Vittnesbörd av Esther Melo, Palavé, Dominikanska republiken
Här följer ett vittnesbörd av Esther Melo, en av församlingens syskon i missionsarbetet i Batey Palavé, Dominikanska republiken. Vittnesbördet sändes ursprungligen som en podd (finns tillgänglig på www.maranata.do).
Mitt namn är Esther Melo och jag föddes i Batey Palavé, där jag också växte upp och fortfarande bor med mina barn. Under min barndom var jag ofta engagerad i samhället och deltog i kulturella grupper. Redan vid 12 års ålder fick jag börja med att hjälpa lärarna att undervisa i klassrummet och att forma teater- och poesigrupper. Senare, som tonåring började jag delta i religiösa grupper och besökte då den katolska kyrkan tillsammans med min farmor. Jag var alltid den som fick läsa bibeln för henne, eftersom hon nästan inte kunde se. Jag var också det äldsta barnbarnet.
Hela grundskolan gick jag här i bateyen men för att gå i gymnasiet var vi tvungna att resa till Manoguayabo, en förort till huvudstaden Santo Domingo, eftersom det inte finns någon gymnasieskola här. Det var ekonomiskt svårt för mina föräldrar, eftersom jag kommer från en omstrukturerad familj där min mor hade två barn med min biologiska far och sedan tvingades gifta sig igen, för att han lämnade oss och reste till USA. Men genom Guds omsorg fick vi en ny pappa som uppfostrade oss och gav oss mycket kärlek. Han var av haitisk nationalitet, men tyvärr gick han bort alltför tidigt.
Som vuxen gifte jag mig med en man och fick två barn. Då min yngsta son var bara åtta månader dog min man i en olycka och jag blev änka. Jag kände mig som om jag var i en avgrund, ensam och övergiven, även om min familj fanns för mig. Jag kände mig förlorad och grät varje dag.
En dag satt jag utanför min bostad med mina två barn, en femåring och en liten bebis, och jag grät. Det fanns ingen lösning för mitt liv och jag kände mig mycket tom. En granne kom ut från sitt hus med sin gitarr i handen och jag frågade gråtande vart han skulle. Han sa att han skulle gå hem till ännu en granne som heter Elias, för där skulle det vara ett möte. Direkt bad jag honom att vänta på mig. Jag skyndade in och tog på mig skor, tog med mig mina barn och följde med till mötet. Det var den 6 januari.
När jag satt där hörde jag först Veronica, en svensk missionär sjunga en sång som heter “Frid mitt i stormen”. Det kändes som att hon sjöng den sången för mig och många saker kom till mitt liv, mitt sinne, mina tankar och mitt hjärta. Det var som en vind som blåste på mig och jag fick en känsla av att helig Ande kom in i mitt liv just då. Från och med då visste jag att Jesus hade kommit in i mitt hjärta.
När mötet var över hälsade alla mycket vänligt och jag kände mig som om jag var med en verklig familj, att jag var hemma. Från och med då kände jag Guds närvaro inom mig. Veronica fortsatte att besöka mig och jag började gå till församlingens möten. Det tomrum jag haft inom mig försvann påtagligt och det har fortsatt att fyllas fram tills idag, speciellt när jag går till församlingen och mötena.
Jag tackar Gud för att han ledde mig på sin väg och för att jag fick lära känna den grupp av bröder och systrar som har stöttat mig i svåra och bra tider. Hittills fortsätter jag på Guds väg och jag vill aldrig ta ett steg tillbaka i livet. Jag vill tjäna honom och församlingen.
Ofta hjälper jag personer som behöver hjälp i bateyen. Om någon är sjuk och jag måste leta efter hjälp åt dem, gör jag det. Om en person dör och det inte finns tillräckligt med resurser för en begravning, går jag ut och letar efter hjälp tillsammans med mina vänner, så att personen kan få en värdig begravning.
Förutom mina två barn så är församlingen den familj som Gud har gett mig. Jag brukar säga till mina vänner att om de går vägen med Herren kommer de aldrig att ångra det, för det har varit glädjen i mitt liv. Jag har haft svåra tider, men jag vet att jag inte är ensam, för Jesus är alltid där bredvid mig, för att hjälpa mig att övervinna svåra tider och strider. Kampen är inte min eller er, utan den är Herrens. Jag känner mig mycket tacksam för att vara på Guds väg.
Som mor till två ungdomar, Ángel och Arcángel, känner jag mig mycket orolig för deras framtid och utveckling. Jag ber därför om förbön, för mitt hem, för mina barn och för varje person som bor här i bateyen.
Vilken tror du skulle vara den största utmaningen för oss här?
Jag tror att vår största utmaning är att jobba med barnen genom våra barnmöten, så att de får en riktig grund i sina liv. Om vi skapar hälsosamma barn med medvetenhet om vem Gud är och hur stor och kärleksfull han är, tror jag att dessa barn inte kommer att gå vilse på vägen. En annan utmaning är att se vad vi kan erbjuda ungdomarna för att uppmuntra dem att komma och lyssna på Guds ord, och hitta en fri, trygg och hälsosam plats där de kan lämna gatan och världen bakom sig. Lära sig att älska Gud, sina liv, sin far, mor och sin familj. Jag tror att det är en utmaning som var och en av oss kristna måste ta på oss.
Batey Palavé har många dominikaner och många haitier som lever här tillsammans. Jag inser att det finns en stark haitisk kultur här och på senare tid har migrationen i landet förändrats mycket och jag ser också många svårigheter. Kan du förklara något om detta och hur det påverkar människorna?
Som jag sa tidigare är detta en batey där det tidigare fanns sockerrör. Kring sockerrörsplantagen växte det fram bateyer, där arbetarna bodde. Haitiska arbetare togs till Dominikanska republiken för att jobba på dessa plantager. När sockerindustrin och sockerrörsodlingarna försvann från samhället stannade många haitiska familjer kvar, bildade familjer och deras barn föddes här. De flesta av dem saknade nödvändiga dokument, eftersom deras föräldrar var arbetare och hade anställts på kontrakt. Många som föddes registrerades aldrig i folkbokföringen.
Idag förs en migrationspolitik som arbetar för att utvisa alla som saknar uppehållstillstånd. Den är alltför hårdför och orättvis eftersom myndigheterna tar med sig barn som fötts, vuxit upp och levt hela sina liv här i Santo Domingo och inte känner till Haitis territorium. Migrationsprocessen är svår eftersom migranterna inte kan röra sig fritt, då de saknar dokument. De blir utskällda, misshandlade och utpressade av militären, som inte gör rätt saker. Det är känt att varje land har regler om att utlänningar måste ha dokumentation och att de som inte har det måste åka tillbaka till sitt land. Men här måste man också veta att det finns många som fötts här i Dominikanska republiken och därför är dominikaner.
I Palavé känner vi flera haitiska familjer och precis som du säger saknar de dokument och är därför i fara att utvisas, men vi har också sett många förändringar hos människor. Kan du ge oss något vittnesmål från en familj?
Under de år Comunidad Maranata (namnet på församlingens mission) arbetat här, har flera familjer fått hjälp. Till exempel kan jag berätta om Delfinas och Soilas familjer, som tidigare levde under svåra förhållanden. Förutom att få fram pengar för att betala hyran, var de tvungna att se till att barnen fick mat, och det var en mardröm för dem. Familjen var mycket stor, men tack vare Gud och Comunidad Maranata så fick de en god hjälp. Nu har de fått en egen trygg bostad och förändringen är märkbar. Deras barn har fått en annan framtid, och Gud har verkat i deras familj, som har förändrats till det bättre. De känner sig trygga och glada och de har tak över huvudet som de vet att ingen kan ta ifrån dem, och deras barn är skyddade. Dessutom kan barnen studera, något som de tidigare inte visste hur de skulle klara av. Detta är ett tacksägelseämne.
Vad vill du förmedla till den som läser ditt vittnesbörd?
Det första är vikten av att ha Gud i sitt hjärta, och att var och en som läser vittnesbördet ska tänka på att det finns platser i världen, som till exempel Batey Palavé, Lechería och Caballona (fattiga och utsatta områden i närheten av Palavé), där det finns människor som lever i fattigdom och är marginaliserade från samhället. Där finns grupper av unga människor som behöver hopp om framtiden, och som inte får nekas möjligheten till ett hälsosamt och lyckligt liv. Jag vill be var och en av er att be för dessa marginaliserade samhällen, främst för att de som bor här ska få uppskatta livet och älska Gud, eftersom Gud har en plan för var och en.
Låt oss be för dessa platser, att Guds välsignelse ska nå dem, och att vi varje dag kan hjälpa dessa barn och ungdomar till en lovande framtid – att de ska finna Guds väg och inte låta sig överväldigas av det onda som finns i världen. Vi behöver ha tro och lysa med Guds gudomliga ljus som sätter alla behövande människor först. Be för Batey Palavé och andra bateyer. Glöm inte att det finns många behovets människor här i en avlägsen del av världen, som Herren älskar!
