Ett nytt besök hos bruden och brudgummen – del 1
Undervisning av Paulus Eliasson
Bibeln uttrycker förhållandet mellan Gud och människa på många olika sätt. Aposteln Paulus talar om sig själv som en tjänare, och Jesus som hans Herre (Rom 1:1). Aposteln Johannes säger att Gud är vår far och vi är hans barn (1 Joh 3:1). Andra beskrivningar är huvudet och kroppen, herden och fåren, kungen och folket, byggmästaren och byggnaden – och vi kan hålla på länge.
Alla dessa bilder sätter fingret på något viktigt, och det kan vara värt att tänka länge på var och en av dem.
Den gudomliga dansen
En bild som blev väldigt värdefull för mig för några år sedan, var den som Johannes döparen ger i Johannes 3:35, där han säger så här:
”Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand.”
Du kanske tycker att den versen inte säger något om vårt förhållande till Gud – utan mer om Faderns förhållande till Sonen; och det har du helt rätt i. Men vi är med – vi är nämligen inneslutna i det ”allt” som Fadern lägger i Sonens hand. Vi är en kärleksgåva. Och om man följer denna tanke genom Johannes evangelium, så säger Jesus så här:
”Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort”
(Joh 6:37).
Tanken är att Fadern har älskat Sonen i all evighet, och kärlek tar sig alltid uttryck i att man ger av sig själv. Därför beslutar Fadern att ge Sonen en gåva – och den gåvan är ett folk som reflekterar Faderns kärlek. Men Sonen älskar också Fadern, och därför gör han också vissa saker med ”gåvan”. Han dör för dem (Joh 10:11), han bevarar dem (Joh 6:37) och han ger dem evigt liv (Joh 6:40).
Men har vi inte glömt en person i Gudomen? Vilken roll spelar den helige Ande i detta kärleksfulla utbyte? Jo, säger Jesus i Johannes kapitel 14–16, Anden har rollen av att ta hand om ”gåvan” fram till uppståndelsen. Han bevarar dem, förhärligar Jesus för dem, helgar dem och bereder dem för dagen då de ska möta Sonen.
När jag läser om det här gudomliga kärleksmötet, fylls jag av förundran. Det är som att höra en förtrollande sång eller se en bländande dans. Det enda problemet med den här bilden, tycker jag, är att ”gåvan” nästan verkar som ett opersonligt objekt som inte har någon roll att spela i den himmelska dansen. Men det är inte hela bilden, och därför har jag fastnat för en biblisk tematik som beskriver hur vi ska tänka på vårt förhållande till Jesus på ett ännu mer uttömmande sätt: Berättelsen om brudgummen och hans brud.
Avarterna
Då jag växte upp var förkunnelsen om Jesus som vår brudgum och församlingen som hans brud väldigt vanlig. Predikanterna i Maranata talade ofta om troheten mot Kristus, den stundande bröllopsfesten och liknande teman. Det var först då jag började läsa bredare kristen litteratur och lyssna på annan förkunnelse som jag såg två tendenser. För det första: I många kristna sammanhang talas det väldigt lite om detta tema. För det andra: De få som talar i ämnet har idéer som är långt utanför det som kan understödjas bibliskt.
Om man söker efter artiklar och YouTube-videor om Kristi brud, så får man en uppsjö av märkliga teorier som inte hänger ihop med klassisk kristen tro. Och frågar man en genomsnittlig svensk vad de förknippar med begreppet ”Kristi brud”, så är det nog bara en sak: Knutby.
Just Knutby och deras sätt att tolka Skriften är en varning för oss som nu försöker lära oss av Bibeln. Faran är nämligen att vi läser Bibeln isolerat och egocentriskt. Med ”isolerat” menar jag att man plockar verser ur sitt sammanhang och försöker tolka dem fristående från den enhetliga bibliska historien. Med ”egocentriskt” menar jag att man så applicerar denna fria tolkning på sig själv och sitt eget liv utan att först ha frågat sig ”Vad menade författaren med detta ord, då det skrevs?”
Med det i tankarna ska vi nu vända tillbaka till Johannes kapitel 3, och försöka göra texten rättvisa.
Guds och Israels förbund
Några verser innan Johannes döparen sa att ”Fadern älskar Sonen”, så fick han en fråga om hur han ställde sig till att Jesus från Nasaret döpte folk, och att Johannes höll på att mista sina lärjungar till förmån för Jesus. Johannes svarade:
”En människa kan inte ta sig något utan att det ges henne från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias, jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän står där och lyssnar till honom, och han gläder sig över brudgummens röst. Den glädjen är nu min helt och fullt” (Joh 3:27b-29).
Johannes beskriver Jesu relation till sina lärjungar med brud/brudgum-språk, och han knyter med det an till en tanke hämtad helt från de gamla hebreiska skrifterna – både Moseböckerna, profeterna och de övriga skrifterna.
I Hesekiel möter vi en poetisk skildring av hur Israel blev utvald av Herren bland nationerna till att vara Guds folk. Det är inte en historisk berättelse, utan Hesekiel använder två intressanta bilder, där den första handlar om en man som hittar ett förkastat spädbarn:
”Ingen såg på dig med så mycket medlidande att han ville göra något sådant med dig eller förbarma sig över dig, utan man kastade ut dig på öppna fältet. Så frånstötande var du den dag du föddes. När jag gick förbi där du låg och såg dig sprattla i ditt blod, sade jag till dig där du låg i ditt blod:
’Du ska få leva!’” (Hes 16:5-6a)
Det här handlar om Israel i sitt tidigaste stadium – då de var ett slavfolk i Egypten. Beskrivningen av hur man ”kastade ut dig på det öppna fältet”, motsvarar berättelsen i 2 Mosebok där israelitiska barn kastades i Nilen för att dö som ett offer till Nilens gudinna.
Men Gud såg och hörde det förtryckta folkets skrik, och sa: ”Du ska få leva!”
Några verser senare i texten förändras bilden från det skrikande spädbarnet till en vacker ung kvinna:
”Och se, din älskogstid var inne. Jag bredde min mantel över dig och täckte över din nakenhet. Jag gav dig mitt trohetslöfte och ingick förbund med dig, säger Herren GUD, och du blev min” (Hes 16:8b).
Ordet ”förbund” används i Bibeln både om två folk som ingår en pakt (antingen som jämställda parter, eller som herrefolk och vasaller), och om det förbund som man ingår då man gifter sig. Och när man läser 2 Mosebok om hur Israels folk tågade ut ur Egypten, gick genom öknen – och kom till ”Herrens berg”, Sinai – där de mötte Herren – så förstår man att Gud har tagit dem dit för att ingå förbund med folket. Och det förbundet har ett mål:
”Jag ska bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud. Och de ska inse att jag är HERREN deras Gud, som förde dem ut ur Egyptens land för att bo mitt ibland dem. Jag är HERREN deras Gud” (2 Mos 29:45–46).
Guds mål var gemenskap. Han ville ha en plats på jorden där han kunde möta människor och bo tillsammans med dem. Som när en man och en kvinna gifter sig, och flyttar in i samma hus.
Profeternas vädjan
Det som skedde vid Sinai i öknen var att Israel och Herren ingick ett förbund, där de lovade varandra trohet och kärlek. Men mitt i berättelsen är det en slags paus – för Mose gick upp på berget för att samtala med Herren om tabernaklet, den helgedom där de två parterna skulle bo tillsammans, och under tiden började folket bli oroliga. Efter några veckor var de så pass oroliga, att de började se sig om efter andra älskare. De vände sig till Mose bror, Aron, och bad honom att göra dem en gud. Aron formade då en guldkalv, som folket började tillbe. Det var otrohet under själva bröllopsnatten.
Och detta är ett mönster som upprepas genom Israels historia. Då de senare byggde ett tempel för Herren i Jerusalem, så såg man det också passande att resa andra gudastatyer på tempelområdet. Herren fick dela platsen med babyloniska, assyriska och andra gudar.
Det är här i historien som profeterna kommer in i bilden. Då kungen inte längre gjorde det han skulle – och prästernas hängivenhet för Herren Gud var borta – så sände Gud profeter.
Profeterna använde många bilder och metoder för att kalla folket tillbaka till troheten mot Gud. Bland annat beskrev de förhållandet som ett äktenskap, och avgudatillbedjan som äktenskapsbrott. En profet som fick känna Herrens egen smärta på kroppen, var profeten Hosea.
Gud sa att han skulle gifta sig med en otrogen hustru, som en bild på det Gud själv upplevde. Hosea gifte sig då med Gomer, och fick tre barn tillsammans med henne. Därefter lämnade Gomer Hosea för att leva med andra män, som hon menade gav henne det hon behövde. Hon prostituerade sig för rikedom, på samma sätt som Israel hade vänt sig bort från Gud till Molok och Baal, därför att de hade med sig löften om rikedom och goda skördar.
Men avgudarna står som representanter för demoniska krafter som inte har människornas bästa för ögonen. När Israel började tillbe assyriska gudar, blev landet snart intaget av assyriska härar som förtryckte och förslavade folket. Samma sak när Juda började tillbe Babylons gudar, så stod snart kung Nebukadnessar vid Jerusalems port. Gud överlämnade folket åt sin egen synd, för att de skulle omvända sig. Och så var det också för Hosea, han var tvungen att låta Gomer lämna hemmet och barnen för att leva tillsammans med sina älskare. Men det var inte slutet.
Ett nytt förbund
I Hosea kapitel 3 säger Gud till profeten:
”HERREN sade till mig: ’Gå och älska din hustru igen, fastän hon älskas av en annan och har begått äktenskapsbrott. Älska henne så som jag, HERREN, älskar Israels barn, trots att de vänder sig till andra gudar och älskar druvkakor’” (Hos 3:1).
”Älska din hustru igen” är ett fantastiskt ord som beskriver Guds hjärta för dem som tillhör honom. Och för Hoseas del handlade det inte bara om att älska Gomer igen, utan han var också tvungen att köpa henne fri. Hon stod på marknaden, till salu som en slav. Slavar såldes för 30 siklar silver, och Hosea köpte Gomer för den motsvarande summan. Och så säger han till sin hustru – den friköpte slavinnan:
Jag sade till henne: ”Under lång tid ska du vara hos mig. Var inte otrogen och ge dig inte åt någon annan man. Jag ska vara hos dig” (Hos 3:3).
Jag ska vara hos dig. Samma ord som Herren sa till folket många hundra år tidigare vid Sinai. Herren har en längtan efter att få vara tillsammans med sitt folk – oavsett deras tidigare synd och otrohet. Hosea uppenbarar hur djupt Guds kärlek till fallna syndare faktiskt går. Och så kommer förklaringen till hela denna berättelse:
”För under lång tid ska Israels barn vara utan kung och furste, utan offer och stoder och utan efod och husgudar. Sedan ska Israels barn vända om och söka HERREN sin Gud och David, sin kung. Med fruktan ska de söka HERREN och hans godhet i kommande dagar” (Hos 3:4–5).
Här pekar Herren fram emot en kommande dag, då Israels barn ska vända sig till sin Gud och till Messias. Vi som kan se hela historien, och som känner till korset och den tomma graven, vet att denna profetia fick sin uppfyllelse i Jesus själv. I Jesus fick inte bara Israel möjlighet att känna Herren, men hela mänskligheten blev inbjuden att bli en del av brudeskaran som ingår förbund med Herren.
Det är detta frälsningen är – judar och hedningar som berörs av kärleken från den uppståndne Frälsaren. Gud älskade världen så högt att han gav den sin unike Son som brudgum. Och han älskade Sonen så mycket att han gav honom en brud. Och Sonen älskade sin brud så mycket att han gav sitt liv för henne:
”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den. Han gjorde det för att helga den, sedan han renat den med vattnets bad i kraft av ordet, och föra fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller annat sådant. Helig och fläckfri skulle den vara” (Ef 5:25-27).
Och det ska vi se mer på i nästa nummer av Midnattsropet.