israels barn var ett herdefolk som hade blivit trälar. Befrielsen från denna förfärliga träldom bestod inte bara i att lämna ett visst territorium, utan det måste faktiskt ske en befrielse också på det sättet att ha ett friskt eller ett fördärvat öga. Hur ska ögat, som genom frälsningen blivit friskt, bevaras friskt? Vi lever i en upplyst tid, i en värld full av ljus! Många gånger är det Lucifers, ljusbringarens ljus som också levererar argument. Vi måste vara vaksamma, och se till att vi bevarar vårt öga friskt! Det gäller att se upp med vad vi verkligen skådar efter. Vad är det vi tycker är viktigt att ha?
Vi läser hur Jesus sände ut lärjungarna i Lukas evangelium 10:4:
– Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen icke på någon under vägen.
Här talar Jesus om något mycket intressant: Han talar först och främst om en penningpung, och för det andra talar han om en ränsel. I penningpungen kan man förvara mynt, och i ränseln kan man förvara en hel del annat som man samlar på sig. Vi ser här en avskildhet, målmedvetenhet och en idog strävan att bevaras i uppdraget; lära sig se, lära sig tänka på rätt sätt. Lärjungarna var så benägna att haka på människotankar, men det gäller att bevaras i uppdraget – bevaras, och vara i stånd att komma med fridens budskap:
– När I kommen in i något hus, så sägen först: ’Frid vare över detta hus’ (Luk 10:5).
Ingen penningpung, ingen ränsel; inga möjligheter att samla och förvara saker som kan dra i någon annan riktning än den Han vill. Bibeln talar om dem som samlar och ger flera exempel på dem som samlat sig själv till undergång och fördärv. Gamla testamentets profeter talar om riken som Tyrus eller Babel, och även andra.
I Tyrus hade man förmåga att uppskatta tillvaron. Där byggdes i sin tid en högt stående kultur. Vi läser i Hesekiel 27 beskrivningen av materiella rikedomar nästan utan gräns. Vi läser om skeppet som symboliserar Tyrus:
– Av cypress från Senir timrade de allt plankverk på dig; de hämtade en ceder från Libanon för att göra din mast. Av ekar från Basan tillverkade de dina åror. Ditt däck prydde de med elfenben i ädelt trä från kittéernas öländer. Ditt segel var av fint linne (Hes 27:5-7).
Hör här! Cedrar, cypresser, ekar som är utsökta träslag. Elfenben i ädelt trä och segel av fint linne. Här kan man gå igenom och se hur väldigt utrustat detta rike var. Och det var inte utan vidare. Där fanns en furste, och han var klok. Fursten i Tyrus läser vi om i nästa kapitel. Gud själv säger till honom där:
– … och sant är att du är visare än Daniel; ingen hemlighet är förborgad för dig; genom din vishet och ditt förstånd har du skaffat dig rikedom, guld och silver har du skaffat dig i dina förrådshus; och genom den stora vishet varmed du drev din köpenskap har du ökat din rikedom … (Hes 28:3-5).
Här står inte bara om att ha en ränsel och penningpung – det handlar om hela förrådshus. Varför inte? Han hade ju ett rike. Ett av de stora, inflytelserika, betydelsefulla rikena i världen på den tiden som också är en förebild, som profeten Hesekiel får lyfta fram så att en andlig lag som Gud givit oss kunskap om blir åskådliggjord. Och vad är det för andlig lag? Det är att högmod går före fall. Det var precis detta som var problemet:
– … genom den stora vishet varmed du drev din köpenskap har du ökat din rikedom, och så har ditt hjärta blivit högmodigt för din rikedoms skull (Hes 28:5).
Detta är väldigt allvarligt, av den anledningen att Jesus talar om att samla. Han säger: samla er inte skatter på jorden, där mott och mal förstör, men samla er skatter i himmelen. Han säger till sina lärjungar att de inte ska ha penningpung, inte ha ränsel. Men han säger inte att de ska låta bli att samla. Visst ska vi samla på värden. Sådant som kan jämföras med ädla stenar och pärlor. Det kan jämföras, men det är inte på det materiella planet. Och för att vi ska kunna samla, behöver vi få syn på andra förråd.
Det som Tyrus talar om är en insamling. Av någon anledning börjar en rörelse; en ruljans, en handel. Och anledningen till det har vi klart för oss: Det finns en väldigt klok furste som förstår hur han ska utnyttja alla förutsättningar maximalt för att bygga upp detta Tyrus. Tyrus blir större och större, rikare och rikare. Det blir så mäktigt till slut att alla måste rätta sig efter Tyrus. Dess furste riktade konungarna.
Man möter också exempel på andra former av insamlingar i Bibeln. I Israel blev det en insamling i öknen vid foten av Sinai berg. Då handlade det om en frivillig insamling med ett speciellt syfte. Vi kan läsa om den i 2 Mosebok 25:
– Och HERREN talade till Mose och sade: Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna gärd åt mig (2 Mos 25:1-2).
Här finns en väldigt intressant skillnad, därför att orsaken till att det blev en insamling av rikedomar och en väldig handel i Tyrus på den tiden, var framför allt fursten i Tyrus. Men här kommer som en befallning genom Mose från Gud, att var och en som har ett villigt hjärta ska vara med. Ett villigt hjärta. Det här blev en frivillig insamling, och meningen var att det skulle hjälpa folket att få begrepp om Guds vilja. Att kunna fira gudstjänst, att kunna ha de rätta förebilderna för att fira gudstjänst. Därför kan vi också läsa om den här insamlingen att det ingår väldigt mycket fina träslag och tyger och ädla stenar, men ändamålet är definitivt inte att några världsliga intressen ska göra sig gällande. Det är inte meningen att Egyptens ljus ska lysa i tabernaklet i öknen, utan det ska Gudsordets ljus göra. Det var inte lätt att bevara ögat friskt. Det var fördärvat också för så högt uppsatta som prästen Aron och många andra.
Vi måste kunna identifiera vad vi har för ljuskälla. I ändens tid är det särskilt nödvändigt att kunna identifiera om vårt öga är friskt och inte fördärvat. Det är viktigt att återvända till de ursprungliga begreppen om vår kallelse och vårt uppdrag som vi har i de fyra evangelierna.
Det är en väldig kamp för församlingen att kunna överlämna evangelium oförvanskat. Något av det absolut svåraste vi kan ha att kämpa med, är just att vi har ljus i världen. Världen är upplyst. Och det ljuset utmanar evangeliets ljus och syftar också till att släcka evangeliets ljus om vi öppnar för det ljuset och släpper in det.
Jesus har en liknelse i Matteus 13 som är mycket intressant:
– Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker efter goda pärlor; och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer vad han äger och köper den (Matt 13:45-46).
En köpman söker efter goda pärlor. Vad är det här för köpman? Det verkar inte vara en köpman som vill få igång en ruljans, för då skulle han inte nöja sig med en pärla. Han säljer allt han har för att få en pärla. Ganska märkligt. Vad är det som säger att en pärla är värd allting? Det här handlar också om synen. Det här är besläktat med att Jesus kunde sända in lamm ibland ulvar, och inte avser att möta ulvens styrka med andra ulvar.
Man skickar inte lamm mitt in ibland ulvar. Men det gör Jesus. Och här har vi en pärla. Han har funnit en dyrbar pärla, och då går han bort och säljer allt vad han äger. Vad är det för någon enda pärla som är värd allt? Jag tror det handlar om den sanning som förmår frälsa din själ. För att ha en frälst och försonad själ, vad måste man vara beredd att göra? Man måste kunna säga nej till Egyptens erbjudanden. Man måste kunna säga nej till Lucifer.
Det var nära att Simon Petrus inte gjorde det. Vi läser om det i Matteus 16. Då får Jesus så småningom undervisa om efterföljelsen och han säger så här i Matteus 16:25-26:
– Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?
Så säger inte Lucifer. Han säger tvärt emot vad Jesus säger. Om han säger tvärt emot Jesus, då är det inte så svårt att förstå vad han säger. Han säger: ”Vad hjälper det en människa om hon förlorar hela världen, men frälser sin själ? Vinner sin själ? Vad är det att ha? En frälst själ utan världen? Världen är det ju som ger mening!” Ja, världen ger sannerligen mening åt en hel del i olika relationer och positioner. Men när det kommer till valet att välja Jesus eller ej, så har världen i alla fall aldrig någonsin något alternativ. Världen har inte något i jämförelse med Honom.
– Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar (Matt 16:27).
Den kristna församlingen har genom historien kämpat. Kampen för tron, kampen för den dyrbara pärlan. Att se till att vi får förmågan att samla skatter; inte på jorden, utan i himmelen. På vilket sätt samlar vi skatter i himmelen? Vad är det som äger bestånd? Jo, det verk Gud får utföra när han skapar trohet. Det är verkligen en skatt i himmelen. Trohet kan naturligtvis också uppskattas i världen, men det finns en djupare dimension. Vi kan se hur exempelvis Daniel var trogen. Han var gudfruktig och trogen, och blev fördenskull utsatt för angrepp. Vi läser om hur han gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och satraperna:
– Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos honom (Dan 6:4).
Daniel var trogen i sin tjänst. Jesus själv är, enligt Uppenbarelseboken 3 det trovärdiga och sannfärdiga vittnet; begynnelsen till Guds skapelse. Trogen, kan det översättas med. Trogen, och trovärdig!
Jag är så glad för att vi har möjlighet att få höra vad det trovärdiga vittnet har att säga om trohet. Han talar om trohet i tre olika aspekter. I Lukas 16 finns en intressant liknelse. Jag vill läsa den, inte för att undervisa andra, utan för att själv bli undervisad. Jag känner mig nämligen helt tillintetgjord inför de här orden. Tre olika infallsvinklar på troheten i Jesu undervisning finner vi i Lukas 16:10-12:
– Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är. Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda? Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?
Vad är det minsta? Om vi funderar på det, kanske vi måste ifrågasätta vår egen uppfattning om vad som är det minsta. Israels barn sa: ”Vi kommer ihåg Egypten, allt som fanns där.” Samtidigt suckade de: ”Här finns ju bara manna.” Man kan säga att det fanns olika alternativ i deras resonemang, och där tillhörde definitivt mannat det minsta. Egyptens erbjudanden var större, men mannat, det var inget för dem. Då kan man undra om de hade rätt syn? Vad är det minsta? Har vi fått något som vi tycker är det minsta? Tänk om det är Gud som sätter oss på prov? Han vill se hur vi behandlar det.
Det är inte utan vidare som Paulus jämför med krigsmannen, idrottaren och bonden. Det här är områden där man kan ha god vägledning av världen, av dem som har erfarenhet. Och det kan användas som en jämförelse med hur vi bör förhålla oss när det gäller Guds verk. Då har vi nämligen ingen vägledning av världen. Vi måste göra oss helt beroende av Gud. ”Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda?” Vi kanske tycker att den orättrådige Mamons goda är så gott, så det behövs inget mer. Så tycker vi då att vi blivit andligt förblindade. Det finns också någonting som heter det sannskyldiga goda. Här tycker jag nästa vers är enkel:
– Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?
Det som hör er till. Så prövas vi alltså med det minsta, och vi prövas med det som tillhör en annan. Vad är det som tillhör en annan, och vad är det som i själva verket tillhör oss? Du tycker inte att du känner dig hemma, du tycker inte att du platsar, du tycker ingenting stämmer. Kanske är det Gud som sätter dig på prov? Du får syssla med det som tillhör en annan. Det kommer en dag, om du är trogen då du får syssla med det som tillhör dig. Du har alltså ännu inte fått det. Du har inte sett det som tillhör dig. Vad är det för något? Aposteln Paulus skriver om det som Gud har berett. Vi läser:
– vad intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom (1 Kor 2:9).
Vad samlar vi för? Vi kanske samlar för att bygga något. Abraham samlade aldrig för att bygga någonting. Han väntade på staden med de fasta grundvalarna, vars byggmästare och skapare är Gud. En stad med fasta grundvalar. Har vi intressen i tiden? Vill vi utföra projekt? Vill vi bygga? Det finns så mycket som handlar om att bygga. Vi samlar för att bygga, vi har penningpungar, vi har ränslar, vi har förråd i den religiösa världen för att bygga något åt Gud. Men Gud behöver inte vår insats att bygga något för honom. Han behöver sådana som är trogna och förstår att vänta på honom.
Amen.