Text: Stina Fridolfsson
När jag nåddes av beskedet att trotjänarinnan Lisa Wikström fått hembud, var det inte oväntat. Lisa skulle ha fyllt 104 år veckan därpå, och en människas liv är vanligtvis inte så långt. Men saknaden är stor. Och Lisa lämnar ett tomrum, som är svårt för någon annan att fylla.
De sista åren undrade jag varför Herren inte hämtade hem henne, då hon ju med råge fyllt sina dagars mått. Men egentligen behövde jag inte undra. Hon var oersättlig. Så länge Lisa bodde i storfamiljsgemenskapen på Bällsta Missionscenter var hon ständigt med på möten så länge hon orkade, och när hon inte orkade vara med fysiskt, så fick någon ung teknisk broder montera in högtalare från möteslokalen i hennes rum, och så deltog hon därifrån.
Min mycket personliga erfarenhet av Lisa är att, när jag reste till Dominikanska republiken var hon min främsta förebedjare. Och då hon hade tillfälle, sände hon brevhälsningar med styrkande bibelord. Flera syskon kom ut på missionsfältet som växte fram, och dominikanska syskon kom på besök till Maranataförsamlingen i Sverige. Vi började kalla vår kära förebedjare för ”Mamma Lisa”.
Det var ju så; Lisa var en bedjande moder i församlingen. Nu har vår kära mamma Lisa fått flytta hem till sabbatsvilan. Vem tar vid som förebedjare?
Frid över Lisas minne.
Och jag hörde en röst från himlen säga: ”Skriv! Saliga är de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följer dem”.
Upp 14:13
