Det har gått 50 år sedan följande ledare publicerades i Midnattsropet. Texten talar om hur bibelordet drar upp tydliga gränser, något som är ytterst angeläget att påminna om i våra dagar, där en kuslig form av liberalism nästlat sig in och splittrat många församlingar.
Text: Arne Imsen (ledare ur MR nr 3 1973)
Vad många kristna behöver vara med om, är en andra väckelse, ett andra uppvaknande, ty de har slumrat in, sjunkit ned i ljumhet, jargong och död rutin. Detta omdöme gäller inte alla kristna, men tendensen är tydlig och kan spåras överallt. Ett andra uppvaknande, en andra väckelse, en andra omvändelse måste därför till för att reparera skadorna.
Detta budskap kan uppfattas som negativt, men det är det icke. Det gäller nämligen frälsning ifrån – att överge alla hinder för att hålla sig till Kristus.
Församlingen måste frälsas från självförgudning, idol- och personkult.
Detta tillhör världen och måste överges, om församlingens Kristustillbedjan skall bli sann och äkta. Alla utstuderade försök att lansera en religiös “popkultur” och skaffa sig fans i väckelsens utkanter måste näpsas i tid. Ty de små rävarna växer snart upp och skövlar så småningom lustgården. Vi har fått förtroendet att tjäna i, men absolut inte på evangelium. Församlingens enda berömmelse är korset, där all mänsklig fåfänga och stolthet placerats för tid och evighet och sannerligen inte bör tillåtas återuppstå i församlingen i religiös förklädnad, utan bekämpas med det tveeggade svärdet.
Församlingen måste frälsas från den intellektuellt upplysta människans många försök att ge sin bibelkritik “vetenskaplig” nimbus.
Den måste tillbakavisas med överbevisning i Ande och kraft. Intellektualismens alla bålverk har sin yttersta förklaring i den fallna människans förmörkade förstånd och benägenhet att ständigt, i allt det som gäller hennes fall, upprättelse och frälsning, träta med Guds ord och i sin gränslösa dårskap söka underminera dess auktoritet. Församlingen måste befrias från den vanmakt denna “teologiska“ förnekelse fört henne in uti och på nytt frimodigt proklamera, demonstrera och praktisera Ordet med trons avväpnande och över all mänsklig visdom höjda enfald. Förnuftstron är dödande för andelivet som kan leva och utvecklas endast där uppenbarelsetron är verksam.
Församlingen måste frälsas från materialism
Materialismen är en upplösande och nedbrytande kraft. Den fördärvar troslivet och gör människan otroligt dum och ointelligent. Den helige Ande åter, ger klarsyn och lär oss på rätt sätt taxera och umgås med de materiella tingen. Materialismen förslavar sina offer och gör dem till Mammons trälar. Den helige Ande däremot, frigör från dessa förödmjukande ok och gör människan till segervinnare och herre.
Men var går gränsen mellan rätt bruk och missbruk? Allt som får makt över en kristen är synd och måste överges om slutlig frälsning skall vinnas! I en väckelse sänd av Gud kommer alla flyttade eller utraderade rågångar mellan Guds folk och världen att återställas och markeras med sina gamla kännemärken.
En väckelse betyder död för både-och-religion men också radikal förnyelse för antingen-eller-religionen. Det blir kristallklart antingen Gud eller Mammon, Kristus eller Beliar och Guds rike eller världen. Då Ordet får herraväldet och trons lydnad blivit upprättad, blir församlingen ett Guds tempel och inte ett avgudatempel.
Ordet drar upp skarpa gränser!
Människor får verkligen veta på vilket territorium de rör sig; på trons eller otrons område.
Då materialismen smugit sin in i människans väsen blir hon falsk och skrymtaktig, och hon inbillar sig att girigheten är en dygd som kvalificerar henne för framstående platser i Guds verk. Hon vill helt enkelt med sin hörntofs-religion köpa sig ära och makt i Guds rike. Istället för att lyda Gud och låta honom få totalt herravälde, så ger hon honom något av sina medel, något av sin tid, något av sin kraft. Gud vill få sitt säte i vårt livs centrum, och då får han också grepp om allt det andra.
Materialismen har en snärjande filosofi, såsom varje drift har sin, och denna låter behaglig och intelligent för den oandliga människan. Materialismen ger en “tolerant” syn på nöjeslivet, en “upplyst” syn på kulturlivet, överhuvudtaget en ny syn på samhällsliv och engagemang. Istället för avståndstagande till nöjeslivet blir det ett finurligt bejakande – icke oförbehållsamt, men ett halvhjärtat.
Antingen är man världens vän och Guds fiende, eller Guds vän och världens fiende. Det är icke uteslutande fråga om vad vi äger här utan vad vi har begär till. “Älsken icke världen och de ting som äro i världen.”