Missionsrapport: Karin Vidén
Året var 2001 och vår ganska nyfrälsta vän och syster Yanet hade flyttat från La Cañada till Batey Palavé med sin familj. Vi besökte dem en dag och letade oss fram på kringelikrok vägar där vi tidigare aldrig varit.
Väl framme i bateyen omringades vi av barn, ja massor av främst haitiska barn i en för oss ny och ganska främmande miljö som då bateylivet innebar.
Jag minns hur vi över barnens huvuden tittade på varandra Berno och jag, med samma tanke: Här ska vi ha barnmöten!
Så blev det, och varje vecka åkte vi iväg med våra egna barn och ungdomar för att samla barnen i Palavé, intill Yanets bostad. En stor blå presenning rullades ut där alla barn tog plats och en ny fas för missionen inleddes.
Ganska snart insåg vi att bland dessa barn fanns även de som borde gå i skolan men som inte gjorde det. Sagt och gjort – Veronica tillsammans med Maria Santos som hade lärarutbildning, startade upp en daglig undervisning i Yanets garage med till att börja med bara en handfull elever. Detta innebar också att Yanet fick en daglig gemenskap och fick vara i en meningsfull funktion och tjänst.
Parallellt med detta fick vi också besök av Dag Sandslett från Norge som även han omringades av mängder av små barn då han kom till Palavé. Så pekar Dag på en liten rufsig smutsig flicka och frågar vem det är. Ja vi visste inte så noga, hon var för oss bara en bland alla andra av dessa så många små. Men Dag ville veta, så vi efterforskade något och fick veta att hon hette Yesica och bodde med sin gammelmormor i en av bateyens mest eländiga och stinkande barackbostäder.
Historien kan göras lång och detaljerad, men i huvudsak innebar detta möte med Yesica att hon fick börja i vår lilla skola i Yanets garage, och Maria och Veronica tog sig an henne på alla sätt. De tvättade henne, gav henne mat, kammade hennes hår efter konstens alla regler och hade med sig den fina skoluniformen ren och fin till varje ny skoldag; hemma fanns ingen som skötte sådant. Även hemmet hos gammelmormor fick en upprustning med bland annat nya sängar och madrasser, och ett köksbord med stolar, mm. Ungdomar och äldre jobbade med denna akutinsats och gjorde ett fantastiskt jobb mitt i stank och smuts.
Tiden gick och Yesica var elev hos oss hela lågstadiet i den skola vi efter en tid kunde mer strukturerat iordningsställa, med fler behövande elever i olika klasser. Gammelmormor dog och Yesica fick kontakt med sin mamma Fifa, som var bara 14 år då hon födde Yesica.
Fifa träffade Marcelo och de bildade familj i Palavé och har fått fyra barn tillsammans. Efter en del år flyttade de till Haiti där Marcelo har sin släkt, och där också deras yngsta flicka Rebeca föddes. Det var denna familj som på ett förunderligt sätt öppnade väg för missionen att ta ett steg in i Haiti. De öppnade sitt mycket enkla hem för oss och beredde kontakter med personer, vilket ledde till att vi under tio år kunna stödja skolan i MontLeón.
Men livet i Haiti blev svårt, och i och med krisen med upplopp och stor matbrist som under hösten 2019 förvärrades i landet, flyttade familjen tillbaka till Dominikanska republiken och Palavé. De kommer troget till våra möten för att dela gemenskapen, medan Yesica har blivit mamma till två barn och bor med sin egen familj i ett samhälle nära gränsen till Haiti. Yngsta barnet, en pojke, har återkommande epeleptiska anfall och är därför beroende av kostsamma mediciner som vi försöker hjälpa dem med. Kom ihåg Yesica och hennes familj i bön! I skrivande stund är pojken inlagd på sjukhus och Yesica är mycket orolig för hans dåliga hälsa.
Vi har nu helt nyligen inlett med barnmöte varje söndag eftermiddag hemma hos Fifa och Marcelo, och hela familjen är med och vill hjälpa till i detta nya steg. Då vi inför första barnmötet vecklade ut en stor presenning utanför bostaden var det många grannar som stannade till i sina sysslor. Dagen till ära kom det vatten i områdets ledningar, så många var de som gick fram och tillbaka för att hämta vatten i stora hinkar och dunkar från en kran strax nedanför familjens hem. Några småflickor som stannat till bjöds att sitta ner på presenningen och efter en stund fylldes det på med fler barn – och vuxna som satt och stod runt omkring och fick en levandegjord och tillgänglig undervisning av händelsen då Jesus ropade till Lazarus: Kom ut! Flanellografen fungerar fortfarande som en fängslande metod att åskådliggöra bibelns berättelser, och att sedan färglägga bilder var ett mycket populärt inslag.
”Vi kommer tillbaka nästa söndag”, pålyste Berno. Alla barn blev såå glada, och de ungdomar, män och kvinnor som satt däromkring, nickade leende och bekräftande till detta.
Ja, vi ser fram emot vad detta nya och egentligen så lilla steg kan komma att innebära. Nya människor kommer inom hörhåll för evangelium och Gud kan verka i hjärtan – och hans vilja är frälsning!
För nitton år sedan tog en liten smutsig och vilsen Yesica plats på presenningen, vilket ledde till att en hel familj kom inom hörhåll och tog steg för att följa Jesus. De fick, trots sitt många gånger svåra och eländiga liv, ändå vara med och öppna en dörr för missionen in i Haiti, och nu får de välkomna barnen i området hem till sig för att få höra om Jesus. Ja, Guds vägar är förunderliga!
